Den 9 oktober 2008 var början till slutet för svenskfalangen av Jaikuimperiet. Google köpte mikrobloggen Jaiku och osäkerheten var mycket stor kring vad som nu skulle hända. Den finska mikrobloggtjänsten hade få men extremt aktiva användare på den svenska webbscenen, men konkurrerande tjänster blev med ens intressanta, delvis på grund av driftstörningar på Jaiku under samma period. Vilken sajt satt på det sociala esset i rockärmen som kunde vinna flest användare? Twitter, Bloggy eller Facebook?

I det här inlägget vill jag belysa hur en social bubbla uppstår, hur snabbt den spricker och hur gemenskap är det som håller den samman, långt utanför de sociala sajternas utvecklingsavdelningar.

Jyri EngeströmI februari 2006 grundades mikrobloggtjänsten Jaiku. I december samma år stod sociologen och webbentreprenören Jyri Engeström på MSN Innovate-seminariets stora scen och berättade om vårt behov av att visa omvärlden vad vi tänker på, var vi är, vilka vi träffar och hur vi mår. Inte otippat spådde han att jodå, inom kort kommer vi att börja använda tjänster som löser just detta kommunikationsbehov (få i publiken kände då till att Jyri Engeström var grundare till Jaiku).

Samma år startades även det redan från början mer populära Twitter. Och under sommaren och hösten 2007 lärde sig svenskarna sjunga mikrobloggens lov genom något så enkelt som en statusuppdatering på Facebook. För i dess renaste form är Facebooks statusuppdatering just en mikroblogg.

Så kom våren 2007 och ett fåtal hängivna användare hittade varandra på Jaiku. Det var ett hundratal personer där många kom från web-, media- och it-branschen. Det som från början var ett löst sammansatt nätverk i bloggvärlden med sporadiska bloggträffar eller konferensmingel blev nu ett realtidsflöde där ett antal människor började följa varandra i det dagliga livet. Våg efter våg av användare sköljde in över Jaiku-servrarna. Många övergav tjänsten direkt, men allt fler stannade kvar och bildade det som från början skämtsamt kallades Bubblan.

I Bubblan visste människor mer om varandras dagliga liv än vad deras egna släktingar och vänner fick reda på. Från morgon till kväll. På jobbet och på fritiden. Till vardags och till fest. Inget ämne var för litet eller för stort för att avhandlas i de långa diskussionstrådarna som snabbt kunde komma upp i 30-40 kommentarer per inlägg. En timmes driftavbrott var en evighet och det var här de relationer byggdes som vi ser frukten av idag.

Hela tiden fanns en nybyggaranda. En känsla av att ha hittat ett nytt sätt att kommunicera, som trots att de flesta användare varit på nätet i många år, inte funnits tidigare. Från början var tjänsten öppen för vem som helst att använda och även kommunikationen i trådarna var öppen. Ändå upplevdes ett tydligt men tyst samförstånd över att tillhöra en grupp bland grupper, en klick bland klickar. Bubblan välkomnade alla nya användare med grundinställningen att nätet i grunden var något positivt och fascinationen för nya fenomen och tjänster genuin. Missförstå mig rätt. Det gick aldrig att registrera sig eller officiellt ”gå med” i Bubblan. Den bara fanns där. Självarrangerad och klar. Om du kände dig som en i Bubblan så var du det. Detta fenomen skiljer sig från slutna mailinglistor i stil med Alexander Bards Elit-lista eller de tidiga nätentusiasternas Trafik. Även journalister började använda sig av kanalen. Internetworld var en av de första tidningarna som hade en ”redaktionsjaiku” för att släppa in läsarna i redaktionens diskussioner.

I nästan 1,5 år hade jag dagligen följt mina kontakters liv från första raden och lärt mig uppskatta de dagliga diskussionerna. Det fanns till och med en Jaiku-bibliotekarie som gick in och hjälpte till när det saknades länkar och referenser. Och ibland slöt sig Bubblan samman och gjorde saker som att intervjua Google om Google. För att inte tala om alla offlinemöten, middagar och events som avlöste varandra i tät ström. Kanske var kopplingen till det som hände i den fysiska verkligheten en av de största aha-upplevelserna. Det socialiserades som aldrig förr. Det här har Tim Harford skrivit om i Wired. Han menar att det är kombinationen av off- och online-aktiviteter som ger störst utväxling socialt.

