Ingen har väl undgått att Julian Assange varit i hetluften. Alla har kommenterat, även jag i mina morgonkommentarer och så här in på andra dagen känns det som att det mesta börjar bli sagt. Men en sak gnager som en sten i skon, och jag tycker inte fokus ur ett medieperspektiv landar rätt. Så här skriver tex Expressens chefredaktör Tomas Mattsson i sin blogg

Wikileaks hyllar konsekvensneutraliteten och Julian Assange själv satt på bästa sändningstid i SVT och förklarade varför det var rimligt att hans Wikileaks spred den information som fanns, också om den kunde skada individer, just för att det var den information som fanns.
Men i går, när Expressen – helt korrekt! – berättade om våldtäktsmisstanken, lät det lite annorlunda från Wikileaks och dess vänner i forumen. Det är möjligen inte så konstigt, en sexbrottsanklagelse är allvarlig och den som pekas ut som misstänkt våldtäktsman i medierna orsakas naturligtvis en publicitetsskada. Den här gången var den publicitetsskadan förvisso försvarlig, men det är ändå tänkvärt att konstatera att konsekvensneutralitetsprincipen inte var lika okomplicerad den här gången för Wikileaks och Julian Assange.

Jag tycker det är en närmast oförskämd vantolkning av både det uppdrag Wikileaks tagit sig, men framför allt det arbetssätt de valt. I fallet med the Afghan War Diary hade man dokumenten i månader och övervägde noga hur publiceringen skulle gå till. Man lät tre andra publicister vara med i processen och man lät till och med Pentagon få chansen att vara delaktiga. En långsam och nogsam process. Något helt annat än det som Expressen presterade i det här fallet. Här gick det undan. Här gällde det att kunna skrika ”FÖRST!” som om den internationella mediescenen inte var något annat än kommentarsfältet på Schulmans gamla blogg.

Drivkraften att vara först, att få ett scoop, är stark bland alla publicister. Det är självklart och det är sunt. Men när det blir en tävling med allt för höga insatser och enbart förlorare hoppas jag att man sover mindre gott om natten.

Expressens bevakning under dagen, och det sätt som många övriga traditionella medier krokade på, var inget annat än motbjudande. Det verkade handla mest om att berätta hur hela världen vaknade till deras fantastiska scoop, hur twitter fylldes med deras nyhet och ett frossande i guilt by association. Vafan, Mattsson, du kan inte mena att det var en stolt dag i journalistikens historia? Det blir inte bättre av att å ena sidan skylla på åklagarväsendet och säga att: ”man bara rapporterade” och å andra sidan peka på internetdebatten och säga: ”det var ändå värre där”.

Min uppfattning är att traditionella medier måste hitta sin roll på nytt här. Kort historielektion. En gång i tiden var tidningarna först med nyheterna. Fick du inte reda på det av grannen, så var det i tidningen du läste det först. Allt det förändrades med etermedierna. Tidningen kom ut en gång om dagen, radio och tv kunde sända varje timme, och till och med direkt när det hände. Tidningarna fick omdefiniera sig. Nu tog man rollen av att dels bekräfta att det man hört faktiskt hänt, och dels att fördjupa och ge bakgrund. Det fungerade bra i många år.

Så kom internet. Helt plötsligt kunde tidningarna vara först igen. Med stora redaktioner och bra känsla för nyhetspulsen var det underbart med tidningswebbarna. Sök efter ”Just nu: ” på valfri tidningssajt så förstår du vad jag menar. Man var med i matchen igen, och den här gången tänkte man inte tappa greppet. Åren mellan -95 och -05 var nog de lyckligaste i historien för en nyhetschef. Man kunde vara först ut med nyheten på webben OCH bäst morgonen efter i pappret. All was well. Men internet var ett tveeggat svärd. Snabbheten var inte exklusiv för de traditionella medieföretagen. Alla kunde vara lika snabba. En del kanske till och med snabbare.

