Rubriken på det här inlägget var först ”Journalistikens två ansikten”. Men jag tyckte det blev spetsigare om jag lanserade en hypotes;)
Minns ni när iPad lanserades i Sverige? Alla svenska medier var helt till sig i trasorna, och det var ingen hejd på vilka lovord produkten fick. Någonstans har jag sett en uträkning över hur mycket gratis marknadsföring apple fick under lanseringsveckan, liksom en analys av hur man vinklade och presenterade nyheten (jag letar fortfarande, uppdaterar så snart jag hittar den). Det är inte långt borta att misstänka att mycket av det här hallaballot handlade om mediernas egen dröm om plattan som en frälsare.
Jag påminns iaf om det när jag idag ser vad Metro, och många andra traditionella medier, gör av lanseringen av Apple Watch. Under rubriken ”Därför ska du inte köpa Apple Watch” återpublicerar man twittrare som gör sig lustiga över prisbilden och drar fram skuldkortet. Nyckelcitat;
”För samma pris som en dyr modell av Apple Watch, kan du finansiera ett helt Charity Water-projekt + förvandla ett samhälle”
och då tänker jag i mitt stilla sinne
”För samma pris som en helsida i Metro skåne, kan du finansiera ett helt Charity Water-projekt + förvandla ett samhälle”
För att inte tala om allt vackert och bra du kan göra med den miljon du sparar på att inte köpa ett uppslag i Metro Metropol…
Varje gång jag ser en tydligt övertydlig, överdrivet spetsig vinkel i medierna så börjar jag fundera. Vem tjänar på det här, vem förlorar på det? Varför valde man just den här vinkeln? Varför drog man den så hårt. Allt oftare känns det så udda att jag inte alls kan ta innehållet på allvar.
Det här potentiella problemet gäller så klart inte bara stora pryllanseringar från amerikanska företag. Det gäller lika mycket hur lokalpressen gör sitt urval, och hur de sätter sina vinklar. Men det spar jag till del 2. Tar tacksamt emot exempel, så klart.
Till sist rekommenderar jag idag att du läser lite av Henrik Löwenhamn, om Mediatröttheten som breder ut sig.
Foto: Jag har inte lyckats spåra ursprunget till just den här tolkningen av Thalia och Melpomene. Men den används överallt på nätet, så… Jag tar en chans.
[box] ... och det här inlägget är #010 av #blogg100 – ett långt samtal om granskarna och om att bli granskad. Om du tycker det slutar lite abrupt, så beror det bara på att det kommer mera ;) [/box]
På frågan om “varför man väljer en viss vinkel” tror jag att det blir allt vanligare att man faktiskt inte vet. Det bara blir. Än mer nu än för några år sedan.
Det har nog alltid varit så i viss utsträckning, det är i alla fall min erfarenhet som gammal murvel. I takt med alltmer pressade arbetsförhållande har det här beteendet stärkts.
Att saker bara blir. Oreflekterat.
Det är ungefär som när journalister hävdar att de inte tar ställning. En i grunden farlig inställning eftersom först i den stund man är medveten som sitt eget ställningstagande går det att behandla ett material opartiskt. Eljest blir man omedvetet styrd.
Och just det tror jag händer runtom på åtskilliga redaktioner idag.
Tyvärr.
“Varför valde man just den här vinkeln?”
Ett ord: Klick.
That’s it. Inget annat. Bara det. Klick.
Rubriken “Därför ska du inte köpa en Apple Watch” genererar utan tvekan sjukt många fler klick än “Apple visar upp sin nya smarta klocka”. En rubrik som direkt skapar starka känslor genererar klick och viral spridning.
När man sticker ut hakan och skriver “Därför ska du inte köpa en Apple Watch” drar man ögonen (läs: muspekaren) till sig. Några blir nyfikna. En del blir glada, och en del blir förbannade.
Och en del ställer sig frågande till varför man skriver en sådan rubrik, och engagerar sig så pass att de skriver en lång bloggpost om det. ;)
Har du ens övervägt att dom kanske har rätt i det här fallet? Den kommer säkert sälja till dom som alltid köper allt med ett äpple på. Men, även Apple misslyckas ibland. Om ett år ligger 95% av dom här i byrålådor.
Jo, men det var ju inte precis det som var poängen ;)