Om Julian Assange och skillnaden mellan Expressen och Wikileaks

Ingen har väl undgått att Julian Assange varit i hetluften. Alla har kommenterat, även jag i mina morgonkommentarer och så här in på andra dagen känns det som att det mesta börjar bli sagt. Men en sak gnager som en sten i skon, och jag tycker inte fokus ur ett medieperspektiv landar rätt. Så här skriver tex Expressens chefredaktör Tomas Mattsson i sin blogg

Wikileaks hyllar konsekvensneutraliteten och Julian Assange själv satt på bästa sändningstid i SVT och förklarade varför det var rimligt att hans Wikileaks spred den information som fanns, också om den kunde skada individer, just för att det var den information som fanns.
Men i går, när Expressen – helt korrekt! – berättade om våldtäktsmisstanken, lät det lite annorlunda från Wikileaks och dess vänner i forumen. Det är möjligen inte så konstigt, en sexbrottsanklagelse är allvarlig och den som pekas ut som misstänkt våldtäktsman i medierna orsakas naturligtvis en publicitetsskada. Den här gången var den publicitetsskadan förvisso försvarlig, men det är ändå tänkvärt att konstatera att konsekvensneutralitetsprincipen inte var lika okomplicerad den här gången för Wikileaks och Julian Assange.

Jag tycker det är en närmast oförskämd vantolkning av både det uppdrag Wikileaks tagit sig, men framför allt det arbetssätt de valt. I fallet med the Afghan War Diary hade man dokumenten i månader och övervägde noga hur publiceringen skulle gå till. Man lät tre andra publicister vara med i processen och man lät till och med Pentagon få chansen att vara delaktiga. En långsam och nogsam process. Något helt annat än det som Expressen presterade i det här fallet. Här gick det undan. Här gällde det att kunna skrika ”FÖRST!” som om den internationella mediescenen inte var något annat än kommentarsfältet på Schulmans gamla blogg.

Drivkraften att vara först, att få ett scoop, är stark bland alla publicister. Det är självklart och det är sunt. Men när det blir en tävling med allt för höga insatser och enbart förlorare hoppas jag att man sover mindre gott om natten.

Expressens bevakning under dagen, och det sätt som många övriga traditionella medier krokade på, var inget annat än motbjudande. Det verkade handla mest om att berätta hur hela världen vaknade till deras fantastiska scoop, hur twitter fylldes med deras nyhet och ett frossande i guilt by association. Vafan, Mattsson, du kan inte mena att det var en stolt dag i journalistikens historia? Det blir inte bättre av att å ena sidan skylla på åklagarväsendet och säga att: ”man bara rapporterade” och å andra sidan peka på internetdebatten och säga: ”det var ändå värre där”.

Min uppfattning är att traditionella medier måste hitta sin roll på nytt här. Kort historielektion. En gång i tiden var tidningarna först med nyheterna. Fick du inte reda på det av grannen, så var det i tidningen du läste det först. Allt det förändrades med etermedierna. Tidningen kom ut en gång om dagen, radio och tv kunde sända varje timme, och till och med direkt när det hände. Tidningarna fick omdefiniera sig. Nu tog man rollen av att dels bekräfta att det man hört faktiskt hänt, och dels att fördjupa och ge bakgrund. Det fungerade bra i många år.

Så kom internet. Helt plötsligt kunde tidningarna vara först igen. Med stora redaktioner och bra känsla för nyhetspulsen var det underbart med tidningswebbarna. Sök efter ”Just nu: ” på valfri tidningssajt så förstår du vad jag menar. Man var med i matchen igen, och den här gången tänkte man inte tappa greppet. Åren mellan -95 och -05 var nog de lyckligaste i historien för en nyhetschef. Man kunde vara först ut med nyheten på webben OCH bäst morgonen efter i pappret. All was well. Men internet var ett tveeggat svärd. Snabbheten var inte exklusiv för de traditionella medieföretagen. Alla kunde vara lika snabba. En del kanske till och med snabbare.

