Jag har varit frustrerad. Oerhört frustrerad. Så frustrerad att jag inte har velat kommunicera med någon om Rubbt den här veckan, knappt ens med Jocke. Frustrationen grundar sig i att jag vill att Rubbt ska ha varit “up and running” vid den här tiden. För att jag vill börja vara community manager på riktigt. För att jag vill se till så att “mitt” Rubbt ska bli den finaste och roligaste sajten på länge. För att jag vill prata med min crowd och se till att de har det bra, att de trivs på sajten, att den uppfyller deras behov.

I takt med att dagarna går dimpar allt fler mejl ner i brevlådan och alla ställer samma fråga: “när kommer ni igång igen?”. Det värmer i mitt hjärta när jag hör att Rubbt är saknat, att min sajt, min baby, är efterlängtad och att det finns människor där ute som varje dag tittar in för att se när den kommer igång igen. Era mejl gör mig väldigt mycket gladare men det lättar inte på min frustration.

Tekniken har tagit tid. Även om sajten mer eller mindre är klar finns det detaljer att fixa till och jobbet har i några dagar blivit uppskjutet. JT, min klippa, fick en tösabit i helgen som han har fått ta hand om, och jag är jätteglad för hans skull. Nicklas, vars glada röst alltid är en fröjd att höra, sitter fast i andra projekt den här veckan. Men de kommer snart igång igen.

Så Rubbt är på väg. Det tar bara några dagar till.

Under tiden får jag lära mig att ha tålamod. Va ska det vara bra för?! ;)


Uppdatering: Från och med i dag kan ni också följa projektets utveckling i Rubbets egen blogg!