En blåsig vårlördag 1988 stod jag tillsammans med några andra frikyrkliga tonåringar i  jeansjacka på ett småländskt torg. Vi hade kyrk-PA och DX7:a och var ute och evangeliserade och jag minns speciellt en låt som vi sjöng, texten gick såhär:

”För det är vi som har det, det är vi som har förstått det
[…] och vi springer inte längre runt och letar efter svar”

Låten var en klämmig historia med stark betoning på VI. Vi var helt övertygade. Och lyckliga. Vår gemenskap var djup, uppriktig och varm. Hos oss var alla välkomna, det menade vi, på riktigt.

Det är många år sen nu jag lämnade Pingströrelsen (jag tror inte att den här låten sjungs särskilt ofta längre). Men när jag ser tillbaka på min uppväxt så är det med blandade känslor. Jag ville ju inte sluta leta efter svar, så jag lämnade gruppen och gick vidare. Samtidigt är den tiden svårslagen när det kommer till gemenskap, sammansvetsning, ömsesidig bekräftelse.

Efter att ha tillbringat helgen på Tjärö och Sweden Social Web Camp så känner jag mest tacksamhet för allt fint och alla roliga och viktiga möten. Men. Jag kan inte hjälpa det, jag får en liten fadd eftersmak. För det finns drag av det som vi sjöng på torget på 80-talet (lägg märke till att jag säger ”drag av”, inget annat) och den tajta subkultur jag tillhörde då.

Jag tänker att det här med elitism i våran så kallade bubbla har två dimensioner: dels den inom gruppen och dels den som uppstår när vi vill skilja ut oss från omvärlden.

Precis som i all annan mänsklig interaktion så skapar vi strukturer och hierarkier inom vår gemenskap. Det är helt naturligt att vi rangordnar. Och alla kan inte vara experter på allt. Det finns människor i vår grupp som har kunskap, expertis och talang som vi såklart måste ta vara på.

Däremot kan vi (och jag skriver det här lika mycket till mig själv som till andra) fundera över det här med vårt personliga varumärke. Det här sammanhanget vi tillhör är helt fenomenalt för att stärka sitt eget varumärke. Otroligt effektivt, eftersom det spelas upp inför öppen ridå. Det finns ett grundläggande driv i att vi vill positionera oss och det behöver inte alls vara fel.

Men samtidigt – sharing is caring. Och sharing är ju inte envägs. Ibland finns det en tendens bland oss att se det enbart som en näst intill teknisk förmåga att sprida sitt budskap. Men sharing på riktigt handlar ju lika mycket om att lyssna – och då inte bara på dom som har extremt starka personliga varumärken. Unconferencemodellen är fenomenal, men är den verkligen öppen? Eller blir det ändå så att de med starkast position sätter agendan? Kan man göra på något annat sätt? Och måste vi göra på något annat sätt? Jag vet inte. Men jag tänker att det kanske finns röster som vi missar i vår strävan efter att bygga våra personliga varumärken.

Sen är det det här med hur vi ser oss gentemot vår omvärld. När vi säger om oss själva att vi är mer öppna, bättre på att lyssna, mer generösa, mer demokratiska, mer intelligenta (ja, det har jag faktiskt också hört) så får jag flashbacks till torgmötena på 80-talet. Jag ville inte sluta leta efter svar då, och jag vill det inte nu heller.

Jag upplever att vi behöver förankra våra aha-upplevelser i dom sammanhang där vi rör oss. På våra jobb, med våra vänner, i samhället. Att inte avfärda människor som bakåtsträvare eller trögfattade när de ifrågasätter kraften i den sociala webben. Som Brit Stakston skrev i en tweet: vi vill väl att alla ska kunna ta del av detta? Att prata om oss själva som överlägsna hjälper inte i den processen.

Och återigen – det här gäller mig lika mycket som andra. Jag vet inte hur många gånger jag har gnällt över oförstående, bakåtsträvande branschkollegor och mediechefer. Det beror såklart på att man jobbar i uppförsbacke, i motstånd, mot en etablerad mentalitet. Och då är det jätteskönt att komma till sswc och känna att man inte är ensam. Men återigen kommer den där torgmöteslåten upp i skallen på mig. Är det verkligen vi som har det, som har förstått det?

Sharing is caring även utanför bubblan. Men menar vi då sharing i bemärkelsen att andra ska få ta del av vår upplevelse, eller sharing i bemärkelsen utrymme för många åsikter, många parter, många vägar?

Attans. Nu blev det sådär många frågetecken igen i texten.

Men jag har ju bestämt mig för att inte sluta leta efter svar.

Anna Lindberg är programchef på NTM i Östergötland och jobbar med det lokala tv-projektet 30Minuter, lokal tv integrerad i den sociala webben.

Ursäkta röran.