1964 introducerades en arbetsvecka om endast fem dagar. Man skulle jobba måndag till fredag och sedan hade man två dagar ledigt innan man klev in i ekorrhjulet igen. En princip som idag, på flera sätt, känns lika förlegad som den gamla industrisemestern. Sverige stänger inte längre hela juli och vi jobbar inte längre 8-5, måndag till fredag. Det måste vi förhålla oss till.

Jag har i princip aldrig delat in min tid i arbetstid och fritid. För mig känns det mer relevant att dra gränsen mellan rolig tid och tråkig tid. En del, mig närstående, har kallat mig för arbetsnarkoman, och det kan ju visst ses som ett symptom. Men samtidigt är det ett tecken på att jag har jäkligt skoj på jobbet, och handlar det oftast om en positiv form av press. Ständigt uppkopplad har också förändrat hela mitt sätt att arbeta, och för min del innebär det faktiskt avkoppling att vara uppkopplad. Jag behöver den näringen. Och det verkar som om vi blir fler i klanen…

Sedan ett par år tillbaka har jag märkt en stadig ökning av jobbrelaterade mail och telefonsamtal på söndagarna. Det är svårt att inte få känslan av att fler och fler i min bransch/bubbla blir mer och mer benägna att starta arbetsveckan redan på söndagen. Alla amerikanska kalendrar kanske har rätt?

Allvarligare talat så kan det betraktas som både något positivt och negativt (vilket  väl gäller alla förändringar/trender?). Det är bra om det sker av lust och vilja, och det är faktiskt det intrycket jag får. Eftersom det ju rimligtvis är svårt att tvinga någon att jobba en söndag så tror jag att det stora flertalet som gör det har andra, och mer egna anledningar till att bryta helgvilan. Som att vi faktiskt gillar våra jobb, och är intresserade av det vi gör. Eller att vi tar oss lite större friheter under veckans övriga dagar. Men det är absolut mindre bra om det leder till att vi jobbar för mycket, inte slappnar av, och låter myten om ”plötslig vuxendöd” bli mer än en myt. Anyway, det får andra forska i.

Men det påverkar den stora fördelen med söndagsjobbet. Lugn och ro, att man fick ett par timmar för att arbeta ostört, håller på att försvinna. Statistik hade sannolikt visat att det kommer fler mail, sms och telefonsamtal mellan kl 19-22 en söndag än det gör en fredag mellan kl 14-17. Yrkesrelaterade sådana alltså.

Jag vet inte, kan inte bestämma mig. Är det här ett problem i ett större perspektiv? Eller är det bara en naturlig omfördelning av vår tid, och en effekt av att fler och fler jobbar med sådant som intresserar dem. Eller är det bara att min bubbla är alldeles för liten och homogen. Är jag ”the bubble boy”?

Och det här kommer jag naturligtvis att tänka på eftersom jag idag, annandag påsk, såg ett gyllene tillfälle att hinna jobba undan massvis med saker på listan. Istället har det varit en strid ström av input från kolleger och kamrater. Är det ingen som är ledig idag? Är det här en supersöndag, då alla passar på att jobba? Är vi galna, eller är vi helt rätt i tiden?

Update: Nikke tipsar om den här pärlan: Fröken ur, med Titti Sjöblom. Från 1974

Ursäkta röran.