”communications technology and face-to-face interactions are complements like salt and pepper, rather than substitutes like butter and margarine. Paradoxically, your cell phone, email, and Facebook networks are making it more attractive to meet people in the flesh.”

Engagemanget i Bubblan skapade avgränsningen, men gjorde  den också sårbar. Det märktes inte minst de där veckorna i oktober 2008. Helt plötsligt skakade marken under Jaiku-användarnas fötter. Dels hade den svenska utmanaren Bloggy med Jonas Lejon i spetsen dykt upp, och dels hade Jaiku både sålts till Google samt haft en del driftproblem. Samtidigt gjorde Twitter stormsuccé i USA vilket fick svenska medier (sociala och traditionella) att rapportera om ”den nya kommunikationskanalen”. Var skulle vi nu ta vägen?

Det som sedan hände var ett tydligt exempel på att sociala sajter aldrig är starkare eller bättre än deras användare. På några veckor gick Bubblan över i ett flyktigt tillstånd att liknas vid en gas, som spreds över ett gäng olika sajter. Ett tag trodde jag att Bloggy var det nya Jaiku. Men både Facebook och Twitter tog över många av de diskussioner som tidigare skett på Jaiku, och det var bara att inse att inget skulle bli sig likt. Därmed inte sagt att det blev sämre. Bara mer, oftare och på olika platser. In kom proffsdebattörerna och krönikörerna. Deras uttryck passade alldeles utmärkt ihop med 140 teckens begränsning och den numer porösa Bubblan såg sig debattera med Fredrik Virtanen eller Alex Schulman ena dagen för att nästa dag ge sig i kast med en ytterst nischad frågeställning om bästa upplägget på en social mediestrategi, eller koktiden på en chili. En viss splittring uppstod.

De ursprungliga Jaikuanvändarna fick nu lite småbittert se hur den sämre, men långt mer populära tjänsten Twitter spred sig och blev en media darling även i svenska mediehus. Realtidswebben var här och det företag eller organisation som inte hade ett Twitterkonto var inte värd ens en EpiSever-installation. Innerst inne visste Bubblan att det aldrig hade handlat om verktyget (Jaiku) eller plattformen (Internet). Nej, det hade handlat om glädjen i att hitta synkrona tankemönster hos andra människor. Och hur kunde någon förnekas den upplevelsen?, ett kitt som alla sociala sajter slåss om, och som bara uppstår i mötet mellan människor, på nätet och offline. Jaikus grundare Jyri Engström brukar prata om sociala objekt och sociala noder. De sociala objekten är det vi samlas kring på nätet (bilder, filmer, blogginlägg, artiklar) och noderna är de människor i vårt nätverk som alstrar och förmedlar innehåll vi litar på. Trendsättare kan man kanske säga.

Jag börjar mer och mer tro att nyckeln för den framgångsrika sociala tjänsten ligger i användargruppens sammansättning och fördelning, snarare än hur kraftigt det sociala objektet pockar på vår uppmärksamhet. Om rätt människor finns på plats för rätt användare behövs inte mycket mer än en enkel gästbok för att engagemanget ska ta fart. Och givetvis landar det i förtroendet för varandra. Ett förtroende som automatiskt kommer att sträcka sig utanför det digitala rummet om rätt förutsättningar (se ovan) finns.

Vi föredrar att vara nära de människor vi tycker om. Tekniken gör det möjligt att hålla kontakt med fler, träffa fler och skapa en känsla av samhörighet. Men resultatet blir ofta fler möten i den fysiska världen snarare än en höjd digital närvaro. Bubblor handlar om mer än genomskinliga väggar och avgränsade världar. Det handlar om en förhöjd verklighet. Ett ”på riktigt” som är lite bättre än tidigare.

Bubblan är död. Länge leve Bubblorna.

bubblan-irl

En bubbla i verkligheten? Bild från sommarens Sweden Social Web Camp på Tjärö.

Ursäkta röran.