De sociala medierna och realtidswebben förändrade allt igen. Nu fick inte skånetidningarna vara först med att berätta om jordskalvet i skåne. Exemplen var många och det blev lite av en ständig tävling. Man ville inte släppa möjligheten att få skrika ”FÖRST!” även om det kanske egentligen kom att gå lite för fort. Många är de publicister som försöker utnyttja realtidswebben för sin egen nytta, och numera är det faktiskt hyfsat många som medverkar på riktigt. Men fortfarande sitter kampen i väggarna.

När Robert Rosén skriver på Utkiksbloggen att ”Trögheten är journalistikens #assangegate” så trampar han fel. Hen efterlyser följa-john-medier. Robert är en smartskalle men just här är det fel ryggmärgsreflex som talar. När han avslutar med att skriva:

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen.

… är det den gamla journalisten som talar. Tänk om det istället är så att det gick för snabbt?

Alltså: jag är inte det minsta intresserad av konspirationsteorierna här, jag menar inte att det spelar roll för den här debatten om Assange är skyldig eller inte, jag tycker det är korrekt med en namnpublicering etc. Jag förstår bara inte varför det var så bråttom. Oavsett vilket verkade ju alla vara överens om att det fanns potential för en avsevärt intressantare story här, mycket mer spännande än att bara eka vad en jourhavande åklagare fattade för beslut. Är det verkligen den sortens journalistik vi önskar att de traditionella medierna ska lägga krut på? Har vi inte skäl att förvänta oss mer?

En gång tiden hette det att ”kolla aldrig en bra story”, och jag skulle önska att de fortfarande relativt resursstarka mediehusen plockar ner den skylten. Då menar jag inte bara att man ska kolla i sin mest rudimentära form, vilket man gjorde här, utan faktiskt gå lite djupare. Det här handlade inte precis om ”JUST NU: Stort syraläckade på Kemira” – utan om en historia utan urgency. Varför då inte göra jobbet ett varv till?

Så, till Thomas Mattsson, Jan Helin, Martin Jönsson och resten av gänget: Hitta tillbaka till  det som gör er unika. Leverera något som inte Twitter kan åstadkomma. Lär er slow publishing av Wikileaks. Och låt för fan bli att frossa i ”FÖRST!”

Mer läsning om politiken, pressetiken och juridiken: Opassande-emma om en jobbig fråga. Mymlan, som jag håller med ända fram till slutsatserna (vore intressant att höra Sofia kommentera tidsaspekten). Mårten Schultz som är frustande och uppfriskande arg. Och givetvis spaltkilometer via knuff.

Uppdatering: Jan Helin återkommer i ännu en bloggpost och jag tycker han säger det bra:

Det är inte ett jättehögt betyg åt oss som har till uppgift att kritiskt granska myndigheter, även om vi i detta fall möjligen kan säga att det var viktigare att först rapportera myndighetens åtgärder (själva anhållan) och därefter granska dem. Vill man dra det till sin spets kan man säga att om det bara handlar om rapportering av myndigheternas åtgärder så behövs ingen journalistik. Då är det enklare att de skriver sina egna pressmeddelanden. I synnerhet om det rör åtgärder av typen anhållan eftersom vem en myndighet anhåller är – och ska vara – helt offentliga uppgifter i en rättsstat.

I ett resonemang om själva namnpubliceringen skriver han också: ”Trots att det utan tvekan varit en tämligen normal svensk pressetisk hållning att avstå publicering i avvaktan på att omständigheterna kring fallet klarnade.” – jag skulle vilja utöka det från att gälla själva namnet, till att gälla hela publiceringen. Vi kanske är ganska överens, egentligen.

