“Underskatta aldrig styrkan hos en miljon amatörer med nycklar till fabriken – Chris Anderson.”

En av mina klasskamrater (en fantastisk ung kvinna som heter Lisa) har lagt till mottot “Vi bara gör det!” bredvid sitt namn på sin MSN. Det mottot definierar på bästa tänkbara sätt den långa svansen. Vi lever i en kultur som allt mer förvandlar oss från passiva konsumenter till aktiva producenter med snart otaliga möjligheter att publicera oss själva på Internet. Alla kan vi bli popstjärnor, skådespelare eller författare med miljonpublik, och varför inte, vi bara gör det!

För dem med nycklar till “Fabriken” är möjligheterna idag närmast oändliga. Lulu.com publicerar dina texter som “print-on-demand” och garanterar dig exponering på nätet för under 200 dollar. Wikipedia, uppslagsverket på nätet, byggs dagligen ut av privatpersoner och innehåller över 1 miljon artiklar jämnfört med c.a 80 000 i Britannica och 4500 i Encarta. MySpace, Facebook, YouTube och Second Life är exempel på andra sociala medier som sätter individen i fokus.

Vi lever i en exponeringskulturkultur där de kollektiva produktionskanalerna låter amatörer spela in skivor, publicera böcker, artiklar eller spela in filmer. Och på tal om att spela in filmer. Idag (31 Okt 2007) skriver The New York Times: “THE idea that you do not have to be a professional to create a good commercial is becoming widespread, in a trend known as consumer-generated content.” Anledningen till artikeln är 18:årige Nick Haley, en brittisk första års student som skapat Apples nya reklamfilm för iPhone.

I boken The Long Tail ställer Chris Anderson en fråga: Varför skapar någon något värdefullt utan affärsplan eller utsikter att få betalt för det? För att folk vill uttrycka sig, ha kul, men framför allt för att de kan, eller för att citera Lisa ännu en gång – vi bara gör det! Men det finns även en annan anledning. Det pratas mycket om hur informationssamhället krymper vår värld och suddar ut geografiska gränser. I takt med att planeten förvandlas från en femrummare till en studentlya på 20 km² blir även de sociala gränserna tunnare och amatörer och proffs blir plötsligt grannar. Nick Haley fick ju faktiskt betalt.

Men alla är inte lika entusiastiska över “vi bara gör det!” kulturen. SVD rapporterade idag hur, Andrew Keen författare till boken “The Cult of the Amatuer: How Today´s Internet is Killing Our Culture”, menar att dagens amatörism och långa svans präglas av storlek snarare än innehåll och substans. För mig som precis kommit från skolbänken är detta kritik jag direkt kan relatera till. Hur många gånger har man inte frågat hur många sidor läraren vill att uppsatsen ska vara på och fått svaret: “jag bryr mig inte hur lång eller kort den är bara den är relevant.”

Andrew Keen menar helt enkelt att dagens informationskultur förvandlats till en uppsatts utan substans eller relevans. Å andra sidan innehåller inte det globala samhällets mosaik av kulturer universella sanningar. Det går inte att avgränsa sig till en speciell norm eller värdering när det kommer till människor. Vad som är sant och räknas som relevant för någon kan vara helt ointressant för någon annan. Snarare är det nog så att det som ansetts ha substans i dagens kommersiella konsumentkultur utgått från företag. The long Tail sätter konsumenten i fokus och ger på något sätt tillbaka samhället och det mer eller mindre fria valet om vad som ska konsumeras och produceras till individerna. En svans utan rätt eller fel blir plötsligt väldigt, väldigt lång, just på grund av att alla (nästan) får möjlighet att vara med. Fler huvuden är bättre än ett brukar det ju heta, så skriv på bara!