Jublet visste inga gränser. Publiken stod upp och applåderade, skrek, jublade. Men gladast av dem alla var vinnaren själv. Ingen som sett filmen från prisutdelningen av 2012 års Intel ISEF, den stora vetenskapsmässan för unga forskare, glömmer det. Någonsin. Ta en paus från läsandet och gå till Youtube. Jack Andraka wins. Njut.

Den här femtonåringens lycka är inte att ta miste på. Givetvis tycker han det är kul att vinna $100.000, men tårarna kommer nog mest av det erkännande det här betyder för hans forskning. Forskning är alltså vad det handlar om i det här fallet. Han har kommit fram till en ny metod för att upptäcka vissa cancerformer. Resultaten pekar på att det med hans metod går att spåra cancer 168 gånger snabbare, 26667 gånger billigare och 400 gånger känsligare än med dagens metod. I den medicinska världens normala utveckling i små iterationer är det det här så klart en sensation. I synnerhet som arbetet precis börjat.

Men än mer fascinerande, och relevant för vår tid, är hur det här gick till. Idéen kom till honom, med hans egna ord, när han ”was chilling out in biology class”. Sedan tog han tankarna med sig ut på nätet och började googla. Först sedan han formulerat sin teori tog han kontakt med akademin, nobbades av 197 forskare innan en nappade och släppte in honom i labbet. Resten är, som det brukar heta, historia.

Vi kommer att få höra mycket mer av Jack Andraka i framtiden, hans berättelse har bara börjat. Men vår första kontakt med honom är för mig själva bilden av vad den digitala utvecklingen kan åstadkomma — om vi låter den.

Av unge Jack kan vi lära oss stora saker, som till exempel vikten av en skola som tillåter tänkande utanför ramarna, en akademi som är öppen med sina forskningsresultat och ett samhälle som hyllar en ung vetenskapsman lika högt som en ung fotbollspelare eller en filmstjärna. Men vi kan också lära oss väldigt konkreta läxor om poängen med att kunna googla och förmågan att lyssna på de unga, även om de är oerfarna.

Eller just för att de är oerfarna.