Den senaste tiden har det varit mycket hallaballo om den så kallade filterbubblan. Det handlar alltså om hur den långt drivna personaliseringen av internet leder till att vi får en allt för snäv världsbild. Mitt sökresultat på Google ser inte likadant ut som ditt, min Facebook-wall visar en annan verklighet än din även om vi har alla vänner gemensamt, mina ”recommended items” blir något helt anpassat till just mina preferenser. Tesen är att det är ett problem då vi inte längre har någon kollektiv upplevelse – men framför allt för att vi bara ser sådant vi redan är intresserade av. Mitt problem bli istället att det är konstigt resonemang, och fel på så många plan. Jag ska förklara hur jag ser på det, men först måste jag igen påminna om hur det brukade vara.
I den lilla byn vi levde i innan urbaniseringen fanns det inget som helt utrymme för någon annan uppfattning än den gängse. Den som försökte kliva utanför bybubblan riskerade rent av att bli avrättad som kättare. När vi tog steget över till ett modernt samhälle hamnade vi istället i en massmediebubbla. Jag har vistats i utkanten av mediernas redaktionsmöten i över 15 år och tro mig, där kan vi komma och snacka om smala filter. Sant är däremot att nischen också odlats parallellt. Lyssna tex på ett par fotbollsnördar som diskuterar målskyttar, på två hobbykockar eller vinylfantasterna som samlar på sig allt som getts ut av STAX. Bubblan definierad.
Poängen är att bubblor alltid funnits, att vi alla medverkar i flera sådana bubblor och att vi traditionellt inte uppfattat det som så konstigt. Men som så ofta annars verkar det som att det analoga uppfattas som ofarligt och att motsatsen gäller för det som är digitalt. I själva verket borde det vara tvärtom, nu har vi ju tillgång till ett oändligt antal bubblor. Titta utanför ditt flöde bara, det är en snabb och enkel lösning.
De flesta som kritiserar personaliseringen lyfter förvisso också fram fördelarna. För de saknas inte, även om du tar på dig de mest kritiska glasögonen. Ofta återkommande är hanteringen av informationsöverflödet. Det är klart att vi vill ha hjälp att sålla i informationsfloden. Den första boken med titeln ”information anxiety” skrevs redan 1989, men problemet började långt tidigare och det har inte blivit lugnare. Följaktligen vann Google över altavista på tre veckor eftersom det var ett bättre filter. På samma sätt är en bärande del bakom facebooks framgång sannolikt edgerank, algoritmen som masserar vår wall för att försöka lyfta fram det som angår oss mest.
Vi användare har själv drivit fram den här utvecklingen genom att ”rösta”på de tjänster som gör det här bäst, genom att använda Google och Facebook som filtrerar mer och bättre än konkurrensen. Genom att kontinuerligt bidra till att massera filterna i riktning mot perfektion genom att klicka på like-knappar, skicka vidare länkar, eller helt enkelt bara klicka oss runt. Vi har visat att vi vill ha relevant innehåll, relavanta annonser, väsentligt innehåll.
Jag förundras snarare över att det blivit sådan uppmärksamhet nu, det här är ju något som pågått i minst tio år och som funnits som idé sedan nätets begynnelse. Förmodligen beror det på att det 1. matchar bra med en bokutgivning och 2. FUD alltid går hem…
Så varför är då jag inte orolig över att filterna ska bli för bra? Många skäl, men framför allt för att de smartaste människor jag känner är sysselsatta med att bygga dem – och de har järnkoll.
Ett exempel: redan 2008 hörde jag Jaikus grundare, Jyri Engeström, prata på Reboot i Köpenhamn. Han hade då börjat på Google och berättade fascinerat om allt spännande man kunde göra när man hade tillgång till sådana ofantliga mängder data. Men han berättade också om hur ödmjuk man var inför risken med för bra filter.
Gör man filterna för bra kommer de nämligen självdö. Driver man förfiningen för långt finns det till slut inget att förädla på. Det är man extremt medveten om. Alltså, ser man till att perfekt betyder ”inte perfekt”, på flera sätt. Och även om Jyri gått vidare från Google så saknas det inte smartskallar. Det är inom det här området som de vassaste finns. Nedanstående är bara några faktorer som jag diskuterat med experterna i nutid.