Uppdatering 2: Jag var med i Nyhetsmorgon och kommenterade affären ur ett medie-perspektiv. Inslaget finns på TV4play och min ”Extended, personal edition” finns på youtube

40 thoughts on “Om Julian Assange och skillnaden mellan Expressen och Wikileaks”

  1. Vad gäller tidsaspekten kan jag berätta att jag just nu planerar föreläsning för förstaårsstudenterna på Journalistlinjen, och jag har ett grundläggande råd som jag utgår ifrån. Nämligen att det väsentliga i dagens journalistik handlar inte om att vara först eller ensam om en grej. Uppochnervända världen.
    Svar nog?

    Vilka slutsatser menar du att du inte håller med om?

    Reply
  2. Framför allt det här: ”I jämförelse skulle jag nog säga att den svenska pressen sällan hållit etikfanan så högt som nu.” – jag tycker det är en läpparnas bekännelse från cheferna. Man debatterar på ett sätt och agerar på ett annat.

    Men jag tycker också du är fel ute när du skriver: ”Dessutom stör det mig alltid när man skjuter budbäraren istället för boven, som i det här fallet knappast är Expressens reportrar Niklas Svensson och Diamant Salihu, eller chefredaktören Thomas Mattsson.”

    Jag tycker de är bovarna i det här fallet. Tillsammans med jourhavande åklagare. Av det jag kan överblicka så här långt gjorde de alla sig skyldiga till samma brott: ”Fartblindhet”.

    Reply
  3. Du frågade på Twitter, så, det är glasklart vad du menar.

    En intressant aspekt är att siter som Wikipedia anser att det finns mer eller mindre korrekta källor (WP:RS) just för att undvika att allsköns påhittat trams hamnar i dess artiklar. Om inte skvallertidningar bemödar sig om att vara någorlunda redaktionellt korrekta i sitt material kanske de ska undantas helt från den kategorien.

    (Dock tycker jag hela “willieleaks” mest är en axelryckning och att det stora problemet ligger hos de som tjatar om att tribeledare ska distansera sig från sin tribe så fort det blåser snålt, något som uttrycktes på flera ställen bl.a igår. Det fungerar inte så.)

    Reply
  4. Men Jocke. Det fanns en polisanmälan. Åklagaren bekräftade. Vad skulle de ha väntat på? Jag håller med dig generellt om att man inte behöver ha bråttom, men det här var ett solklart fall tycker jag.
    Det som rapporterades var precis de fakta som fanns.

    Vad gäller etikfanan så jämför jag med förr. Inte samma sak som att det är ofelbart eller perfekt.

    Reply
  5. Hoppas det inte går att ta miste på att jag vet att det rent teoretiskt var en helt korrekt publicering. Fartblindhet är inget pressetiskt brott ;)

    Men jag försöker förklara att jag tycker att man inte behövde stressa. Att man kunde gjort ett mycket bättre journalistiskt arbete om man jobbat igenom det mer. Men jag kan inte förklara det tydligare än vad jag försöker göra i texten.

    Reply
  6. “Lär er slow publishing av Wikileaks.”
    Skillnaden mellan pressen och Wikileaks är att den senare inte har någon egentlig konkurrens. WL har alltså _råd_ att vänta med ett avslöjande just för att de har monopol på nyheten och oavsett när de ropar “först!” så är de först.

    Reply
  7. WL har massor av konkurrens, i praktiken är alla med internetuppkoppling potentiella konkurrenter till både expressen.se och wikileaks. Skillnaden är att WL väljer att göra saker på ett sätt som de tror gör dem unika, och det tycker jag att expressen också borde göra.

    Att ropa, eller vara, ”FÖRST!” är en svag USP numera.

    Reply
  8. … men vem vill vara “bäst”?

    En gång i tiden läste jag Slashdot för att det var ett bra ställe att få technyheter sammanställda. Idag är det inte så, Slashdot är för det mesta dagar efter alla andra med att skriva om saker, men jag läser där ändå.

