Via kottke.org snubblar jag in på den här över ett år gamla artikeln och fastnar igen. Läser om, läser kommentarerna (och viker mig dubbel), klickar vidare och läser om elefanten och det svarta hålet igen, letar upp lite andra länkar, wikipedar lite, googlar lite till. Åhh, jag älskar internet en lördag förmiddag som den här. Tack!
Our world may be a giant hologram – space – 15 January 2009 – New Scientist.
Instämmer Jocke!
Men inte bara glädje – jag skulle aldrig kunna driva min verksamhet som jag gör nu – utan internet. Bara under arbetet med nya bloggen svingar jag mig i lianerna mellan din blogg, Hobbes, Malmö medborgarinitiativ och litet annat smått o gott.
Morgontidningen har inte stor chans hos mig ;-))
Visst är det så. Och arbetet, mina 20h/dygn med internet, är ju vardagen, helt osynligt och bara enormt nyttigt. Liksom det är uppenbart hur underbart det är när vi är sociala, umgås, lär känna varandra och byter idéer och inspiration.
Det som slog mig här var hur jag kom på mig själv med att känna den gamla upptäckarglädjen. Nästan lite av Uusmans ”planlösa surfande”. Serendipty. Jag visste inte var jag skulle landa, jag visste inte vad som var målet, jag visste bara att jag var ute på en härlig resa. Och att jag mådde fantastiskt bra efteråt.
Detta korsar lite det jag funderar över just nu. Var övergår “lek och hobby” till en jobbrelaterad verksamhet? Var går gränsen för vad man får och kan göra på internet, utan att man riskerar att bli betraktade om yrkesarbetande? Det är inte helt lätt och ställs på sin spets när man går på A-kassa. Man uppmuntras att nätverka för att få ett jobb. Nätverkandet bör ju vara i någon mån professionellt relaterat för att möjligen leda till jobb och dessutom måste man ju ge för att få, vilket ytterligare kan kopplas till att jobba. Tydligen är det inte så enkelt att om man får en inkomst är det jobb, utan även den obetalda verksamheten kan leda till att du blir av med A-kassan. Lite moment22. (Det här var väl ett sidospår till din ursprungliga tanke, men jag kan inte låta bli för jag tänker att det är en ny situation och förutsättning som uppstår i kölvattnet av internet och sociala medier. Hoppas det är OK. :-) )
Klart det är ok, och det adderar en dimension till i ”livspusslet” https://jardenberg.se/hur-far-du-ihop-livspusslet/
Orättvst, du hittar skojigheter på en lördag förmiddag, medan jag lyssnar på 52 hertz och darrar lätt på läppen över sorgligheten att en ensam val har simmat nordatlanten runt och ropat efter en maka i tolv års tid (minst) utan att få svar. Är han den sista av sin art? Den första? Döv? Och varför är jag så funtad att jag gråter i en halvtimme i slutet på filmen Orca (för att späckhuggaren simmar upp till nordpolen _och tar alltså livet av sig_), och blir ledsen när jag hör en vilsen val?
http://www.pmel.noaa.gov/vents/acoustics/whales…