- Viktigast är läckaget. Att stora händelser, med stora ringar på vattnet når innanför ditt filter, även om det normalt sett inte alls passar in i din profil. Även här finns förfining så klart. Sådant som geografi, kultur, tidsaspekt, genomslag i medierna etc spelar in.
- Nästan lika viktigt är serendipity, för övrigt ett av engelskans vackraste ord. Det handlar om det där slumpmässiga inslaget, det som du inte hade en aning om att du var intresserad av.
- Ditt förhållande till filterna testas också kontinuerligt och det skapar ett brus som spränger filtrets gränser. Precis som traditionell A/B-testning, men där även ”missen” kan ge ett positivt och önskvärt bidrag till upplevelsen.
- Vi ska nog inte heller bortse från att maskiner är inperfekta och filterna är otroligt komplexa. De kommer aldrig bli så slipade att det blir ett reellt problem, imho.
Och till sist, ser du ändå det som ett problem så kan du göra en hel del för att påverka situationen. Inte så mycket för andra, eller i stort, men för din egen del. Google har tex en dashboard där du kan skruva på det, cookierensningar gör sitt till, surfa i privat/icognito…-mode ?, välj recent news istället för top i Facebook etc. Vill du vara riktigt hardcore finns det plugins som gör skillnad, eller kanske rent av väljer du att surfa via anonymeringstjänster som TOR. Googlar du lite, eller använd någon av de tusen andra sökmotorerna, så hittar du massor med tips.
Vårt levande, dynamiska, internet har alltid varit i snabb förändring. Att den förändringen nu sker på ett personligt plan har jag svårt att tycka illa om. Min ryggmärgsreflex är att det är trist att alla inte ser samma Google som jag – men egentligen spränger det ju bubblan, inte tvärtom.
Känns det trångt så igen, bryt bubblan. Titta utanför ditt eget flöde, surfa planlöst en stund. Ge dig på upptäcksfärd, du har all världens vetande vid dina fingertoppar. Kolla fantastiska videos på TED eller Youtube. Vilka skatter. Eller köp en bok från amazon och läs den, i sync, på vilket som av alla din fönster in till ”The one machine”.
Och när vi söker den gemensamma världsbilden så är det ju bara att gå till Wikipedia. Tjänsten som dessutom ligger i topp på vilken googlesökning som helst, oavsett hur Google personaliserar åt oss. Vårt gemensamma uppslagsverk presenteras på samma sätt för oss alla, där bygger vi tillsammans vår kollektiva uppfattning om sakernas tillstånd. Vi filtrerar kollaborativt, aktivt och mänskligt i inmatningen och inget alls i presentationen. Fantastiskt, eller hur? Inget saknas oss.
Världen har blivit så mycket större – och mindre på en gång. Vi både har kakan och äter den. Är det inte helt otroligt egentligen?
Den här texten är en av tre som jag skrev på iPhone under resan över atlanten idag så den är inte länkad, och kommer också att korrläsas en gång till. Men eftersom den här veckan ser ut som den gör ville jag få ut den, frågan är ju fortfarande högaktuell. Tyck gärna till och hjälp mig att peka ut relevanta länkar och bra exempel. Vilket håll de än pekar på ;)
Uppdatering: diskussionen fortsätter. @nikkelin är tex citerad när SvD skriver om isolerade i nätbubblan.
Det filter vi hade inom oss innan Internet finns visst i sökmotorerna. Det var både skrämmande och intressant. Så säger Jardenberg.
@Jocke – Som du säger är det inte platsen (nätet) som är problemet och det är bara att kolla utanför sitt flöde för att hitta nya saker, men du tar inte med att många inte ens vet att bubblan existerar, vare sig de sitter framför TV:n och kollar Fox News eller framför datorn och googlar Egypten utan att stöta på relevant information.
De har alltså inget incitament att kolla utanför sitt flöde (zappa till CNN eller rensa cookies) utan tror de lever i den bästa av världar…
Skrev om bubblan häromdagen och vad man som tjänstelevernatör kan göra för att ge användarna valet: http://ingenkommentar.mabande.se/skapar-du-en-vadderad-bubbla-for-dina-besokare/
Tack, jag vet att jag var ofullständig. Och tack för att du ger mig trådar
att dra vidare i. Jag skall läsa mer om detta.
