Tänker högt, och funderar just nu väldigt mycket på min politiska hemvist. För lite drygt ett år sedan blev jag så upprörd över sakernas tillstånd att jag valde att, mot alla odds, ta ett litet steg in i partipolitiken. Men tiden som gått sedan dess, med EU-valet som lysande undantag, har varit tung för Piratpartiet. Så det kanske är dags för något helt annat. Det kanske är dags för (L)iberaldemokraterna?

Så här skrev Alexander Bard på en maillista nyss

Det jag skissade på i söndags under min dragning på stormötet är helt uppriktigt en socialliberal “vänsterfalang” och en libertariansk “högerfalang” inom L som möts på mitten som en “pragmatisk liberalism”.

Det är exakt den ideologiska fördelningen vi har sett hittills på den här maillistan och det är den fördelningen vi kommer att uppleva i fortsättningen inom Liberaldemokraterna (L) överhuvudtaget. Den ideologiska formen är fixerad.
Alltså ett FÖRBUND av pragmatiska liberatarianer och pragmatiska socialliberaler. Då blir vi ett starkt, stort och levande parti! Kolla gärna den klassiska Timbrodebatten mellan Norberg och Bard på nätet och dra sedan en linje till att Norberg och Bard startar parti tillsammans, hihi…
Kompromisslösa extremrandianer kan gå med i Liberala Partiet (750 röster i senaste riksdagsvalet), moralkonservativa batongkramare har ju fyra allianspartier att välja på, och socialister och ekologister har en hel rödgrön soppa att kladda ner sig i. Men ingen av dem kommer att känna sig hemma i Liberaldemokraterna (L) utan gör klokt i att välja annan partitillhörighet. Det är viktigt med gränsdragningar också. Inom ett parti kan trots allt bara taket vara så högt för att partiet ska fungera effektivt.
Cheerio
Alexander/som gärna blir citerad från det här mailet även externt om det skulle finnas några som helst oklarheter om L’s ideologiska hemvist…

Min spontana känsla är att det finns något bra här. Alex har pratat med mig om Liberati länge, det fanns många smartskallar och goda vänner där, men det har aldrig varit aktuellt för mig pga hållningen i upphovsrättsfrågan. I övrigt har jag i stort sett sympatiserat med dem på varje punkt, i synnerhet när det kommer till behovet av ett äkta liberalt alternativ.

Liberaldemokraterna och Piratpartiet accepterar dubbelt medlemskap och på punkt efter punkt känns det som om det finns bättre förutsättningar och mer gemensamt än vad det finns motsättningar. Vi får se, nu är i alla fall katten ur tunnan.

Jag kan nog identifiera mig som en pragmatisk liberal. Frågan är om jag ska, eller om jag innerst inne är övertygad om att den här viktiga samhällsförändringen egentligen gör sig bäst utanför partipolitiken.