Gästpost från Oskar Kalmaru med anledning av Lawrence Lessigs sverigebesök. Notera, som Oskar skriver i kommentar nedan: ”Jag kan förresten förtydliga att det här är ett referat av Lessigs budskap, och inte mina egna åsikter. Om någon skulle få för sig att undra.”

Upphovsrätten som den ser ut idag tvingar en hel generation att leva utanför lagen, vilket skapar en internalisering liknande den som folk upplevde i Sovjet: lagen är idiotisk –> jag måste bryta mot den –> jag betraktas som brottsling –> jag börjar betrakta mig själv som brottsling.

Vi kan inte finjustera den befintliga upphovsrätten, utan måste börja om från början med frågan: hur kan vi garantera “upphovsmakare” (minns inte vilket ord Lessig använde) en skälig ersättning utan att riskera att vi förstör möjligheterna till bevarande av kultur, och till skapande av ny kultur.

Om man jämför exempelvis fackböcker med dokumentärfilmer så lever böcker längre som kulturbärare tack vare att de “uppfanns” i en annan upphovsrättslig kontext: att ge bort en bok är inte att begå upphovsrättsbrott, att citera från en bok till en annan är inte upphovsrättsbrott (så länge källan anges) och en bok kan spridas över världen relativt fritt. En dokumentärfilm består ofta av klipp från andra filmer, vilket endast är tillåtet under licenser som begränsar hur den slutgiltiga filmen visas – både geografiskt (ex nordamerika), tidsmässigt (ex i 5 års tid) och medialt (ex inte på DVD). Detta leder till stora problem med att bevara viktiga filmer, vilket gör att de riskerar att försvinna ur vår kultur.

Lessig använde ofta ordet “frame” för att beskriva hur han menar att vi måste få upp diskussionen på bordet på ett sätt som tillåter alla aktörer att se helheten på ett annat sätt än vad som idag är möjligt när debatten förs av “extremister” (mitt ord, inte Lessigs) på bägge kanter (ex Hollywood-jurister vs TPB). Ett sånt sätt att “framea” är att dela in åtgärdspunkterna i 3 kategorier.

1. Effektivisera upphovsrättsprocessen. Det är orimligt att man som upphovsrättsinnehavare göra sig omöjlig att nå, men sen ändå kan hävda sin rätt upp till 70 år senare. Har man inte aktivt ansökt om upphovsrätt och gjort sig tillgänglig bör rätten vara förverkad, enligt Lessig.

2. Förändra tolkningen av “copy” (som kopiering, inte kopia) i “copyright”. Enligt Lessig är juristerna “obsessed with copy”. I princip all hantering av digital data innebär egentligen en kopiering. Istället bör man tänka i termer av vad kopian ska användas till (ren kopia eller en remix för något helt nytt) och vem som använder den (amatör eller professionell/kommersiell), vilket skapar en vacker fyrfältare. – (kopia för amatör, remix för amatör, kopia för proffs, remix för proffs). Remix för amatör bör absolut inte omfattas av upphovsrättslagar, kopia för proffs bör det däremot. För övriga två måste upphovsrätten ändras.

3. (som jag förstod det). Hur ska detta nås? Inte genom ett oupphörligt krig som aldrig kan vinnas (där Lessig jämför uppphovsrättsjuristerna med USAs roll i Vietnam) utan genom en sundare ersättningsstruktur. Lessig tänker sig en lösning liknande vår kassetavgift (eller vad den nu kallas, har glömt) där pengar samlas in centralt (men mer effektivt än ex STIM) och distribueras efter verkens popularitet. Men med den viktiga skillnaden att mycket som idag är otillåtet blir tillåtet istället, inte som vi har det nu när vi både måste betala och förvägras rimliga kopior.

Oskar Kalmaru är konsult hos Gullers Grupp. Han finns på twitter som @okalmaru.

Många har skrivit bra referat, läs tex Mikael Zackrisson på VA eller spana på knuff eller newsbrook (för att få med tradmedia också, tex DN:s ”Ditt, mitt eller fritt”). Idag pratar professorn i riksdagen, men uppenbart har inte SVT24 gjort rätt prioritering.