Internet gör att alla i princip kan bli specialister på allt. Möjligheterna att informera sig är nästan obegränsade. Det är naturligtvis bra. Men som alltid har myntet även en baksida.

Kraven på de enskilda individerna ökar. Det duger inte att lyssna på experter längre, man förväntas ha egen kunskap och egna åsikter – om allt. Mitt senaste läkarbesök är ett lysande exempel på detta. Jag hade bokat tid för att få ordning på min axel. Beskrev problemet så gott jag kunde. Varpå han frågade:

– Vad tror du det är för fel och vilken behandling tror du skulle vara bäst?

– Det vet jag inte, är inte det ditt jobb att bestämma? Frågade jag rätt förvånat. Jag anser mig varken ha särskilt mycket kunskap eller insikt i medicinska frågor, hade jag haft det hade jag ju inte frågat en läkare.

Läkaren, som är en man med mycket humor, brast ut i gapskratt. Och frågade:

– Men snälla du, vilket århundrade lever du i? Numera kommer folk hit för att få sina egna diagnoser bekräftade och recept utskrivna. I den mån de inte skickar efter de läkemedel de anser sig behöva från någon nätsite.

Jag gapade förvånat. Om min axel havererar (vilket den alltså gjort) har jag inte tid att reda ut vad det kan bero på. Hur skulle jag kunna veta vad som förorsakat mitt problem, och vad som bäst botar det? En läkare, en naprapat, en sjukgymnast eller någon annan specialist lär ju diagnostisera, och förhoppningsvis bota, rätt enkelt. Tror jag.

Det är jag tydligen rätt ensam om numera.

Jag förväntas, även av läkaren själv tydligen, ha gjort en gedigen research för att utreda diverse axelåkommor.

Ett mer övergripande perspektiv på detta stavas informationsproblematik. Det har blivit tydligt med all den information som finns när det gäller bland annat svininfluensan. Det är så mycket, och så spretigt, att informationsmängden i sig leder till bekymmer.

Det var naturligtvis inte bättre förr. När socialstyrelsen sa åt oss att äta 6-8 skivor bröd om dagen och alla tog sitt trippelvaccin efter kallelse från BVC. Ingen kunde ifrågasätta särskilt mycket eftersom vi helt enkelt inte kunde skaffa oss tillräcklig med information för att göra informerade val.

Just detta, alltså alla de val vi nu ska klara, gilla och tjäna på, har diskuterats länge. Åsikten att ”bestäm åt mig, jag vill inte välja elbolag, telebolag och kabelbolag, jag vill att det ska vara enkelt” är rätt utbredd.

Men misstron som föds ur allt detta talar vi sällan om.

När www.krisinformation.se , som är myndigheternas startsite för krisinformation, ska informera blir de omedelbart omsprungna av andra. Som kommer med ibland liknande, ibland helt annan, information. Det är andra siter, det finns både www.svininfluensan.com och www.svininfluensan.org . .se ägs av ett webbhotell, ingen har väl velat betala för den än.

Det skrivs oändliga tidningsartiklar, antalet bloggar som på ett eller annat sätt behandlar detta ämne vet jag inte om går att räkna. Och så har vi den så kallade fettdoktorn som i alla lägen där publicitet kan fås dyker upp som gumman i lådan.

Vem ska man tro på? Och varför? Konspirationsteorierna flödar, än får vi höra att anledningen till att myndigheterna vill att vi ska vaccinera oss är att de har ett avtal som tvingar dem att köpa vaccinet.

Eller att alltihop är en bluff från läkemedelsindustrin. Som onekligen tjänar en del pengar på sina vaccin just nu.

Än får vi höra att så är det inte alls, vaccinationsprogrammet handlar om att skydda främst samhället, men också givetvis individerna.

Vem ska man tro på? Och varför?

Den 23 februari 2005 uppmanade världshälsoorganisationen WHO världens regeringar att agera snabbt mot fågelinfluensa. En influensa som var (och är) vanlig hos fjäderfjän men ovanlig hos människor. Fram till detta datum fanns 45 kända dödsfall i fågelinfluensa hos människor. Oron gällde inte den smittspridning som gällt fram till nu – från fågel till människa. Det WHO varnade för var att viruset skulle mutera och börja smitta mellan människor. Det skulle kunna skapa en svår och farlig pandemi.

