En blåsig vårlördag 1988 stod jag tillsammans med några andra frikyrkliga tonåringar i jeansjacka på ett småländskt torg. Vi hade kyrk-PA och DX7:a och var ute och evangeliserade och jag minns speciellt en låt som vi sjöng, texten gick såhär:
”För det är vi som har det, det är vi som har förstått det
[…] och vi springer inte längre runt och letar efter svar”
Låten var en klämmig historia med stark betoning på VI. Vi var helt övertygade. Och lyckliga. Vår gemenskap var djup, uppriktig och varm. Hos oss var alla välkomna, det menade vi, på riktigt.
Det är många år sen nu jag lämnade Pingströrelsen (jag tror inte att den här låten sjungs särskilt ofta längre). Men när jag ser tillbaka på min uppväxt så är det med blandade känslor. Jag ville ju inte sluta leta efter svar, så jag lämnade gruppen och gick vidare. Samtidigt är den tiden svårslagen när det kommer till gemenskap, sammansvetsning, ömsesidig bekräftelse.
Efter att ha tillbringat helgen på Tjärö och Sweden Social Web Camp så känner jag mest tacksamhet för allt fint och alla roliga och viktiga möten. Men. Jag kan inte hjälpa det, jag får en liten fadd eftersmak. För det finns drag av det som vi sjöng på torget på 80-talet (lägg märke till att jag säger ”drag av”, inget annat) och den tajta subkultur jag tillhörde då.
Jag tänker att det här med elitism i våran så kallade bubbla har två dimensioner: dels den inom gruppen och dels den som uppstår när vi vill skilja ut oss från omvärlden.
Precis som i all annan mänsklig interaktion så skapar vi strukturer och hierarkier inom vår gemenskap. Det är helt naturligt att vi rangordnar. Och alla kan inte vara experter på allt. Det finns människor i vår grupp som har kunskap, expertis och talang som vi såklart måste ta vara på.
Däremot kan vi (och jag skriver det här lika mycket till mig själv som till andra) fundera över det här med vårt personliga varumärke. Det här sammanhanget vi tillhör är helt fenomenalt för att stärka sitt eget varumärke. Otroligt effektivt, eftersom det spelas upp inför öppen ridå. Det finns ett grundläggande driv i att vi vill positionera oss och det behöver inte alls vara fel.
Men samtidigt – sharing is caring. Och sharing är ju inte envägs. Ibland finns det en tendens bland oss att se det enbart som en näst intill teknisk förmåga att sprida sitt budskap. Men sharing på riktigt handlar ju lika mycket om att lyssna – och då inte bara på dom som har extremt starka personliga varumärken. Unconferencemodellen är fenomenal, men är den verkligen öppen? Eller blir det ändå så att de med starkast position sätter agendan? Kan man göra på något annat sätt? Och måste vi göra på något annat sätt? Jag vet inte. Men jag tänker att det kanske finns röster som vi missar i vår strävan efter att bygga våra personliga varumärken.
Sen är det det här med hur vi ser oss gentemot vår omvärld. När vi säger om oss själva att vi är mer öppna, bättre på att lyssna, mer generösa, mer demokratiska, mer intelligenta (ja, det har jag faktiskt också hört) så får jag flashbacks till torgmötena på 80-talet. Jag ville inte sluta leta efter svar då, och jag vill det inte nu heller.
Jag upplever att vi behöver förankra våra aha-upplevelser i dom sammanhang där vi rör oss. På våra jobb, med våra vänner, i samhället. Att inte avfärda människor som bakåtsträvare eller trögfattade när de ifrågasätter kraften i den sociala webben. Som Brit Stakston skrev i en tweet: vi vill väl att alla ska kunna ta del av detta? Att prata om oss själva som överlägsna hjälper inte i den processen.
Och återigen – det här gäller mig lika mycket som andra. Jag vet inte hur många gånger jag har gnällt över oförstående, bakåtsträvande branschkollegor och mediechefer. Det beror såklart på att man jobbar i uppförsbacke, i motstånd, mot en etablerad mentalitet. Och då är det jätteskönt att komma till sswc och känna att man inte är ensam. Men återigen kommer den där torgmöteslåten upp i skallen på mig. Är det verkligen vi som har det, som har förstått det?
Sharing is caring även utanför bubblan. Men menar vi då sharing i bemärkelsen att andra ska få ta del av vår upplevelse, eller sharing i bemärkelsen utrymme för många åsikter, många parter, många vägar?
Attans. Nu blev det sådär många frågetecken igen i texten.
