[Cecilia är inte bara en del av det utökade bloggteamet, hon är också blixtrande snabb;) Så snabb att jag inte hunnit introducera de 20 nya namnen, eller ens lägga till alla på listan. Det är på gång… I sitt första inlägg pekar hon på något som är viktigt för alla i mediebranschen, i tider då fasta anställningar blir allt ovanligare]

På turné i nordvärmland hör jag att regeringen förlänger satsningen på kvinnligt företagande ett år – 100 friska miljoner pengar till att främja kvinnors företagande. Yippee, tänker jag som just bränner en del av de gamla pengarna genom att intervjua representativa kvinnliga företagare. Syftet är att inspirera genom förebilder och jag har lyckats gräva fram en inredningsaffär, en turistarrangör, en kulturarbetare, ett städföretag, ett layout/tryckeri, en som erbjuder ridterapi och en som förmedlar personliga assistenter.

Grejen är att samtliga är att betrakta som bananskalsföretagare. De har inte fötts i entreprenöriella hem och fått sjunga det egna företagets lov som frukostpsalm, de har inte gått högskoleutbildningar med entreprenörsinriktning, en av dem läste till civilekonom medan hon ändå höll på att föda barn och inte kunde jobba för fullt – men hon konstaterar torrt att den utbildningen har hon inte så mycket nytta av i sitt bokförande (nyttan med den där examen var mest att hon insåg att akademiker också var vanliga människor så hon släppte en av sina begränsningar)

De halkade in i företagandet på ett bananskal. En blev överansträngd på sitt lönearbete och då sa hennes man att ”du kan väl prova att sy några scenkostymer för du gillar ju att sy” å då tänkte hon att hon ändå var på botten och inte hade något att förlora och det var nitton år sedan och hon har idag uppdrag åt Riksteatern och försörjer sig helt ok.

En annan jobbade 26 år i vården och tyckte att de äldre hade det för trist och då sjukhuset minskade ner och det blev tomma rum över fixade hon en julbasar ett år för di gamla och åldringarna gillade att köpa lite glitter för egna pengar så året därpå utvidgade hon satsningen och året därpå hyrde hon en lokal utanför sjukhuset och året därpå sa hon upp sig och drog igång en heminredningaffär och det är åtta år sedan och hon försörjer 1,75 personer i den där affären plus att någon annan ju fick heltidsjobbet hon häckat på i 26 år.

Själv blev jag min egen för att jag sommarvikarierat på Ekot och erbjöds fortsättning men jag ville ju inte bo i Stockholm och det enda sättet att komma åt ett lika roligt jobb i Värmland var att starta sin egen tidning så då gjorde jag det.

Bananskalsföretagare alltihop, vi blev företagerskor tämligen slumpmässigt men nu har vi varit det i många år och har svårt att tänka oss något annat sätt att jobba, även om det svider efter lönearbetarens trygghet ibland när plånboken är för tom.

Hur stimulerar man bananskalsföretagare? På vår tid (födda före 1960 allihop) fanns inte företagare i skolundervisningen, om eget företagande nämndes så var det en man med verktyg.

Jag startade en tidning för att göra kvinnor synliga och det förblev min affärsidé även efter jag hade lagt ner tidningen. Ibland är det mest mig själv jag gör synlig men vafan – det stämmer ju med affärsidén så det fungerar ju.

Är bananskalsföretagaren intressant att marknadsföra för Tillväxtverket? Skulle inte tro det, verkar ju inte så seriöst att företagande bara liksom….händer! Vad ska i så fall Tillväxtverket göra med de nya hundra miljonerna? Svaret är ju givet inser jag – de ska odla bananer!
Och vad innebär det? Hmmmm…. fortsättning följer.