De sociala medierna och realtidswebben förändrade allt igen. Nu fick inte skånetidningarna vara först med att berätta om jordskalvet i skåne. Exemplen var många och det blev lite av en ständig tävling. Man ville inte släppa möjligheten att få skrika ”FÖRST!” även om det kanske egentligen kom att gå lite för fort. Många är de publicister som försöker utnyttja realtidswebben för sin egen nytta, och numera är det faktiskt hyfsat många som medverkar på riktigt. Men fortfarande sitter kampen i väggarna.

När Robert Rosén skriver på Utkiksbloggen att ”Trögheten är journalistikens #assangegate” så trampar han fel. Hen efterlyser följa-john-medier. Robert är en smartskalle men just här är det fel ryggmärgsreflex som talar. När han avslutar med att skriva:

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen.

… är det den gamla journalisten som talar. Tänk om det istället är så att det gick för snabbt?

Alltså: jag är inte det minsta intresserad av konspirationsteorierna här, jag menar inte att det spelar roll för den här debatten om Assange är skyldig eller inte, jag tycker det är korrekt med en namnpublicering etc. Jag förstår bara inte varför det var så bråttom. Oavsett vilket verkade ju alla vara överens om att det fanns potential för en avsevärt intressantare story här, mycket mer spännande än att bara eka vad en jourhavande åklagare fattade för beslut. Är det verkligen den sortens journalistik vi önskar att de traditionella medierna ska lägga krut på? Har vi inte skäl att förvänta oss mer?

En gång tiden hette det att ”kolla aldrig en bra story”, och jag skulle önska att de fortfarande relativt resursstarka mediehusen plockar ner den skylten. Då menar jag inte bara att man ska kolla i sin mest rudimentära form, vilket man gjorde här, utan faktiskt gå lite djupare. Det här handlade inte precis om ”JUST NU: Stort syraläckade på Kemira” – utan om en historia utan urgency. Varför då inte göra jobbet ett varv till?

Så, till Thomas Mattsson, Jan Helin, Martin Jönsson och resten av gänget: Hitta tillbaka till  det som gör er unika. Leverera något som inte Twitter kan åstadkomma. Lär er slow publishing av Wikileaks. Och låt för fan bli att frossa i ”FÖRST!”

Mer läsning om politiken, pressetiken och juridiken: Opassande-emma om en jobbig fråga. Mymlan, som jag håller med ända fram till slutsatserna (vore intressant att höra Sofia kommentera tidsaspekten). Mårten Schultz som är frustande och uppfriskande arg. Och givetvis spaltkilometer via knuff.

Uppdatering: Jan Helin återkommer i ännu en bloggpost och jag tycker han säger det bra:

Det är inte ett jättehögt betyg åt oss som har till uppgift att kritiskt granska myndigheter, även om vi i detta fall möjligen kan säga att det var viktigare att först rapportera myndighetens åtgärder (själva anhållan) och därefter granska dem. Vill man dra det till sin spets kan man säga att om det bara handlar om rapportering av myndigheternas åtgärder så behövs ingen journalistik. Då är det enklare att de skriver sina egna pressmeddelanden. I synnerhet om det rör åtgärder av typen anhållan eftersom vem en myndighet anhåller är – och ska vara – helt offentliga uppgifter i en rättsstat.

I ett resonemang om själva namnpubliceringen skriver han också: ”Trots att det utan tvekan varit en tämligen normal svensk pressetisk hållning att avstå publicering i avvaktan på att omständigheterna kring fallet klarnade.” – jag skulle vilja utöka det från att gälla själva namnet, till att gälla hela publiceringen. Vi kanske är ganska överens, egentligen.

Uppdatering 2: Jag var med i Nyhetsmorgon och kommenterade affären ur ett medie-perspektiv. Inslaget finns på TV4play och min ”Extended, personal edition” finns på youtube

Ursäkta röran.