Så var det dags för nästa attack i det fruktlösa kriget mellan kommersiella mediehus och public service. TU här hemma har börjat nafsa lite i köttbenet, men mest aggressiva är man i Storbritannien:
The Newspaper Publishers Association (NPA) has lobbied against the BBC’s plans to release standalone news and sports apps for the popular Apple iPhone in the UK.
via Newspapers Call For Ban On BBC iPhone Apps.
Det här är så feltänkt att jag blir alldeles galen. Istället för att de kommersiella aktörerna skriker sig hesa om att public service gör bra saker så borde man pressa för att få tillgång till materialet. Det är egentligen hur enkelt som helst:
Allt som produceras för publika medel (eller som är gemensamfinansierat, om man föredrar den termen) ska vara publikt tillgängligt och fritt att remixa, bearbeta och återpublicera.
Det är faktiskt inte svårare än att sätta en frikostig Creative Commons licens på materialet. Den 24 mars ska jag vara med på Public service-dagen. Jag tänker se till att jag har rätt tröja på mig då.
Tidigare har jag varit inne på ett mer radikalt grepp, och det finns lite länkar till andra tankar också, i inlägget ”Vi borde hjälpa SVT att bli mer public och mer service”
Bilden: flickr photo by ejbSF shared under a Creative Commons (BY-NC-ND) license
Nej, jag är ledsen, men jag vill inte att du ska få mina reportage och nyheter “publikt tillgängligt och fritt att remixa, bearbeta och återpublicera”.
Nu råkar den här diskussionen ha en spets riktad mot tv men är förstås lika relevant för mig som jobbar på Sveriges radio.
Jag är helt för att det material – ljud, text, bilder etc – jag och mina kollegor skapar ska göras tillgängligt för så många som möjligt. Lyssna på bilradion, läs med rss-läsare, lyssna och titta i mobilen,blogga, twittra, länka. Gärna. Ofta. Mycket. Vi har ett fantastiskt utbud med alla kanaler och alla arkiv.
Det ska vara lätt att ta del av SR, och bara de senaste månaderna har det blivit lättare:
SR släppte en Android-app särskilt för vinter-OS
http://bit.ly/c4lnhp
Och för den händige släppte SR öppet api eftersom man ständigt får “frågor från personer som vill bygga sajter, widgets, gadgets och appar för iPhone och Android som använder Sveriges Radios material”
http://bit.ly/bxjDlQ
Såvitt jag, som är teknisk idiot, förstår, gör vi alltså redan det som NPA/BBC tvistar om.
Jag tycker absolut inte som TU att public service ska begränsas till kärnverksamheten, uttytt som eterradio och tv och webb utan extra allt. Det är klart att vi ska finnas där människor finns. Om folk söker materialet på youtube så är det där vi ska finnas, det är service för allmänheten.
TU:s argumentation låter som den gamla vanliga diskussionen – ska public service verkligen göra sånt som de kommersiella aktörerna gör, och kanske gör bättre – eller ska public service koncentrera sig på att ge det smala, speciella, som de kommersiella aktörerna inte gör, och inte vill göra eftersom de inte kan få ekonomiska bärighet i det? Min uppfattning är att SR, SVT, UR måste göra både det breda och det smala, annars blir det alldeles för få som vill betala för en så smal service. Det blir inte allmänhetens tv utan kulturelitens tv.
Men när det kommer till “”fritt att remixa, bearbeta och återpublicera” då är jag inte med längre. När jag intervjuar en person bygger det på ett förtroende. Personen vet att det den säger kommer att höras i SR Västerbottens nyheter och på vår webb, att de lokala kanalerna samarbetar så nyheten kan sändas även i grannlänen och kanske till och med i Ekot om det bedöms riksintressant.
Däremot tror jag inte att personen ställer upp med sin röst och sin historia ifall jag säger att det är fritt fram för var och en att ladda ner intervjun, klippa sönder, mixa ihop med en annan intervju, andra frågor, och publicera i ny form var som helst. Jag skulle i alla fall själv aldrig låta mig intervjuas på såna villkor.
Trovärdigheten som journalist är mitt personliga värde, och för SR är den höga trovärdigheten http://bit.ly/9cuisq viktig för att motivera sitt existensberättigande inför politiker och sitt värde för att motivera publiken att betala tv-avgift. Att ge bort trovärdigheten är inte public service.
Förresten, bara som en sakupplysning, som anställd på Sveriges radio har jag inget ekonomiskt intresse av huruvida mina nyheter/reportage säljs vidare, publiceras på andra plattformar eller inte. Den ekonomiska upphovsrätten har jag sålt bort. Den ideella har jag kvar – och den är jag rädd om.
På förekommen anledning: http://bit.ly/7pdvc2
Detta är vad jag själv personligen tycker, och mina åsikter har inget att göra med SR:s ståndpunkter. Jag uttalar mig inte som företrädare för programbolaget eller andra anställda
P.S. förlåt längden, men jag har inte skaffat mig nån egen blogg ännu
Tack för din kommentar, spännande läsning.
