Mindpark #023: Drömmen om den gränslösa e-handeln

2007 hoppade jag på ett projekt där vi skulle sälja “märkeskläder på nätet”. Det förvånade mig hur många personer – 30 år och uppåt – som reflexmässigt droppade kommentaren ”Ah, Boo.com!”. Jag kommer ihåg hur jag tänkte ”Men kom igen… Tiderna förändras!”

2007 investerade jag i boken “Boo.com” av Gunnar Lindstedt – för att finna underlag till någon form av slipad kontrings-kommentar. En liten mening att vänligen kunna leverera & som skulle visa på att både nätets och människors preferenser hade förändrats sedan -99. (Jag var själv i slutet av 90-talet knappt 20 år gammal och ännu inte ett utvecklat geek. Referenser till dåtidens internetverksamheter fick därmed plockas upp via litteratur och inte via minnen och erfarenhetsbank).

Så, vad hände med Boo?

”Girighet, framgång, revanschlust, ursinniga maktstrider och tillslut omedelbar konkurs med förlorade miljardbelopp och avsked för 400 anställda i London, New York, Stockholm och München. Boo.com blev något av en symbol för det sena 1900-talets Internetysteri och IT-boom.” Så sammanfattar Lindstedt vad det var som faktiskt hände för tio år sedan.

& vad ville man skapa?

Man skulle bygga ett företag med idéer i teknikens absoluta framkant. Via entusiasm, visioner och en hel del galenskap skulle man förändra internethimlen så som den såg ut. På webbplatsen skulle man med 3D-teknik kunna vrida och vända på alla varor, man skulle kunna zooma in för att titta närmare på plaggets detaljer. Man skulle också kunna se hur varan såg ut på en virtuell provdocka och fråga sajtens ”virtuell shoppingassistent” Ms Boo kring saker man undrade. Denna fantastiska värld skulle byggas upp av de tre unga svenskarna Ernst Malmsten, Kajsa Leander och Patrik Hedelin.

Vad sa man från “insidan”?

Jag finner en artikel som jag fastnar för, skriven av en före detta Boo.com-anställd – Salka Hallström. Salkas ord: “Ytterst få på boo.com hade erfarenhet av detaljhandel eller av modebranschen. Någon målgruppsanalys fanns inte. Istället svängde man sig med uttrycket “cash rich, time poor” och det fanns en luddig föreställning om att vi var ute efter storstadsfolk, sisådär 15 till 45 år gamla. Varför rika storstadsmänniskor skulle köpa vanliga gympaskor och varför de skulle göra det till samma pris på webben som i sportbutiken om hörnet tycktes ingen ha tänkt på.”

Förflyttning.

10 år senare.

Nutid.

Idag har dot.com-erans överskattningar kring nätets tekniska potential övergått till att handla om “web-2.0-teknologier” som faktiskt möjliggör skapande av magi för den som vill. På nätet identifierar vi oss inte längre via [email protected]”. Nej, vår digitala mognadsgrad har nått så pass långt att vi gladeligen uppger våra fullständiga namn och kombinerar detta med senaste bilderna från firmafesten. Tillgängliga för allmän (läs nätverkets) beskådning. Modem heter nu uppkoppling överallt. Vår 137:e nätbaserade korttransaktion tog bort den sista droppen av skräck kring fenomenet. OCH, vi baserar våra affärsmodeller på beräknad framtida intäkt. Inte på sockervadd.

364614610_a763ba3735

Men.

Mytbilden kring 90-talets dot.com-företag lever dock ändå kvar på något märkligt vis. Uppenbarligen var magplasket så pass stort att det fortfarande duggar små stänk över dagens e-handlare (om än på ett mer ironiskt plan).

Paus.

Eftertanke.

Jag känner någon form av fascination för historien. Förstår att och varför men kan på något sätt inte fullt ut relatera – då en fungerande e-handel är den enda digitala transaktionsvärld jag själv upplevt.