Men jag har ju bestämt mig för att inte sluta leta efter svar.
Anna Lindberg är programchef på NTM i Östergötland och jobbar med det lokala tv-projektet 30Minuter, lokal tv integrerad i den sociala webben.
Bra skrivet! Och jag håller med (utan att ha några egna erfarenheter från Pingströrelsen :-), ibland blir det lite väl mycket halleluja. Även om jag gillar det mesta av det (skrattade t ex hysteriskt åt allsångstexterna, ofantligt roliga men _väldigt_ interna). För mig som egen företagare handlar det ju också om att kunna ha “kollegor” att diskutera de här frågorna med, för det har jag inte till vardags – då har jag kunder som ber mig om råd. En grupp som förstår mig och som jag förstår. Att känna tillhörighet med och att få bekräftelse ifrån.
Det handlar väl, som alltid annars, att komma ihåg att hålla fötterna på jorden och inte svälja allt alla andra säger utan en enda kritisk tanke. För det finns ju också en värld utanför bubblan.
Mycket bra
Jag tror att just den krets som SSWC-gänget tillhör även är extra på att vända blicken mot naveln och analysera och resonera kring den egna rollen, hur vi kommunicerar med varandra och hur vi uppfattas utifrån. Att vara bra på att nätverka innebär också att man är känslig för omvärldens signaler. Därför finns det både en rädsla i att uppfattas som en elit, samtidigt som vi gärna förstärker bilden av oss själva som lite bättre eller lite smartare inom vissa områden. Ja, det finns en kluvenhet, och det är precis det jag tror skapat elit-diskussionen från början.
Genom att prata om det kanske vi undviker att falla i de värsta fällorna? Eller så blir det precis tvärtom, att det som inte var något problem från början blir det tack vare ett överanalytisk angreppssätt.
(Hmm. varför känns min kommentar till ditt inlägg lättare att skriva en än hela mitt blogginlägg om samma sak på Bisonblog?)
För att ha något att läsa på resan till och från SSWC plockade jag fram den gamla klassikern “The Seven Habits of Highly Effective People” av Stephen R. Covey. En av hans grundprinciper är att vi mognar genom livet från “dependence” till “independence” och sedan vidare till “interdependence”. Dvs. det är inte självständighet (det egna varumärket) som är slutmålet. Självständigheten är snarare ett medel att effektivt kunna nätverka med andra. Jag tyckte det var en spännande tanke…
Jag håller med, det känns som en jättebra liknelse. I backspegeln ska jag erkänna också att jag dras med en “vad var det som hände”-känsla. Så jag funderar lite på det jag också.
När jag läser din post tänker jag att det inte spelar någon roll om det är vi som har förstått eller inte. Jag önskar att IRL-världen såg ut som på webben. Det har jag alltid önskat. Och på så sätt är det likt torglåten. Men en till skillnad från många samfunds- och sektliknande sammanhang är det inte så mycket för gemenskapen som för det öppna förhållningssättet som man engagerar sig här.
Jag tror att ett skäl till att du säger bara “nästan” samma känsla som när du sjöng torgsången kan vara att det är just så.
Det gemensamma för Tjäröfolket tror jag inte är sökandet efter gemenskapen utan efter samarbetspartners och utveckling. Dessutom vill vi hjälpa varandra på vägen för vi vet att vi får tillbaka och att det leder framåt.
BTW: Det var ruskigt kul att ses!
Jag håller med dig, Mona. Det är nog så att folk inte först och främst söker gemenskapen, den är liksom en bonus. Å andra sidan skulle nog en och annan pingstvän framhålla att även där är det tron som är det centrala, inte den sociala sammanhållningen. Och precis som du skriver är det ju bara nästan samma känsla. Det finns oändligt mycket skillnader och jag älskar ju det här gänget och allt jag får ta del av. Men jag tror ändå att vi måste kunna diskutera såna här saker. Och ja, det var ruskigt kul att ses!
Intressant, funderade lite i dom banorna (även om jag inte har några tjusiga ord för det). Misstänker att en sociolog säkert skulle kunna analysera vad det är som händer i vår gemenskap. Det kanske är så att den mognar också, där vi så småningom kommer till interdependence, som grupp, alltså?
Okej, det kanske finns en risk att vara överanalytisk. Men eftersom det blev en sån diskussion – och den är ju inte ny, ta bara #followfriday-debatten – så tänker jag att vi nog ändå mår bra av att diskutera detta.
Just det ser jag som en styrka. Den här självreflektionen hade vi ingenting av i pingstgänget, vilket var en enorm brist. Det finns så många skillnader, bara det att vi kan debattera det här är i mina ögon ett sundhetstecken.