    Orsaken skulle kunna ha varit bra och genomtänkt redaktionellt material, och det är nog det jag tycker att våra skvallertidningar bör sysslar med istället för att försöka slå de sociala medierna i snabbhet, men i just Slashdot fall är det faktiskt enbart fördröjningen och därmed utökad information i kommentarsfälten som vinner – som är bäst. Jag får alltså bättre information därifrån.

    När alla skriker “först” är det de rubrikerna alla minns, oavsett hur många rättelser som görs i efterhand.

    Dagsaktuellt exempel: Sifo har släppt en väljarundersökning som säger “sorry, inget nytt har hänt”. Gå nu runt och leta efter någon enda stackars tidning som faktiskt tänkt efter i mer än två sekunder och sen lagt till den redaktionella brasklappen istället för att återupprepa SvDs och TTs felaktiga rubriker. Usch.

    Reply
  9. Att man har eller inte har råd att vänta tycker jag är rätt intressant vinkel. Att vara först med publicering av VAD undrar jag. Innehållet måste också vara lika relevant än tidsaspekten. Om Expressens journalister anser sig själva vara exceptionellt duktiga med hastighetens mått mätt så hade jag förväntat mig att de skulle ha kunnat gräva snabbt lite djupare bakom Åklagaren som numer med all rätt är JO-anmäld anhållningsbeslut. Men här har Jocke rätt. Det är inte den sårts journalistik jag i alla fall önskar att de traditionella medierna ska lägga krut på. Och absolut har vi skäl att förvänta oss mer.

    Reply
  10. Att alla med en uppkoppling är konkurrenter är ett väldigt naivt argument som enbart fungerar i teorin då det bortser helt från de resurser som WL i praktiken innehar.
    Slumpvald person med ett bloggerkonto kan knappast heller garantera sina källors anonymitet eller publiceringens beständighet på samma sätt som WL kan, vilket gör att uppgiftslämnarna går till WL.
    Eller, för att ta det på en annan planhalva: vems låt är sannolikast att definiera dansgolven inom en vecka från att den släppts – Britney Spears eller Jesse Simmons? ;)

    När det gäller Expressen vs. Wikileaks så är den förras inriktning att vara en nyhetstidning (även då den aspirationen inte alltid verkar vara ledstjärnan) medan den senare har nischat sig på just att avslöja hemligstämplat material.
    Expressens utrymme för att bli unika är begränsat av traditionen som nyhetsförmedlare samt resurser uppbundna i bl.a. lokaler, personal och förtroendekapital.

    “Först” är om inte USP:n så i alla fall en hyfsad ryktesbyggare: “Expressen hann före de andra tidningarna med den här nyheten, så de har verkligen känselspröten ute – till skillnad från DN, som i och för sig skrev den bästa analysen av situationen, men ändå – det var Expressen som fick fram det från början och de brukar ju vara först med det senaste”

    Reply
  11. Ur den nu stängda Anna Ardins blogg:

    Jag har funderat en del över hämnd de senaste dagarna och kom över en väldigt bra sida som inspirerat mig till denna sju punkters hämndinstruktion på svenska.
    Steg 1
    Tänk igenom väldigt noga om du verkligen ska hämnas. Det är nästan alltid bättre att förlåta än att hämnas
    Steg 2
    Tänk igenom varför du ska hämnas. Du behöver alltså inte bara vara på det klara med vem du ska hämnas på utan också varför. Hämnd ska aldrig riktas mot bara en person, utan även möta en viss handling.
    Steg 3
    Proportionalitetsprincipen. Kom ihåg att hämnden inte bara ska matcha dådet i storlek utan även i art. En bra hämnd är kopplad till det som gjorts mot dig. Om du till exempel vill hämnas på någon som varit otrogen eller som dumpat dig, så bör straffet ha något med dejting/sex/trohet att göra.
    Steg 4
    Gör en brainstorm kring lämpliga åtgärder för kategorin av hämnd du är ute efter. För att fortsätta exemplet ovan så kan du paja ditt offers nuvarande relation, fixa så att dennes nye partner är otrogen eller se till att han får en galning efter sig. Använd din fantasi!
    Steg 5
    Tänk ut hur du kan hämnas systematiskt. Kanske kan en serie brev och foton som får den nya att tro att ni ännu ses bättre än bara en stor lögn vid ett enstaka tillfälle?
    Steg 6
    Ranka dina systematiska hämndscheman från låg till hög i termer av troligt lyckat genomförande, krävd insats från dig samt grad av tillfredsställelse om du lyckas. Den ideala hämnden ligger givetvis så högt som möjligt i dessa staplar, men ofta kan en ökad insats av arbete och kapital ge säkrare output för de andra två, egentligen viktigare parametrarna.
    Step 7
    Skrid till verket. Och kom ihåg vilket ditt mål är medan du opererar, se till att ditt offer får lida på samma sätt som han fick dig att lida.
    Entry Filed under: politik. Taggar: hämnd, revenge, laglig hämnd, hämnas, återgälda, straffa.