Det virtuella provrummet är idag en viktig ingrediens hos flera e-butiker – där Knickerpicker är en av de kanske mest omtalade (& som även flyttar in provrummet till din iPhone om du så önskar). Att Zooma in plagget i detalj samtidigt som du vrider och vänder på det är väl inga konstigheter. Levi´s är en av de aktörer som hittat en snygg (om än över-avacerad) lösning. Den digitala kundtjänstkvinnan Emma” hos Telenor är numera en i mängden och kan ge svar på något orelaterade frågor så som “ska vi äta lunch” och där hon levererar “Jag kan varken äta eller dricka och slipper både törst och hunger”.

Tiderna förändras kanske är fel att säga i Boo.com-fallet. Tiderna är nu här kanske passar bättre.

// Judith Wolst (www.judithwolst.se)

Bilden kommer från Flickr cc, by hyku.

11 thoughts on “Mindpark #023: Drömmen om den gränslösa e-handeln”

  1. Jag som faktiskt var med redan före Boo.com kan ju då passa på att säga att varken Ernst eller Kajsa var vare sig ödmjuka eller alltför intelligenta personer. Vad de hade var perfekt tajmning och ett referenscase (Bokus) stort nog för att få tillgång till alla de pengar som så desperat ville in i dotcom-snurran. Och oj vad kul det var att bränna andras pengar.

    Reply
  2. En rolig grejj jag har hört om Zoovillage var att de som skulle göra deras webbplats trodde att de hette Sioux village och gjorde en sajt med indiantema.

    Reply
  3. Tyvärr finns det många företag (både de som jobbar inom e-handel och annat) som fortfarande inte lärt sig hela läxan, även om det såklart inte är lika extremt så på 90-talets glansdagar. Jag har inte läst boken du refererar till, men att läsa Salkas kommentar får mig att tänka på flera projekt jag jobbat med de senaste åren. Avsaknaden av ordentlig kunskap och förståelse för användare är fortfarande skrämmande på många platser. Visst blir vi bättre, men jag blir fortfarande mörkrädd bara jag tänker på det …

    Reply
  4. @kmf: Ja, visst är det skönt att några lever kvar. Zoovillage är duktiga tycker jag. & kul bonus-info om indianerna :)
    @ Hmm…

    Reply
  5. Jag var på en föreläsning för ca 1-2 år sedan med Patrik Hedelin där han berättade om boo.com och vad som egentligen hände. Efter vad jag kommer ihåg var de som sagt alldeles rätt i tiden för att alla ville satsa på e-handeln och kapital var inget problem att få in. Dessvärre var de ungefär ett decennium för tidiga med sin idé och saknade kompetens och erfarenheter inom området de gick in i. Det som Hedelin förklarade som den stora anledningen att boo.com gick under var att det gick för snabbt med planerna och plötsligt var pengarna slut. Fick intrycket att det hade gått bra om de haft 1-2år till på sig med planering innan lanseringen av boo.com

    Reply
  6. De hade fula kläder som ingen vill köpa. Svårare än så är det kanske. Men i grund och botten var det för kass utbud. Mot slutet, när de började strö presentcheckar omkring sig, var jag inne med 200 sek i kredit och hittade inget jag ville ha.

    Reply
  7. Det var väl snarare en inkompetens och brist på sunt förnuft hos samtliga grundare (inte minst Hedelin) inom alla tänkbara områden. Att ta in miljardbelopp i finansiering och sedan inte kunna organisera utveckling och verksamhet så att man kan undvika en så omedelbar konkurs är för mig helt obegripligt. Hedelin, som träffat vid mängder av tillfällen, är ju en säljare som i alla övriga viktiga områden saknar förstånd eller kunskap. Betänk hur tekniskt låg nivån på Boo's plattform var (även med dåtidens mått mätt) och hur mycket pengar man plöjde ned i den, med exempelvis det kapitalet som användes för att bygga Skype, Spotify, Tradedoubler etc. Hedelins vilja att skylla ifrån sig är bara en kvittens på att han ännu inte förstått varför de misslyckades, eller sitt eget ansvar i det. Den finansiering de hade kan täcka mer än 1.500 årslöner för seniora utvecklare. Ettusenfemhundra år av utveckling. Nu var inte utveckling det enda de misslyckades med, men folk glömmer vilken enorm mängd pengar de eldade upp. De här obegåvade figurerna bör inte få komma undan med sin fantasifulla historiebeskrivning. 1, 2 eller 10 år hade inte gjort någon skillnad.

    Reply

Leave a Reply to Judith Cancel reply