1226420792_7299846d22_b

Idag publicerades ännu en text i MiHngel, medlemstidningen för Helsingborgs marknadsförening.

Jag sitter på planet hemåt, efter en veckas arbete med Unilever i Sydamerika, och funderar över världen vi lever i. Tänker på skillnaderna mellan livet i Sao Paulo och mitt älskade Helsingborg, men också på likheterna. På möjligheter, svårigheter och allas vårt ansvar. Samtidigt som världen blir större nu när vi ser och hör vad som händer i dess alla hörn, blir den mindre när vi människor kommer närmare varandra.

Det blev tydligt på den här resan. Den sammanföll med att det var tre decennier sedan jag slutade grundskolan och i Brasilien bodde sedan lika länge tillbaka en av mina gamla skolkamrater. Alltså hade vi två klassträff, över en lunch på en restaurang i downtown Sao Paulo. Givetvis var det Facebooks förtjänst att vi visste om varandra och att vi kunde planera det här mötet. Vår digitala värld länkar samman människor, inte bara över geografi utan också över tid.

Men det handlar inte bara om att människorna kommer närmare varandra, det handlar också om hur vi kommer närmare kunskap och information. Det var en annan upplevelse vi hade i veckan som gick, när vi kom till att fördjupa oss i Jack Andraka från Maryland i USA. Den här femtonåringen sägs ha kommit på ett revolutionerande sätt att upptäcka cancer. Världssensation. Med hjälp av Google. När han satt och ”chillade på en biologi-lektion”. Han är givetvis oerhört begåvad, nördig som få men han är också väldigt tydlig med att han inte kunnat göra det här utan Google och internet. Det är på den nivån nu. Google och en uttråkad femtonåring löser cancerns gåta, liksom.

Det är så lätt att bli förförd och förtjust över vad internet ger oss. I det lilla och i det stora. Klassträff och cancerforskning. Vi har nätet under skinnet idag, helt integrerat i alla sammanhang. Och det har gått löjligt fort att komma dit.

Så då kommer ju naturligtvis den spännande frågan, kan vi lita på internet? Kan vi lita på de människor vi möter där, kan vi lita på de forskningsresultat vi hittar där? Vad är fakta och vad är fiction när alla är kreatörer, producenter, sändare? Kan vi lita på bloggen som förklarar att Mikael Jackson är död när CNN tiger, kan vi lita på Wikipedia när den säger något annat än Nationalencyklopedin? Eller med lånade ord från Wiehe och Afzelius: vem i hela världen kan man lita på?

Svaret är att det ansvaret ligger hos dig och mig. Hela tiden. Genom att vara noga med att aldrig lita på en ensam källa, genom att starta hjärnan och tänka efter vad som verkar rimligt, genom att ställa kontrollfrågor och diskutera tillsammans hittar vi sanningen. Det är det som kallas för wisdom of crowds. Det väldokumenterade faktum att fler vet mer än färre, och den mekanism som får wikipedia att innehålla färre fel än de traditionella uppslagsverken.

Men det finns också något annat som jag varit inne på i tidigare texter här. Något som kan liknas vid ett egen DNA för internet och som verkar göra att när allt annat är lika så vinner det goda. Det är inget vi ska slå oss till ro med, vi måste fortfarande göra vår del och vara på vår vakt. Men det är fascinerande vilka effekter det får. Fiction som låtsas vara sanning överlever sällan på nätet. Googla Mythbusters.

Eller, som en brittisk studie nyligen visade: det enda som färdas snabbare än ett rykte i de sociala medierna – det är sanningen. Jag är hoppfull.

Bilden heter Man & Machines #1 och jag har lånat den från Fabio Macòr/Flickr, CC BY-SA