    Reply
  12. Jag tycker helt klart du har en poäng här. Intervjun med jouråklagaren är ju dessutom ett blankt papper, hon svarar att hon inte har en aning på samtliga Expressens frågor.

    Min åsikt är dessutom att det finns anledning till eftertanke på ett annat plan. Oavsett om man på Expressen hade moralisk eller juridisk rätt att publicera namn och bild borde man inte så här i efterhand kanske inse att även om det var rätt så var det inte bra. Man har nu basunerat ut, till hela världen, att Assange anhållits för Våldtäkt, trots att ingen inblandad faktiskt anser att det varit fråga om våldtäkt, varken kvinnorna, Assange eller Åklagarmyndigheten.

    Reply
  13. Det skulle vara mycket intressant få insikt i den jourhavande åklagarens beslutsprocess. Hon säger sig varit väl medveten om vem Assange var när beslutet togs. Nu vet jag så klart inte om det finns ett utrymme för en indviduell bedömning eller om man helt enkelt följer någon slags “checklista”.

    Reply
  14. Då tåls väl Steg 3 att upprepas:
    “Proportionalitetsprincipen. Kom ihåg att hämnden inte bara ska matcha dådet i storlek utan även i art. En bra hämnd är kopplad till det som gjorts mot dig. Om du till exempel vill hämnas på någon som varit otrogen eller som dumpat dig, så bör straffet ha något med dejting/sex/trohet att göra.”

    Så, förutsatt att det gällde hämnd: vad kan Assange ha gjort som var så hemskt att “föräras” en våldtäktsanklagelse?

    Reply
  15. Kan väl inte annat att säga att jag håller med dig: skulle vara underbart om det inte var först som räknades i nyhetsflödet, men i dagens klimat är det nog svårt för en dags-/kvällstidning att få in pengar på att ständigt vara pucktvåa (eller trea) – oavsett hur bra artiklarna blir : /
    Även Expressen kan ju göra en seriös analys i efterhand.

    Reply
  16. Jag är antagligen sämst insatt av alla som kommenterar här när det gäller lösnummersköparna, men är de verkligen helt märkesotrogna?

    De uråldriga människor jag känner som fortfarande köper de här tidningarna köper iaf alltid, utan undantag, samma tidning oavsett vad som står på löpen.

    Reply
  17. De som köper fysiska tidningar är, som du säger, trogna sina gamla val om inte någonting radikalt händer (som DN:s massuppsägning häromsistens), men det handlar inte främst om lösnummerförsäljning, utan om nätet:
    – har du den mest länkade artikeln kan du ju visa det för annonsörer och säga att “vi drar folk”. Är du först med ett scoop och slår upp det stort är det väldigt sannolikt att det är du som blir mest länkad.
    Expressen har just nu enligt Yahoo Site Explorer 3478 länkningar till artikeln medan Aftonbladets artikel om att anhållan är hävd (som ligger överst på googling på fallet) har 1098 (i och för sig glömde jag filtrera bort de från resp. domän :) ).