Dessutom är sswc-musiken miljarder gånger bättre :)
Sen hoppas jag att folk förstår att jag älskar den här crowden. Verkligen.
Tack! Som sagt, jag skriver lika mycket till mig själv. För självrespektens skull.
Tack. Ja, det finns en värld utanför som vi måste interagera med. Men jag hoppas det framgick att jag är väldigt tacksam över att få vara en del av det fantastiska gäng som träffades på Tjärö, samtidigt som jag reflekterar över det här.
Tack för din intressanta reflektion. Som åskådare till SSWC har jag följt fenomenet, till en början endast intresserad av att se om någon spännande och nyttig information (kunskap) skulle nå omvärlden. Ganska snabbt fascinerades jag dock av det som hände kring SSWC – där bl.a. elitdiskussion kommit att ta stor plats.
Så vad tänker jag? Det som blir tydligt för mig är att i det som lätt av den oinvigde betraktaren ses som en homogen grupp (alla de på SSWC) egentligen är många olika starka individer. Individer som ur ett personligt perspektiv deltog i dialogen (?) kring #sswc, framförallt på Twitter. Var och en med sin inställning till, vad man har och också tar för ansvar, för sig själv men framförallt för sina vänner och för SSWC. Ur en del i den dialogen uppstod också den tråkiga delen av elit och elitism debatten, inte alltid förd i dialogens anda.
Utmaningen blev ju, vilket inte alla insåg, varken de som var på SSWC eller för den delen de som odlade elitism frågan, att tydligt hantera skillnaden mellan hur det uppfattas och hur det faktiskt är. Varje betraktare har givetvis sin rätt till den egna uppfattningen och den som var där, rätten till att beskriva hur det var. Uppenbart är att det fanns provokatörer på utsidan, som medvetet ”trollade” fram en liten men ilsken debatt, som några enstaka på SSWC också nappade på i ivern att försvara sig själva och sin närvaro på SSWC. Och ur det föds också lätt en uppfattning som blir gällande för alla på SSWC, inte bara för den enskilda individen. Så varje förhastad Tweet om #sswc, är jag helt övertygad om påverkade inte bara den som skrev, den blev giltig mer eller mindre för alla som var där.
Även om SSWC var en camp, bestående av många individer, slås jag av den intressanta tanken, tänk om detta varit ett företag, en gemensam organisation, hur hade dialogen och konversationen framförallt på Twitter sett ut. Hade jag som individ agerat, skrivit och framförallt tänkt annorlunda. Ur perspektiven: vilket ansvar har jag mot mina kollegor, hur för jag dialogen, lyssnar jag på hur det uppfattas, vad jag kan göra och skriva för att i första hand förstå och i andra hand bli förstådd. Vad kan jag påverka och förändra, här och nu. Inte minst, är det något jag kan göra annorlunda. När det handlar om riktiga kunder och allt annat kring ett företags omvärld är det för mig solklart, frågan är hur man som deltagare på SSWC tänkte då och funderar på idag?
Gruppdynamiska processer och vad som egentligen händer under ett liknande (euforiskt ?) event och i det här fallet SSWC specifikt, är något annat spännande, som jag gärna skulle dryfta, men DET vore intressant om någon som var på plats kunde skriva om det, för det är en del av denna helhet och fråga. Någon som känner sig manad?
Vad tycker jag själv. Ja så här i efterhand, hade gärna varit med – absolut på Griden och med facit i hand (lätt för mig att säga ;P) kommunicerat och fört dialog med de som inte var där, så fort tillfälle uppstod. Vill man småfrälsa delar av världen, var detta “the moment”, eller?
Precis som alla andra tycker jag du slår huvudet på spiken, Anna. Och precis som alla andra tycker jag det var kul att ses :)
Men när jag jämför med mina egna erfarenheter från år i stats- och frikyrkliga sammanhang ser jag en stor och tydlig skillnad: Du hade troligen aldrig skrivit nåt sånt här i pingstförsamlingens månadsbrev, eller hur? Och om du hade gjort det, hade du riskerat högljudda mothugg och kanske i värsta fall nån form av utfrysning eller tillrättavisning.
Skillnaden mot den här bubblan är att här finns en attityd som inbjuder till diskussion. Vi söker alla efter svar och vi är överens om att vi gör just det.
Sen kan jag väl i och för sig tycka att attityden mot personer, företag eller andra som lever lite stick i stäv med Bubblans ideal kan vara onödigt hård. Det får vi jobba på!
