I helgen gjorde Medierna i P1 ett inslag om iPad och den svenska mediebranschen. Lanseringen av paddan, och mediehusens appar, har ju knappast kunna undgå någon.

Medierna-om-paddan by jardenberg

Eftersom bland annat @stroemberg verkade lite irriterad så tänkte jag förtydliga ett antal av de åsikter jag ger uttryck för. Det blir i punktform, eftersom jag redan sagt det mesta av det här i längre och mer sammanhängande poster förr. Det handlar ju liksom inte bara om iPad, utan det handlar om mindset, publiken, utvecklingen och affärsmodellen – bland annat.

  • Till att börja med: Mediehusen gjorde inget misstag som körde gratis på webben. Tvärtom. Hade man inte gjort det hade man redan varit fullständigt marginaliserade på nätet. Det är otroligt naivt att tro att man hade kunnat kontrollera och styra marknaden i en annan riktning. Behovet av att påminna Aftonbladet och Expressen om att på internet konkurrerar de inte bara med varandra förefaller vara outsinligt.
  • I samma riktning som den missuppfattningen har man nu idén att man ska ta tillbaka förlorad mark, och minsann inte missa betaltåget den här gången. Det betyder att dagens appar är sprungna ur ett strikt ekonomiskt perspektiv, utan tanke på vad kunderna faktiskt kan tänkas vilja ha. Det skulle kunna vara intressant ändå, om det ändå hade funnits någon rimligt hållbar kalkyl bakom. Men inte ens det har man visat upp – och jag kan iaf inte få någon slags matematik att gå ihop.
  • En grundläggande parameter är att tidningshusen har byggt sitt existensberättigande på volym, eller i alla fall en hög penetration sin målgrupp. Hur man än räknar så kommer de initiativ man nu bygger upp runt betalappar röra sig mot nischen. Är det där man är bäst, och hur skalar den modellen? Hur möter man de nya konkurrenter som redan finns där? Och är inte nischen egentligen den öppna webbens hemmaplan. Igen, vad händer med stolta ord som DN:s ”demokratiska torg” när man börja smala av, dela in och skärma av.
  • Visst måste man tillåta sig att experimentera – det är jag den första att skriva under på. Men man måste också ha en grundläggande strategi. Du får inte riskera att ett initiativ urholkar förutsättningarna för ett annat. Precis så är det med valet mellan betalt och gratis. Om du ska ta betalt för din publik, alltså låta marknaden betala för att låna dina eyeballs, så kan du inte i andra änden ta betalt och stänga ute en stor del av din potential. De två modellerna står i total kontrast till varandra.
  • Det finns knappast ett mediehus som inte kan peka på två väldigt tydliga kurvor; en för papperstidningen som pekar neråt i hushållstäckning, räckvidd, i allt (utom annonsintäkter ett bra år) och en för webben som pekar uppåt oavsett vad du mäter. Publiken berättar vilken riktning de vill gå i. Ändå satsar man nu stora resurser på att bygga något som i princip ska vara en digital version av papperstidningen. Det byggs av mediehusens pappersmänniskor (i allt väsentligt hålls webbfolket utanför) och det byggs för den publik som idag har papperstidningen. Men den publiken är ju i minskande?

Jag kan fortsätta längre än så, men det är väl de viktigaste huvudpunkterna i det jag försökte beröra i reportaget. När det gäller detaljerna runt de appar som nu finns så kan jag inte tillägga så mycket. Jag har fortfarande inte hittat någon oberoende användare som står upp och säger att de tycker apparna är bra, eller att prissättningen är rimlig. Alla verkar vara överens med mig om att det här är skräp. Knappt värt att diskutera enskildheter.

En parentes: upprördheten över att en sådan som jag fick uttala mig har jag lite svårt att förstå. Att jag numera i regel tackar nej till uppdrag i mediebranschen talar ju till min fördel i den här frågan. I motsats till alla insiders har absolut INGET eget intresse av att se varken det ena eller det andra ”vinna”. Däremot är jag fortsatt väl insatt och jag tror inte någon kan ta miste på varken min koll eller mitt engagemang – även om de inte delar min uppfattning. Att inte någon från SvD eller Expressen uttalade sig kan jag också tycka är synd, men inte påverka. Dessutom är det väl ganska välkänt både inom och utom branschen vad de anser ;)

Vad jag tycker man borde göra istället? Kör på med den öppna webben. Gratis. Anpassad för att fungera så bra som möjligt i alla fönsters webbläsare – oavsett om det är en Google TV på väggen, en ipad i soffan, en smartphone i fickan eller en dator på skrivbordet. One machine, any window. I det ska vi se till att vara en del av publikens medverkan, vara lätt delade, lyssnande och bäst på att tillhandahålla snackisarna. En del i samtalet helt enkelt. Om det lyckas fortsätter man vara relevant i morgon. Och den som är relevant och som har en publik kan tjäna pengar på den publiken, utan att ta betalt av den.

Att affärsutvecklingen i de flesta fall misslyckats totalt för mediehusen på nätet är en helt annan sak. Tidningarnas bristande affärsutveckling är varken publikens eller internets fel. Det är ägarnas fel, som låtit de gamla annonscheferna sitta kvar och försöka sälja pappersannonser på nätet.

Till sist är det värt att notera hur många tidningar helt verkar tappat konceptet när det gäller bevakningen. Vore intressant om någon ville göra en analys av hur det sett ut med den journalistiska objektiviteten – eller för den delen en analys av hur mycket medieutrymme apple fått gratis.

Allt detta för att mediebranschen drömt en våt dröm, en dröm som egentligen handlar om att internet inte finns…

Efterhand länkar jag upp lite här på slutet. Tipsa gärna om det bästa du läst om iPad, mediebranschen och de svenska apparna. Här är en söklänk till alla mina texter och kommentarer om iPad, till att börja med.

Ursäkta röran.