Skrämselpropagandan kom snabbt igång och när de första fåglarna smittade med fågelinfluensa hittades i Sverige var rubriken stora. Och svarta. DN rapporterar om en ”insatsgrupp” som skickats till Kalmar. Då ser i alla fall jag då soldater (i kamouflagekläder) som hukande rör sig i staden i mitt inre. Hoppas jag ser fel.

Vem minns fågelinfluensan idag?

Vem ska man tro på? Och varför?

När vi alla har tillgång till oerhörda mängder information (men inte insikt, information i sig räcker ju oftast inte), ökar kraven på dem som inte bara har informationen – utan också deras förmåga att skapa tillit, och förmedla insikt.

Myndigheter, specialister och andra som av något skäl vet mer, förstår mer, och därmed kan hjälpa oss andra att agera klokt måste handla på ett sätt som skapar förtroende. Det gör de inte idag. Informationen fungerar inte.

Ett exempel på det kom som på beställning i dag. Aftonbladet berättar historien om en kvinna som vaccinerats mot den vanliga influensan (alltså inte svininfluensan) och numera bara kan gå baklänges. Mängder med kommentarer handlar om att ”se vad farligt det är med svininfluensavaccin, allt är en bluff, vaccinera er inte!”. Trots att det i rubriken står att det handlar om vaccin mot den vanliga säsongsinfluensan.

Är läsarna inte läskunniga? Jo. Men många av oss har inte förstått. Det är för stora bokstäver. För högt tonläge. För långt borta. Informationen talar bara till hjärnan, inte till hjärtat. Då skapar vi våra egna bilder, egna fantasier. Och läser allt med ett tjockt filter framför ögonen.

Vem ska man tro på? Och varför?

Går då problemet med för mycket information, som måste tolkas, värderas och hanteras av människor som ofta varken har tid att varken tolka, värdera eller hantera mer än det som är mest akuten i vardagen, att lösa? Kan de som faktiskt vet få genomslag?

Helt säkert.

Men då måste de anpassa sin information till verkligheten, vi är ändå en bit in i 2000-talet och köper inte ordern ”6-8 skivor bröd om dagen”. Antagligen säger nu informationsansvariga i stat, landsting och kommuner ”men snälla, vi är ju på webben, och vi twittrar, vi har fattat”.

Nej, säger jag, ni har inte fattat. Ni är precis lika myndigt von oben oavsett vilken kanal ni använder. Inse att många av oss nu har så mycket mer information. Anpassa er till det. Om vi ska tro på det som sägs handlar det om ert tonfall och er insikt, snarare än om det står i tidningen, på webben eller i en tweet.

Idag motverkar myndighetsinformationen nästan sig själv, ju oftare samma sak upprepas, desto mer misstänksamma blir mottagarna. Antalet svenskar som tänker vaccinera sig mot svininfluensan sjunker stadigt. Den siffran kan naturligtvis stiga extremt snabbt om influensan slår till hårt. Men så länge som myndigheterna ägnar sig åt att ropa på vargen utan att lyckas övertyga oss om att den faktiskt är det minsta farlig vore det nog bättre att hålla tyst. Oavsett om man har ett twitterkonto eller ej.

Fotnot 1. Axeln mår bra, tackar som frågar. En sned höft gjorde att muskulaturen inte fick arbeta som den borde och började göra ont. En naprapat redde ut det med två behandlingar. Själv trodde jag att jag fått musarm. Hade varit hyggligt meningslöst att behandla det.

Fotnot 2: Precis när jag skickat den här bloggposten för publicering gick jag in på aftonbladet.se för att se vad som hänt under dagen. Och vad ligger då som förstanyhet? Jo, en utredning om ”sant och falskt om svininfluensan”. Samt en psykolog som är inne på samma problem som jag – all info som vi alla måste förhålla oss till. Det måste ju med, således detta tillägg.