Jag finns på Facebook, men…

Bilden heter ”Surströmmingsfest…eller?” och visar den så kallade avluktningen. Kopplingen är att surströmming, precis som sociala medier, kräver inskolning. Ingen gillar surströmming innan de knäckt koden.
CC BY-NC-SA Jörgen Nybrolin/Flickr  

Jag funderar ju mycket på det där med attityder, och ofta kopplat till förändring. En gång för länge sedan ritade jag världens enklaste fyrfältare där jag definierade ”passivt mot” som den svåraste gruppen att arbeta med.

Men nu har det i allt högre grad börjat dyka upp en ny grupp, som jag har en tuff match med. De passivt agressiva. Argumentationen blir så svår, eftersom de envist hävdar att de inte alls är emot, egentligen.

Och så säger de nyckelfrasen: ”Jag finns på Facebook, men…”. När man sedan fortsätter samtalet så blir det helt uppenbart att allt de lyfter fram som nackdelar, brister och problem bygger på att de

  1. inte velat förstå vad plattformen egentligen handlar om eller
  2. inte alls satt sig in i hur verktyget fungerar.

Kunskapen, ofta rent handgripligt, är helt enkelt alldeles för låg för en grundad diskussion – och då blir det svårt att komma framåt. Det är allt från den klassiskern ”varför skulle någon vilja läsa om vad jag äter till lunch”, över grova missuppfattningar om vad användaravtalet säger, till rena kantigheter om vad man MÅSTE göra om man är med på Facebook.

Det blir gärna en låsning i diskussionen när avsaknaden av vilja att diskutera potentiella möjligheter och nya sätt att göra saker druknar i en hårdnackad uppfattning om att man själv är ensam om att ägna sig åt ”kritiskt tänkande” – och gör sig untouchable eftersom man ju faktiskt finns på Facebook, och följaktligen har full koll på läget…

Tid och tålamod är det bästa sättet att komma framåt och lösa upp den här knuten. Tålamod har jag så det räcker, men det är sällan man får tiden. Hur hanterar du den här situationen?

Tillägg och parentes: Ja, Facebook är bara ett exempel. Motsvarade samtal kan föras om väldigt många andra företeelse också. 

24 thoughts on “Jag finns på Facebook, men…”

    • En annan sak. Det där kan vi ha en sorts debatt om. Det här handlar om problemet när ”jag finns på facebook” blir ett slags alibi som förlamar diskussionen. Är du med på hur jag menar?

      Reply
  1. På Åland återkopplar jag med att nätverkande i alla tider har varit viktigt och fungerar om möjligt ännu bättre i facebook miljön. 
    Allt från att hjälpa till att hitta stulna bilar, trumset till att fråga om någon är på färjorna och kan köpa snus (man kan inte köpa snus på Åland)
    Jag vet att detta inte är ett fenomen som man ser i storstäderna, men det är ett argument som alla ålänningar kan relatera till och det har gjort att åtminstone de jag har pratat med har ändrat uppfattning om facebook och insett att det är ett kommunikations verktyg som förstärker de analog nätverken och kan hjälpa en i de mest skiftande områden. Som twitter fast med en geografisk anknytning.

    Reply
  2. Varför kommer alltid det där “vad jag äter till lunch…” upp från den gruppen? Det borde ju vara enkelt, om du inte tror att någon är intresserad av vad du ätit till lunch, skriv inte vad du ätit till lunch. Skriv vad du tror att dina vänner är intresserade av. Vad skulle ni prata om om ni sågs i köttvärlden?

    Facebook är väl ett fantastiskt verktyg, du kan kommunicera och diskutera alla dina tankar – med alla dina vänner – samtidigt!

    Reply
    • Den är vanlig som argument när det gäller Twitter också, även om det i det fallet är folk som inte finns på twitter eftersom de inte tror att någon är intresserad av deras matvanor.  Att de kan låta bli att skriva om just det verkar inte ha fallit dem in.

      Reply
  3. Fast varför frälsa folk mot deras vilja? Låt dem dem vara aktivt passiva på facebook brara. Inget att lägga tid på.