    Reply
  18. Publicering på webben har sedan 199? drivit på utlägg av mer eller mindre okonfirmerade nyheter. Det intressanta här är när det drabbar en webb-person. Tidigare har webb-personer alltid fnyst åt journalisters argument om att det behövs tid = resurser att undersöka saker och istället sagt att det ska vara full genomskinlighet och att det är allt som räknas.
    Om det nu varit en blogg som varit först med våldtäkts-anklagelsen, hade det varit annorlunda då? Webb-personer hade i alla fall då inte kunnat klaga eftersom det då varit precis så som de förespråkat – ut med skiten.
    Nu var det istället någon skitkvällsblaska som var först, sannolikt driven av nöden att vara snabbt ute på webben. Ingen skillnad enligt min mening.
    Transparens ger helt enkelt att allehanda skit syns lika väl som annat.
    Välkommen till den nya världen och vad det kan innebära för dig själv, just du som läser det här. Har du något som helst kändisskap så får du passa på dig själv riktigt noga, annars är det lätt att skapa skandalrubriker om dig.

    Reply
  19. Det är klart att snabbhet fortfarande är en dygd inom journalistiken, inte den enda men fortfarande en dygd. Att någon twittrat lite om saken gör ju knappast att storyn är körd och att den samlade pressen kan sätta sig ned och fundera på analyser och uppföljningar (jordbävningen).

    I just precis det här fallet är saken – ur mitt utgivarperspektiv – mycket enkel: En av världens mest omtalade och kontroversiella personer anhålls i sin frånvaro av en svensk åklagare. Hur kan man INTE komma fram till att det ska komma till allmänhetens kännedom så snabbt som möjligt? Här är ju nyheten just att myndigheten fattat detta beslut. Ut med det. Därefter kan man ägna sig åt nödvändig kritisk granskning av beslutet, låta folk framföra konspirationsteorier om man vill det, jaga åklagaren med blåslampa, etc.

    Reply
  20. Om du kombinerar ”Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet. ” med ”Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.” så kanske det finns ett tänkbart svar där?

    Menar du verkligen att det inte finns något som helst ansvar hos dig som ansvarig utgivare, bara för att en myndighet fattat ett beslut?

    Mitt svar på din fråga om hur man INTE kan publicera är minst lika enkelt som ditt svar på varför det ska göras: Det finns inget *akut* allmänintresse, däremot finns det en *oöverskådligt stor* risk för publicitetsskada.

    Reply
  21. Jag som ansvarig utgivare har så klart hela ansvaret för det som publiceras, det tror jag att alla förstår. Och jag håller definitivt inte med om att allmänintresset inte är tillräckligt. Publicitetsskada blir det så klart, men den är motiverad av det uppenbara allmänintresse jag anser finnas. Jag har gjort massor av sådana här bedömningar under åren och jag vidhåller att det här är ett relativt enkelt fall.

    Reply
  22. Right. Jag vet att du är erfaren. Men jag ser inte att du svarar på frågorna. Varför så bråttom att det inte finns en chans att leva upp till riktlinjerna i de etiska reglerna. För det måste du väl ändå erkänna är fallet?

    Reply
  23. Expressen hade saken konfirmerad innan publiceringen. Man kan så klart tänka sig att utgivaren bestämmer att publiceringen inte ska ske utan att Assange beretts möjlighet att kommentera. Fast jag förstår att man valde att köra grejen så snart man visste att det var sant. Sant och relevant. Och på webben finns det ju ständigt möjlighet att komplettera med nya uppgifter efter hand.

    Tillbaka till grundfrågan: När svenska myndigheter beslutar att frihetsberöva en av världens just nu mest omtalade och kontroversiella personer ska media rapportera om det. Helst omgående.

    Reply
  24. Sören Karlsson: Du är alltså helt oemottaglig för kritik? Publicister har visserligen en alternativ känsla för etik, men inte desto mindre är denna attityd är oerhört provocerande.

    Reply

Leave a Reply