Den 22 december 2005 lämnades Skr 2005/06:66 (Digital distribution av ljudradio), till Riksdagen. Det var ett svar på en rapport som skrivits av Digitalradiokommittén, en parlamentariskt tillsatt kommitté. I sammanfattningen av regeringens skrivelse kan man läsa:

En rad olika tekniska lösningar finns eller håller på att utvecklas för digital distribution av ljudradio. När det gäller DAB-tekniken är fördelarna för konsumenterna inte klarlagda och tekniken har haft begränsad framgång i andra länder. Andra tekniska lösningar har heller inte prövats fullt ut, exempelvis ett samarbete mellan radio och TV. Regeringen anser i det perspektivet att det inte finns skäl att välja en enskild teknik för den framtida radiodistributionen. Mot denna bakgrund är ett beslut om att påbörja en utbyggnad av DAB-sändningarna inte aktuellt. Det innebär att det inte heller är aktuellt att genomföra kommitténs övriga förslag.

I denna skrivelse gick alltså regeringen helt emot de förslag som lagts fram. Man kan även se i skrivelsen SOU 2002:38 (Digital Radio. Kartläggning och analys), att den inte alls kom fram till samma sak som regeringen.

Hur kommer detta sig?

Nu ska jag säga att jag stöttade regeringens beslut helt och fullt, och ser det även som gott att även nuvarande regering har samma åsikter. Jag blev en dag på scen beskylld att vara den som dödade DAB (Digital Audio Broadcasting). Det anser jag vara överdrift, för det är verkligen inte bara jag som har åsikten att DAB är en teknik designad för förra årtusendet.

Den 29 september 2009 var Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth intervjuvad i Sveriges Radio och i artikeln framgår det att Kulturdepartementet med Statsrådet i spetsen vill vara teknikneutrala.

Dessa olika beslut på högsta politiska nivå har alltså under många år gått emot vad Sveriges Radio och många utredningar har föreslagit. Men som jag skrev tidigare så är det helt i linje med mina egna funderingar, varför jag gratulerar både förra och nuvarande regeringar till kloka beslut.

Men varför är regeringarnas beslut så bra?

Vi måste först bli överens om att Internet fungerar helt annorlunda än alla de sätt vi tidigare kommunicerat. Telefoni, mobiltelefoni, kabeltv, rundradio/tv och satellit fungerar ungefär på samma sätt. Man har en anslutning (sladd eller radio) och över den anslutningen får man viss information. Accessen är gjord för en viss tjänst. Accessen och tjänsten hanteras dessutom av i de flesta fall av samma organisation. Varje tjänst som man kan komma åt bestäms av de som man köper accessen av. Man kan inte som kund till Telia mobiltelefoni komma åt de tjänster som Tre har. Man kan inte komma åt via CanalDigital satellit-tv de kanaler som de inte har i sitt utbud.

Internet är annorlunda. Internet består i sin enklaste form av tre olika lager till skillnad från de två som man haft traditionellt. Emellan tjänsten och transporten finns IP (Internetprotokollet). Därmed behöver tjänsten bara anpassas till IP och inte till transporten. Det är IP som anpassar sig till transporten. Genom att använda IP lite här och var blir det därför enklare att lansera tjänster. Enklare och billigare.

Men den egentliga faktorn till att den digitalradioform som Digitalradiokommitén föreslog, DAB, inte är helt optimalt är inte Internet, även om Internet är en stor faktor, utan den avreglering av telemarknaden som pågått sedan mitten av 80-talet. Genom att det skapats konkurrerande metoder att ta emot radio, inklusive från konkurrerande företag, så blir det mer och mer lyssnaren som bestämmer på vad hon vill lyssna på och på vilket sätt detta ska ske. Sveriges radio över FM är inte enda alternativet längre. Radio Nord var nog startskottet till konkurrens om man ser bakåt i historien.

Med det gamla FM-nätet, när det var det enda sättet man kunde komma åt radio, var det Sveriges Radio som ihop med Staten talade om för lyssnaren inte bara vad hon skulle lyssna på utan också hur hon skulle bära sig åt för att lyssna på de få radiokanaler som fanns tillgängliga. Det fungerade då. Men inte längre. Idag väljer lyssnaren mer och mer först hur hon vill lyssna på radio, och sedan väljer hon mellan de kanaler och det material som där finns tillgängligt.

Vill man därför som producent av information nå så många som möjligt måste man därför finnas där konsumenterna finns. Annars går konsumenterna till en konkurrent. Ska därför SR nå sitt mål på ett visst antal lyssnare och/eller viss penetration så måste man använda många distributionsmetoder, inte någon enda som man satsar alla pengar på.

Samma sak skulle man kunna säga om satsningen på digital marktv vilket är en helt annan pilsner. Nästan en fiasko det också. Satsning på DVB-T som nu måste bytas till DVB-T2 vilket tar en hel del frekvensutrymme samt att det tvingar folk att byta boxar, igen. Samt det faktum att man skapade Boxer istället för att i marknätet tvinga fram en standard där kund kunde köpa kort av vilken leverantör som helst (och därmed skulle marknätet vara neutralt).

Men nu har vi DVB-T, och det är nog bra ur ett robusthetsperspektiv att ha ett alternativt heltäckande distributionsnät parallellt med Internet. Speciellt om vi uppgraderar det till DVB-T2. Då kan vi använda det på ett mycket mer effektivt sätt. Tex säger många som kan detta med radio bättre än jag att man mycket väl kan sända radio i DVB-T2 (till skillnad från DVB-T). Fler mjukvarubaserade mottagare kommer också göra det enklare att uppgradera programvara när det behövs i framtiden.

Behöver vi DAB eller DAB+? Knappast. Vi behöver inte fler nät i Sverige. Vi måste samsas om de resurser vi har. Och det är detta som jag hoppas att Statsmakterna verkligen förstått. Det verkar som om de har det. Betänkandet “När en räcker – mastdelning för miljön” ledde genom Proposition 2006/07:119 “En effektivare lag om elektronisk kommunikation till att Lagen om Elektronisk Kommunikation (2003:389) ändrades så att operatörer kunde tvingas dela master, dvs dela passiv infrastruktur. På liknande sätt har andra initiativ framkommit, som det ramanslag för samförläggning av kanalisation på 75MSEK, i och med anslag 37:5 inom Utgiftsområde 22 i Statsbudgeten 2007, samt 20MSEK under 2010 och 2011.

Det finns alltså en syn att vi måste samsas i Sverige. Vi kan inte hålla på och bygga egna saker hela tiden. Därför, ihop med det faktum att SR producerar program av god kvalitet och ska nå så många som möjligt, är det för mig klart att SR inte ska försöka bygga egna distributionsmekanismer och speciellt inte egna distributionsnät. Pengarna ska användas istället på så effektivt sätt som möjligt, så att SR finns på så många platser som möjligt. Inklusive DVB-T2, mobiltelefonnäten, Internet, och FM under överskådlig tid, för DVB-T nätet tillhör inte SVT och TV4. Det tillhör oss i Sverige som vill ta del av de program som produceras, och vi ska naturligtvis få även radio där. Såväl SR som UR och PLR (privatfinansierad lokalradio).

Där lyssnaren finns.
Så att lyssnaren själv kan välja.

Bild: flickr photo by cogdogblog shared under a Creative Commons (BY) license