    /en som fanns på Lunarstorm

    Reply
      • Nej, det var jag som var oklar – Hållningen dödar diskussionen, det blir ingen diskussion. Jag lägger ner direkt då de där argumenten dyker upp.  Jag pratar inte med dörrposter heller. Their loss. 

        Reply
  4. “Det är frivilligt att vara social”.

    Min erfarenhet från de utbildningar jag håller i sociala medier, inkl Facebook, är att knuten löses upp när man gestaltar möjligheterna med praktiska övningar. Så spricker det upp leenden och tjoas och tjimmas av förtjusning, även hos dem som varit tveksamma.

    Men sedan finns det personlighetstypen som helt enkelt vill ha hög integritet och vara väldigt privata. Kombinerat med att de hellre sitter på en brygga och fiskar, än simmar runt på Ipadens webbhav. Det finns inget självändamål att övertyga dessa. Man går liksom inte till tjuren Ferdinand och säger att han borde göra något annat än att sitta under sin kork-ek.

    Reply
    • Visst, som jag brukar säga: ”det heter sociala medier för att de är just det”. 

      Men det hjälper inte så mycket när man i en nyttodiskussion igen kör in på det spåret. 

      Reply
  5. Jag tror att problemen uppstår när en institution ska försöka formulera någon form av policy som reglerar var gränser ska gå. Tanken på att det skulle finnas en särskild digital moral där människor av outgrundliga skäl väljer att dela med sig mer än de skulle ha gjort annars – den är efterhängsen och svårbearbetad.

    Det är väldigt enkelt att lägga sig på lägsta möjliga nivå. Då blir ingen kränkt och alla är glada. (utom barnen/studenterna)

    Reply
  6. Förutom att jag gillar surströmming tror jag att du är inne på något väldigt väsentligt här. Naturligtvis handlar det om perspektiv och vår oförmåga och ibland ovilja att sätta oss in i och på djupet förstå vad andra tänker och vill.
    Det är en kamp med tiden.
    Du skriver själv att det handlar jus om tid och tålamod. Så är det ju.
    Men att inta en position som “den late” beskriver, att han “inte pratar med dörrposter heller” är knappast en framkomlig väg.

    Den digitala kunskapsklyftan är bredare och djupare än Helvetesgapet i Mattisborgen.
    Det behövs folkbildning och frågan är vem eller vilka som ska ta den bollen? Personligen tror jag att vi fort som ögat måste få in internet som ett ämne i skolorna, likställt med svenska och matematik.

    Dem som du beskriver dom “passivt aggressiva” tror jag faktiskt mest är frustrerade, men att det faktiskt är något positivt eftersom det är ett steg på en uppåtgående utvecklingskurva. De håller på att lära sig, även om det går sakta. Många ifrågasätter “uppåt” mot early adopters och så vidare, men försöker i andra änden att övertala sina vänner (som kan ännu mindre) att skaffa ett konto på Facebook.
    Alltså är de viktiga.

    Reply
  7. Jag har landat i att inte diskutera sociala medier i sig utan socialiseringsprocessen i förhållande till det nya kommunikationslandskapet. Oftast pratar jag med informatörer och kommunikatörer vilket gör det lite enklare. Detta eftersom jag kan hänvisa till yrket och ansvaret att faktiskt bry sig om hur konsekvenserna av ett förändrat kommunikationslandskap påverkar yrkesrollen. Men visst knyter det sig emellanåt. När tiden inte räcker till släpper jag. Annars bearbetar jag vidare kring förändringsprocesser. Skrev idag om ett möte med informatörer där det du beskriver delvis manifesterades: http://eriksellstrom.se/home/2012/02/inget-vasalopp-med-twitter/

    I värsta fall slutar det som i inlägget: -Det här händer oavsett du vill eller inte. Med dig eller utan.

    Fruktbart? Oklart.

    Reply
    • Jag försöker undvika dela sådant som inte andra vill få delat. Min transparens är ju inte självklart andras transparens. Och det där är en av de stora nötterna att knäcka in our time. Det finns liksom inte en gemensam idé om vad som är ok och inte – och det kommer det nog aldrig att finnas. 

      Så då landar vi i att om inte jag berätta min historia så gör någon annan det. 

