Igår skrev jag så här på Facebook:

I alla år har jag stått upp för Aftonbladet. De blandar högt med lågt och när de gör bra saker så gör de det otroligt bra. De har haft ett givet existensberättigande, trots alla skvallerartiklar och bantningslöp. Men här går min gräns. Det här med att man ska leta upp sina skuldtyngda grannar och frossa i andras olycka är LÅNGT över linjen. Dessutom en plustjänst. Skämmes, ta mig fan.

Skälet var den här avdelningen på Aftonbladet Plus, där man kunde kolla listor med de som hade störst skuld där du bor.

8585303509_a7312b4bfd_o

Många drog paralleller till Aftonbladets förtjusning för listor, som jag i motsats till andra kan dela. Listor är spännande, och kan absolut vara journalistiskt motiverade. Men det finns avsevärda gradskillnader. Det här kändes som något helt annat än tex listorna över de som tjänar mest. Här finns en uppenbar risk att man sparkar på den som ligger. Och drar med hela familjen i processen. Jag fick tex den här kommentaren på Facebook:

Jag är dotter till en man som skulle stått på listan om det inte vare för att han blev skuldsanerad lagom till sin död nu i julas. Han var inte en fifflare, däremot hade han bipolära problem och högtflygande planer på ett öländskt konstmuseum på åttiotalet. Då kastade bankerna i princip pengar efter en. Jag är ärligt talat tacksam över att han slapp se detta. Det var illa nog att bo i en liten by och växa upp med vetskapen om att “alla” visste.

Diskussionen tog fart på alla håll och kanter, och jag fick tex bekräftat både officiellt och och i mer privata kanaler att alla på Aftonbladet inte gillade den här publiceringen. Jan Helin backar aldrig från debatten (kudos) och skrev så här i min Facebook-tråd:

Tafflig rubrik, det medges. Men spar ert oreflekterade kvällstidningsförakt och omsorger om mänskligheten till något annat. Vi har granskat ett samhällsproblem som handlar om över 60 miljarder i obetalda skulder hos kronofogden. Vi har län för län gått igenom de som har mellan 4 och 900 miljoner i obetalda skulder hos kronofogden. Överst ligger porrindustrimannen Berth Milton som vi granskat särskilt. Det mesta är obetalda skatteskulder. Det är vad vi publicerat. Vi behöver inte moralisera över hur man bär sig åt för att hamna med sådana här skulder hos kronofogden. Men vi granskar inte konkursade små startups eller vanliga medborgare som kämpar med lån här.

Jag förstår att han blir trött på alla som tar chansen att vädra sitt allmänna kvällstidningsförakt – det var aldrig min avsikt med tråden. Däremot fascineras jag över hur han inte verkar se problemet med gränsen man klivit över här. Jag fascineras också över hur han verkar indikera att det är granskade och tvättade listor. Med tanke på omfattningen av dem ställer jag mig lite tvivlande till att inte en och annan välmenande, men havererad, vanlig människa fanns med. Dessutom, om en lista gör anspråk på att vara ”mekanisk” så blir det konstigt om den är godtyckligt redigerad. Jag ställde också en följdfråga till Helin om vilka kriterier man i så fall satt upp för vilka som skulle exkluderas på listan. Jag blir nyfiken på deras policy runt vad som räknas som ”klandervärt” när en sådan här lista ska skapas. Har inte fått något svar än.

Dessutom: om avsikten är att granska ett stort samhällsproblem kanske inte knäcket borde låsas in bakom Plus. Men det är en väldigt personlig ståndpunkt, jag vet att vi har lite olika syn på det demokratiska uppdraget och ansvaret.

Däremot verkar man nu ha raderat hela paketet (se bilden i topp). Länken slutade fungera under eftermiddagen/kvällen igår. Ingen är gladare än jag om man kommit på bättre tankar och kastat den här publiceringen i soptunnan. Men det är olyckligt med historie-revisionen, att bara låta något som fått sådan spridning försvinna utan annat svar än en ”404 Not found”. Mer än en gång igår blev jag anklagad för att ha fejkat hela grejen. Jag hade föredragit att man bakom länken hittade en förklaring, ett aldrig så kort uttalande om vad som hände. Och jag tror att både Aftonbladet, Jan Helin och pressetiken hade vunnit på det.

(Parentes: jag har avsiktligt avstått från att dra kopplingar mellan debatten om hat och kränkningar på nätet och publiceringar som den här. Men det är klart att man skulle kunna se det här som en del av den förskjutning som sker.)

Uppdatering 20130325 kl 10.02: Nu är knäcket tillbaka igen. Ser precis likadant ut som tidigare. ”Gå med i Plus och kolla vilka som har störst skuld där du bor”. Vad är det som händer på Aftonbladet?
De är mest skuldtyngda – län för län | Nyheter | Aftonbladet

Uppdatering: PO tycker det är en ”anmärkningsvärd publicering”.

Uppdatering 20130325 kl 18:52: Jan Helin har svarat på sin blogg. Först en rejäl eloge för hur han tar diskussionen. Båda kvällstidningscheferna är föredömligt närvarande när det ställs frågor. Svaret är klarläggande på flera punkter när det gäller själva turerna runt publiceringen. Varför den försvann och hur den kom tillbaka, var materialet kom från och hur man arbetat med det.

Jan försöker också förklara varför det här är ok, han säger att det bara handlar om skulder som uppstått genom företag – att det inte gäller privata skulder hos kronofogden. Men för många småföretagare i Sverige är det nog en skillnad som enbart är semantisk. Jan Helin skriver:

”Det är ingen privatsak att bedriva affärer i bolag på ett sätt som gör att det uppstår miljonskulder hos kronofogden.”

Nej, men det är inte heller helt självklart att man är klandervärd (igen, hur det nu ska definieras) och självklart ska hängas ut och exponeras i Sveriges största tidning. Risken för feltramp måste fortfarande vara för stor. Proportionalitetsprincipen. Kompassen.

Men jag ska inte piska en död häst. Jan tycker det här är ok, jag tycker det inte. Och alldeles i synnerhet kan jag inte komma ifrån den dåliga smaken i munnen när det fortfarande verkar handla mest om att sälja Plustjänsten genom att vädja till det allra lägsta i folk. Så här står det fortfarande i puffen:

”Gå med i Plus och kolla vilka som har störst skuld där du bor”

Så kan man också välja att lyfta det som Jan Helin kallar ”ett ökande samhällsproblem”. Over the top, säger jag. Fortfarande.