Bilden heter ”Surströmmingsfest…eller?” och visar den så kallade avluktningen. Kopplingen är att surströmming, precis som sociala medier, kräver inskolning. Ingen gillar surströmming innan de knäckt koden.
CC BY-NC-SA Jörgen Nybrolin/Flickr  

Jag funderar ju mycket på det där med attityder, och ofta kopplat till förändring. En gång för länge sedan ritade jag världens enklaste fyrfältare där jag definierade ”passivt mot” som den svåraste gruppen att arbeta med.

Men nu har det i allt högre grad börjat dyka upp en ny grupp, som jag har en tuff match med. De passivt agressiva. Argumentationen blir så svår, eftersom de envist hävdar att de inte alls är emot, egentligen.

Och så säger de nyckelfrasen: ”Jag finns på Facebook, men…”. När man sedan fortsätter samtalet så blir det helt uppenbart att allt de lyfter fram som nackdelar, brister och problem bygger på att de

  1. inte velat förstå vad plattformen egentligen handlar om eller
  2. inte alls satt sig in i hur verktyget fungerar.

Kunskapen, ofta rent handgripligt, är helt enkelt alldeles för låg för en grundad diskussion – och då blir det svårt att komma framåt. Det är allt från den klassiskern ”varför skulle någon vilja läsa om vad jag äter till lunch”, över grova missuppfattningar om vad användaravtalet säger, till rena kantigheter om vad man MÅSTE göra om man är med på Facebook.

Det blir gärna en låsning i diskussionen när avsaknaden av vilja att diskutera potentiella möjligheter och nya sätt att göra saker druknar i en hårdnackad uppfattning om att man själv är ensam om att ägna sig åt ”kritiskt tänkande” – och gör sig untouchable eftersom man ju faktiskt finns på Facebook, och följaktligen har full koll på läget…

Tid och tålamod är det bästa sättet att komma framåt och lösa upp den här knuten. Tålamod har jag så det räcker, men det är sällan man får tiden. Hur hanterar du den här situationen?

Tillägg och parentes: Ja, Facebook är bara ett exempel. Motsvarade samtal kan föras om väldigt många andra företeelse också.