      Och mest transparent vinner i det racet. Inte enbart vacker, och inte det minsta enkelt. Men svårt att undvika.

      (och det är ingen speciell skillnad på FB och Twitter för mig.

      Reply
  8. Alla som inte facebookar är våldtäktsmän!

    Varför är det ett problem som ska lösas och varför ska dessa människor prompt övertygas om den “sanna vägen”? Är facebook/sociala medier verkligen för alla? Jag är norrlänning och har utstått en och annan surströmmingsskiva i mitt liv men ännu inte knäckt koden. Jag tycker helt enkelt inte om det. Det är inte min grej, oavsett hur mycket det berikar mina medmänniskors liv. Jag har inget behov av att frälsas.
    Ser mig inte som helt grön heller. Har funnits på facebook sedan tidigt 2007, med lite över 600 vänner och var fanatiskt hyperaktiv de första 2-3 åren. Nu har jag dock tröttnat. Facebook ger inget mervärde till min vardag längre, plattformen och det sätt jag interagerar med mina vänner utvecklar och underhåller inte dessa relationer på ett sätt som motiverar fortsatt användning. Det enda skälet är väl isåfall grupptryck. Jag är utbildad och jobbar inom kommunikationsbranschen, och det jag uttrycker här är ju rent hädande i den kulturen enligt mina erfarenheter. Därav min feghet att vara anonym.

    Jag kan förstå de passivt aggressiva, eftersom jag stöter på dessa sociala-mediemissionärer dagligen. Axiomet är att alla vill vara sociala hela tiden och finnas på alla plattformar, de som inte vill är bara “okunniga/har fel attityd/förtjänar att lämnas på efterkälken om de inte tar sig i kragen” osv. Ibland blir man lite trött och drar till med “-Jag finns på facebook men…” 

    Reply
  9. I fredags kväll hade jag ett långt samtal med en dam i 70-års åldern om sociala medier. Med tanke på hur samtalet löpt tidigare gånger – ibland i rena vredesutbrott och kategoriskt fördömande så gick det riktigt bra. Jag tror att lyssnandet kom ur, det som många här i tråden framför – ett fokus på varför inte vad. Att ständigt återknyta till det kända – i detta fall ex till föreningsliv och andra nätverk. Ett starkt fokus på öppenhet som positivt och något som också ger synlighet till det negativa. 

    Din ursprungsfråga @jocke:twitter är så mycket svårare eftersom logiken blir att lära för att förgöra. Dessa användare är oftast lyssnare enligt min erfarenhet. Vad har de lärt sig på att lyssna?

    Reply
    • Jag tror mycket missförstås här. Jag har alltså inte större problem med att hitta argumentationen. Mitt problem är de som inte ens ser problemet med sitt eget förhållningssätt. Som inte ser alls vilken position de själva intar, och inte reflekterar över varför de väljer den postitionen.

      Reply
      • Problem för vem? 
        I det lilla perspektivet träffar folk sina vänner där det är bekvämt för dem och pratar om det som de vill prata om där. Lunchen, kanske – eller inte. 
        I det större perspektivet finns naturligtvis en potentiell “nyttoförlust” med att vi inte kommunicerar varje gång det kan vara till nytta för någon (utan att vara till skada för någon annan). Men det är ju ett problem som inte har med kanalvalet att göra (sociala medier, telefon, café, parkbänk…). 
        Och vems problem är det, egentligen? Dens vars nytta inte ökar genom val någon anan gör, eller dens som själv väljer att inte kommunicera? (retorisk fråga…)

        Reply
      • Jag vet att du kan argumentationen :) 

        Jag tror att det är en medveten position för kvarhållande i det som är idag. Vet inte om det kan hjälpa, men med den utgångspunkten så blir fokus på att bidra till undanröjande av rädslan för förändring. Hur tusan gör man det då? 

        Reply
  10. Känner verkligen igen det här. De få erfarenheter man har spelas ut på bordet för att skapa en sköld runt åsikterna. Det är ett sätt att ha en fot innanför och en utanför dörren. Jag känner många kritiker som samtidigt är de som använder plattformen de kritiserar mest av alla. Det är lite märkligt.

    Reply

Leave a Reply to Joakim JardenbergCancel reply