Men som du säkert förstår så håller jag inte alls med dig i frågan om hur ”ditt” material ska hanteras. Givetvis ska du ha kvar den ideella upphovsrätten, det är därför jag pekar till Creative Commons. Du ska alltid få kred för det arbete som är ditt i produktionen, men utöver det anser jag alltså att det ska vara fritt för oss alla att bruka och bearbeta. Så om Helsingborgs Dagblad vill använda en del av en intervju du gjort så ska det vara fritt fram för dem att göra det, liksom jag ska kunna göra det här på bloggen.
Alla de argument du tar upp har jag givetvis koll på, men ser dem på ett helt annat sätt.
I korthet
– Ja, det handlar om all public service. Inte minst SR/UR som har ett material som många skulle han nytta av att bygga på.
– Ja, SR har blivit tillgängligare och jag har bland annat här tidigare lyft på hatten för ert API. Men ni är fortfarande proprietära och slutna när det gäller distributionen och paketeringen. Det är det jag vill ändra på.
– NPA/BBC handlar om, tvärtom vad du verkar tro, att man anser att BBC gör för mycket, är för bra.
– Jag står alltså absolut inte på TU:s sida här, det har jag också skrivit om.
– Den du intervjuar vill förmodligen att så många som möjligt ska få höra storyn. Det är drivkraften bakom att ställa upp och berätta. Jag har själv varit med i radio ett otal gånger, tyvärr går de flesta inte att lyssna på längre eftersom ni anser er äga även mina ord. Jag kan inte ens presentera dem på min egen blogg. Inte i någon form.
– Jag skulle verkligen uppskatta om mina ord, i någon form, även nedklippt kom till nytta i andra verk. Om de blev en del av en annan historia. Det är ju så kultur fungerar. Du och jag resonerar onekligen annorlunda här, och jag tror det är en fråga om självbild och förståelse för kulturskapande.
– Du får alltid en länk tillbaka till din publicering, så den som vill kolla sammanhanget kan göra det.
– Du tar på dig rollen som tolk av vad publiken betalar för med sin avgift. Jag tror du har fel, och jag tror att samhällsnyttan, och bang for the buck, skulle bli oändligt mycket större om ert material blev tillgängligt.
– Till sist, skaffa dig en egen blogg och börja ta aktiv del av den här biotopen. Jag garanterar dig att om du tar dig an online-världen med öppna ögon tar det inte lång stund innan din uppfattning förändrats i den här frågan.
Och jag lever som jag lär: https://jardenberg.se/mindpark-goes-creative-commons/ (se även högerkanten på den här bloggen).
– Jag uppskattar alltid samtalet, och väntar mig inte att du ska hålla med mig, eller att du ska byta åsikt. Det är att få ta del av hur en annan människa tänker, tolkar, resonerar som är det intressanta. Det var förresten inte meningen att tillskriva dig TU:s åsikter.
– Jag fattade att NPA/BBC handlar om att BBC anses för bra på att göra mycket men tydligen var jag otydlig i hur jag uttryckte det. Och jo, jag tycker att både BBC och svensk public service ska finnas både i de gamla eterformerna men också på många sätt och med massa extrabonus på andra plattformar
– När det gäller att släppa “mitt” material till andra att förändra står jag fast vid min åsikt och bygger den på personlig erfarenhet. Den intervjuperson som har en känslig historia att berätta är verkligen inte alltid beredd att släppa den och sin röst till en så stor publik som möjligt. Tvärtom kan villkoret för att ställa upp vara att Ekot inte får materialet eller att man inte tar upp storyn i Studio Ett. Det kan handla om att inte vilja ha sin röst igenkänd av exmaken/släkten/förre arbetsgivaren, det kan handla om att man inte vill att historien ska rewritas i kvällspressen. Visst, även de 25 lokalradiokanalerna finns på nätet och kan snappas upp och återberätteras/rewritas men sannolikheten är ju lägre förstås.
– jag är inte i första hand, eller andra eller ens tredje, mest intresserad av kredd = att mitt namn ska finnas i anslutning till den intervju jag gjort. Tvärtom kanske ifall den förändras till något jag inte längre vill stå för. Första hand är förtroendet till intervjupersonen. Andra hand handlar om att så snart man tar över nån annans material finns risk för missförstånd, och att den bearbetade versionen helt enkelt är felaktig eller missvisande. Tredje hand handlar om att vara fristående från kommersiella intressen, jag vill exvis inte ha google-ads om passande läkemedel ifall jag intervjuar någon som lever med adhd/reumatism/whatever intill intervjun, eller att Phizer etc publicerar delar av mitt material på sin sajt. Åtminstone tre punkter som kan sammanfattas med trovärdighet.
– om jag ska gå in på den totala nyttan för samhället och kulturen behöver jag nog eget bloggutrymme :)
– jo, jag har en blogg och lever en stor del av mitt liv på nätet. Men då skriver och läser jag om andra saker och under annat namn. Jag får väl skaffa en till blogg, om journalistik och samhälle :)
Självklart har Jardenberg rätt i att man ska få använda andras material helt fritt. Jag tänker själv bygga en ny webb som suger ut allt gemensamtfinansierat innehåll från svt.se för att publicera det under ny flagg. Tänker döpa webben till svtfest.se, Jag föreslår att fler gör likadant! Skulle vara trevligt med en sisådär hundratalet svt-lookalikes på webben. Snacka om lastbalansering!