Tack och detsamma. Huvet på spiken. Skillnaden är öppenheten och självreflektionen. Jag har funderat och håller inte med dom som säger att det handlar om navelskådande. Eftersom så många har tankar kring det här så är det inte irrelevant.
Men de senaste dagarnas olika postningar och alla tweets i ämnet har fått mig att känna såhär: är det nån bubbla jag vill vara del av så är det denna. För här kan vi nog utmana varandra i att ta sharing-begreppet på allvar.
Du satte ord på mina egna funderingar och kring det resonemang jag hade innan jag till slut valde att inte åka på SSWC i år. Kul med debatt kring “bubblan” :)
Aw. Du skulle vart där så hade vi kunnat snacka om det :)
Ja. “Interdependence” är vår förståelse av att vi inte klarar oss på egen hand, utan är beroende av andra (självständiga) individer runt omkring oss. Då handlar effektivitet/glädje/framgång om att maximera vår gemensamma output, snarare än att maximera just min egen (på andras bekostnad). Jag tror absolut det gäller både på individnivå och gruppnivå…
Nu börjar det bli intressant på allvar. Maximera vår gemensamma output, vilket fantastiskt begrepp. Och hur gör vi det? Blir oerhört triggad av tanken.
Det som fascinerar med Covey och hans böcker är att första boken kom ut i slutet av 80-talet, men tack vare att grundvärderingarna är så allmängiltiga och tidlösa, håller de även idag. Vi är inne på samma linje (du och jag), bl.a. som jag skriver ovan “…vad jag kan göra och skriva för att i första hand förstå och i andra hand bli förstådd” finns i hans filosofi – Habit 5: Seek First to Understand, then to be Understood. Interdependence handlar ju inte bara om mitt beroende utan också om andras beroende av mig. Så i detta sammanhang som jag är inne på, mitt agerande påverkar andra i SSWC nätverket.
Intressanta tankar, Markku. Tänkte precis på det, att man är väl medveten om hur andra påverkar mig, men inte alltid om hur jag påverkar andra. Det är också därför många av mina frågor går tillbaka till mig själv. Hur hanterar jag mitt personliga varumärke? Och hur hanterar jag människorna utanför bubblan?
Sen gillade jag dina tankar om hur det skulle vara om sswc var ett företagsevent. Man kan väl säga såhär: det hade förmodligen _inte_ uppskattats att skriva halvkritiska bloggposter om det ;)
Om jag bidrar till något i sswc-nätverket så önskar jag att det får vara rymd, takhöjd och reflektion. Sen vet jag ju inte om folk uppfattar det så. Men jag hoppas det.
Nu är jag snart bara ett vertikalt streck i djupet av diskussionen. Men med din inställning och självkritiska hållning, så lirar du i samma elitdivision som t.ex. Britt Stakston ;) Så du kan sluta hoppas…
Herregud så fantastiskt bra skrivet. Gud, va skönt att jag väntade med att skriva nåt om den här diskussionen – nu finns inte mycket kvar att tillägga! :) Älskar pingst-kopplingen. Hög igenkänning bland oss som “varit med i svängen” . Keep on walking, looking, listening, searching, enjoying! :)
Tack!
Haha. Det hade brutit mot min internetpaus :) Eller iofs var det ju IRL ;)
Mycket bra skrivet. Jag har gjort liknande kopplingar som dina pingstminnen, men då gällde det 24hbc, http://blogg.svd.se/utvecklingsblogg?id=10611 Men hängivenheten kan lika gärna appliceras på SSWC. Jag tror att i alla överväldigande upplevelser finns frestelsen att koppla ihop viet och upplevelsen. Men gör man det stannar erfarenheterna hos en begränsad skara.
Själv har jag inte varit med på SSWC, och jag är nog lite avis. För det verkar helskönt. Men med det tillåtande debattklimat som finns här ser jag inte risken för en elitbubbla.
Derek Sivers har skrivit en intressant blogpost som också relaterar till detta: “I assume I’m below average” http://sivers.org/below-average
Tack Ola. Jag önskar att du hade varit där, vi har en del att prata om när det gäller webben och medierna och bortglömda matlådor :) Nästa gång kanske?
Bra skrivet! Om man får för sig att det är man själv eller ens grupp som tror sig “veta svaret” så är man ute på hal is. Speciellt i webbranschen som verkligen är förenderlig. Jag tror inte att det finns eller någonsin har funnits någon som har vetat sanningen om någonting eftersom “sanningen” är olika beroende på vem som upplever den.