Den senaste tiden har det varit mycket hallaballo om den så kallade filterbubblan. Det handlar alltså om hur den långt drivna personaliseringen av internet leder till att vi får en allt för snäv världsbild. Mitt sökresultat på Google ser inte likadant ut som ditt, min Facebook-wall visar en annan verklighet än din även om vi har alla vänner gemensamt, mina ”recommended items” blir något helt anpassat till just mina preferenser. Tesen är att det är ett problem då vi inte längre har någon kollektiv upplevelse – men framför allt för att vi bara ser sådant vi redan är intresserade av. Mitt problem bli istället att det är konstigt resonemang, och fel på så många plan. Jag ska förklara hur jag ser på det, men först måste jag igen påminna om hur det brukade vara.

I den lilla byn vi levde i innan urbaniseringen fanns det inget som helt utrymme för någon annan uppfattning än den gängse. Den som försökte kliva utanför bybubblan riskerade rent av att bli avrättad som kättare. När vi tog steget över till ett modernt samhälle hamnade vi istället i en massmediebubbla. Jag har vistats i utkanten av mediernas redaktionsmöten i över 15 år och tro mig, där kan vi komma och snacka om smala filter. Sant är däremot att nischen också odlats parallellt. Lyssna tex på ett par fotbollsnördar som diskuterar målskyttar, på två hobbykockar eller vinylfantasterna som samlar på sig allt som getts ut av STAX. Bubblan definierad.

Poängen är att bubblor alltid funnits, att vi alla medverkar i flera sådana bubblor och att vi traditionellt inte uppfattat det som så konstigt. Men som så ofta annars verkar det som att det analoga uppfattas som ofarligt och att motsatsen gäller för det som är digitalt. I själva verket borde det vara tvärtom, nu har vi ju tillgång till ett oändligt antal bubblor. Titta utanför ditt flöde bara, det är en snabb och enkel lösning.

De flesta som kritiserar personaliseringen lyfter förvisso också fram fördelarna. För de saknas inte, även om du tar på dig de mest kritiska glasögonen. Ofta återkommande är hanteringen av informationsöverflödet. Det är klart att vi vill ha hjälp att sålla i informationsfloden. Den första boken med titeln ”information anxiety” skrevs redan 1989, men problemet började långt tidigare och det har inte blivit lugnare. Följaktligen vann Google över altavista på tre veckor eftersom det var ett bättre filter. På samma sätt är en bärande del bakom facebooks framgång sannolikt edgerank, algoritmen som masserar vår wall för att försöka lyfta fram det som angår oss mest.

Vi användare har själv drivit fram den här utvecklingen genom att ”rösta”på de tjänster som gör det här bäst, genom att använda Google och Facebook som filtrerar mer och bättre än konkurrensen. Genom att kontinuerligt bidra till att massera filterna i riktning mot perfektion genom att klicka på like-knappar, skicka vidare länkar, eller helt enkelt bara klicka oss runt. Vi har visat att vi vill ha relevant innehåll, relavanta annonser, väsentligt innehåll.

Jag förundras snarare över att det blivit sådan uppmärksamhet nu, det här är ju något som pågått i minst tio år och som funnits som idé sedan nätets begynnelse. Förmodligen beror det på att det 1. matchar bra med en bokutgivning och 2. FUD alltid går hem…

Så varför är då jag inte orolig över att filterna ska bli för bra? Många skäl, men framför allt för att de smartaste människor jag känner är sysselsatta med att bygga dem – och de har järnkoll.

Ett exempel: redan 2008 hörde jag Jaikus grundare, Jyri Engeström, prata på Reboot i Köpenhamn. Han hade då börjat på Google och berättade fascinerat om allt spännande man kunde göra när man hade tillgång till sådana ofantliga mängder data.  Men han berättade också om hur ödmjuk man var inför risken med för bra filter.

Gör man filterna för bra kommer de nämligen självdö.  Driver man förfiningen för långt finns det till slut inget att förädla på. Det är man extremt medveten om. Alltså, ser man till att perfekt betyder ”inte perfekt”, på flera sätt. Och även om Jyri gått vidare från Google så saknas det inte smartskallar. Det är inom det här området som de vassaste finns. Nedanstående är bara några faktorer som jag diskuterat med experterna i nutid.

  1. Viktigast är läckaget. Att stora händelser, med stora ringar på vattnet når innanför ditt filter, även om det normalt sett inte alls passar in i din profil. Även här finns förfining så klart. Sådant som geografi, kultur, tidsaspekt, genomslag i medierna etc spelar in.
  2. Nästan lika viktigt är serendipity, för övrigt ett av engelskans vackraste ord. Det handlar om det där slumpmässiga inslaget, det som du inte hade en aning om att du var intresserad av.
  3. Ditt förhållande till filterna testas också kontinuerligt och det skapar ett brus som spränger filtrets gränser. Precis som traditionell A/B-testning, men där även ”missen” kan ge ett positivt och önskvärt bidrag till upplevelsen.
  4. Vi ska nog inte heller bortse från att maskiner är inperfekta och filterna är otroligt komplexa. De kommer aldrig bli så slipade att det blir ett reellt problem, imho.

Och till sist, ser du ändå det som ett problem så kan du göra en hel del för att påverka situationen. Inte så mycket för andra, eller i stort, men för din egen del. Google har tex en dashboard där du kan skruva på det, cookierensningar gör sitt till, surfa i privat/icognito…-mode ?, välj recent news istället för top i Facebook etc.  Vill du vara riktigt hardcore finns det plugins som gör skillnad, eller kanske rent av väljer du att surfa via anonymeringstjänster som TOR. Googlar du lite, eller använd någon av de tusen andra sökmotorerna, så hittar du  massor med tips.

Vårt levande, dynamiska, internet har alltid varit i snabb förändring. Att den förändringen nu sker på ett personligt plan har jag svårt att tycka illa om. Min ryggmärgsreflex är att det är trist att alla inte ser samma Google som jag – men egentligen spränger det ju bubblan, inte tvärtom.

Känns det trångt så igen, bryt bubblan. Titta utanför ditt eget flöde, surfa planlöst en stund. Ge dig på upptäcksfärd, du har all världens vetande vid dina fingertoppar. Kolla fantastiska videos på TED eller Youtube. Vilka skatter.  Eller köp en bok från amazon och läs den, i sync, på vilket som av alla din fönster in till ”The one machine”.

Och när vi söker den gemensamma världsbilden så är det ju bara att gå till Wikipedia. Tjänsten som dessutom ligger i topp på vilken googlesökning som helst, oavsett hur Google personaliserar åt oss. Vårt gemensamma uppslagsverk presenteras på samma sätt för oss alla, där bygger vi tillsammans vår kollektiva  uppfattning om sakernas tillstånd. Vi filtrerar kollaborativt, aktivt och mänskligt i inmatningen och inget alls i presentationen. Fantastiskt, eller hur? Inget saknas oss.

Världen har blivit så mycket större – och mindre på en gång. Vi både har kakan och äter den. Är det inte helt otroligt egentligen?

Den här texten är en av tre som jag skrev på iPhone under resan över atlanten idag så den är inte länkad, och kommer också att korrläsas en gång till. Men eftersom den här veckan ser ut som den gör ville jag få ut den, frågan är ju fortfarande högaktuell. Tyck gärna till och hjälp mig att peka ut relevanta länkar och bra exempel. Vilket håll de än pekar på ;)

Uppdatering: diskussionen fortsätter. @nikkelin är tex citerad när SvD skriver om isolerade i nätbubblan.

Ursäkta röran.