Krishantering i sociala medier är ett populärt ämne. Inte minst bland de som säljer tjänster på temat, och många gånger tror jag att det görs mer komplicerat än vad det behöver vara. Däremot håller jag med om att man behöver öva, allt som har med kommunikation att göra är en träningssport. Och en sådan övning genomfördes nyligen av företaget Polpeo.

Det som slår mig när jag läser deras referat av krisövningen är hur man i allt väsentligt drar helt korrekta slutsatser och ger i huvudsak goda råd. När jag sedan läser ett mer känslomässigt laddat reportage från en av deltagarna är det en annan bild som framträder. I en del fall är det bara små detaljer som får för stora proportioner, i andra fall är det hela kärnan i krishantering – att inte ljuga – som totalt förbises. Det ”vinnande” laget ljuger som en häst travar. WTF, liksom?

Den gamla sanningen att man inte kan krishantera sig själv borde kompletteras med att man inte ska utvärdera sig själv – och att man förmodligen inte ska tävla i fejkad krishantering.

Men av det här kan vi också lära att det är lätt att de bästa intentioner inte alltid överlever kontakten med en kritisk situation. Och då är det extra viktigt att stå på en fast och enkel grund. Så jag tjatar en gång till. Be honest and do good shit. Precis så enkelt, och precis så svårt är det.

Foto: creative commons licensed (BY-NC-ND) flickr photo by Mark Kaletka


... och det här inlägget är #020 av #blogg100 – ett långt samtal om granskarna och om att bli granskad. Om du tycker det slutar lite abrupt, så beror det bara på att det kommer mera ;) 

Ursäkta röran.