Hälsningar
Villy hansen
Den 15 juni 2011 09:19 skrev Disqus :
Det blev lite oavsiktlig förvirring p.g.a. att vi skrev nästan samtidigt, så jag editerade mitt inlägg och pekade det till rätt mottagare :)
De två första punkterna i din uppräkning är ju de viktigaste riskerna som Eli Pariser skjuter in sig på i sin bok: Risken att det stora, och i någon mån objektivt viktiga, inte ska nå fram till oss och att vårt flöde ska bli smalare och smalare med färre och färre inslag av serendipity. Men du hör alltså att tjänsteutvecklarna är medvetna om de problem som detta skulle föra med sig och aktivt jobbar för att utveckla algoritmer som hanterar de här riskerna?
Säger de i så fall något om hur de tänker hantera den första aspekten, det “viktiga”? Hur försäkra att det får ett genomslag i mitt personliga flöde?
Jag läste precis Fredrik Stenbecks (Silverbakk) bloggpost på samma ämne där han demonstrerar hur han gör för att vidga sina informationsvyer http://sixx.se/2011/06/09/google-och-facebook-filtrerar-internet/
Bland annat tar han som exempel appen http://zite.com/ som jag faktiskt älskar just eftersom den ökar bruset och visar mig sådant jag inte visste att jag kunde vara intresserad av.
Vilka fler appar ger oss liknande upplevelser?
Tackar för besöket :)
Skillnaden och möjligen den stora faran är att vi när vi väljer våra nätverk utifrån gemensamma värderingar och inte utifrån minsta gemensamma nämnare vilket var det man fick göra när det fanns begränsad tillgång av möjliga sociala interaktioner, helt enkelt kan minska de sociala möten där värderingar stöts mot varandra. Friktionen mellan olika värderingar är alltid jobbigare och människan tenderar alltid att välja den enklaste vägen och undvika det arbetsamma: vilket därför innebär en risk att vi blir mer konforma i våra egna individuella bubblor.
Amen to that. Som flera har påpekat (inklusive Jocke) kan man förstås hantera bubbelproblemet om man a) är medveten om det och b) anser att det är ett problem. Men det är alltid lättare att flyta medströms – jag har själv blivit *mycket* sämre på attt läsa morgontidningen de senaste två-tre åren.
Bra post Jocke,
Beklagligt att jag hittade den först nu – intressanta aspekter, men jag anser att du gör ett stort misstag – du förutsätter en viss kunskapsnivå hos användarna!
För det är just där skon klämmer anser jag, ditt inlägg riktar sig till de 5-10% av Internetanvändarna som “vet vad de gör”.
Övriga 90-95% vågar/vet/kan/vill inte/har inget intresse av att ändra inställningar i vare sig browser eller webbtjänst. Avsaknad av den kunskapen/egenmakten gör dem passivt styrda av webbtjänsternas algoritmer.
Men det kanske är som allt annat – mest en fråga om utbildning och kunskap – före det faktum, att resultaten i min SERP styrs av vag tidigare klickat på?
Jag vet inte riktigt – känner mig väldigt kluven i frågan..
//Peter
Jag gillar verkligen den här posten, ville klicka “Like” två gånger, men det gick ju inte.
Vad det gäller argumentet “men tänk på användarna, de vet ju inte att de är i en bubbla!” så tycker jag det är lite nedvärderande, och kortsynt.
Nej, visst, många kanske inte vet. Ett helt gäng bryr sig säkert inte. Kan tänka mig att det säkert finns människor som tycker om att vara i en bubbla, känna att de “vet”, att de är i kontroll.
Men är inte det den viktigaste poängen i Jockes post: för 50 år sen fanns det också bubblor, men då var det nästintill omöjligt att göra något åt det. Det finns någon koppling till Johari fönster här och “unknown unknowns”, säkert. ;)
Idag kan vi. De som inser att de flyter omkring i en bubbla kan med enkla medel göra något åt det. Om de vill.
Så en för mig viktig fråga: om 5%-10% vet om att de är i en bubbla och gör något åt det och därmed breddar sin världsvy, tar mer aktiv del i diskussioner som utmanar dem, eller leder till någon form av entreprenöriell aktivitet för de identifierar en spännande möjlighet, är det fler eller färre än för 50 år sen?