Mindpark #016: Natten då mikrobloggen blev av med oskulden

Den 9 oktober 2008 var början till slutet för svenskfalangen av Jaikuimperiet. Google köpte mikrobloggen Jaiku och osäkerheten var mycket stor kring vad som nu skulle hända. Den finska mikrobloggtjänsten hade få men extremt aktiva användare på den svenska webbscenen, men konkurrerande tjänster blev med ens intressanta, delvis på grund av driftstörningar på Jaiku under samma period. Vilken sajt satt på det sociala esset i rockärmen som kunde vinna flest användare? Twitter, Bloggy eller Facebook?

I det här inlägget vill jag belysa hur en social bubbla uppstår, hur snabbt den spricker och hur gemenskap är det som håller den samman, långt utanför de sociala sajternas utvecklingsavdelningar.

Jyri EngeströmI februari 2006 grundades mikrobloggtjänsten Jaiku. I december samma år stod sociologen och webbentreprenören Jyri Engeström på MSN Innovate-seminariets stora scen och berättade om vårt behov av att visa omvärlden vad vi tänker på, var vi är, vilka vi träffar och hur vi mår. Inte otippat spådde han att jodå, inom kort kommer vi att börja använda tjänster som löser just detta kommunikationsbehov (få i publiken kände då till att Jyri Engeström var grundare till Jaiku).

Samma år startades även det redan från början mer populära Twitter. Och under sommaren och hösten 2007 lärde sig svenskarna sjunga mikrobloggens lov genom något så enkelt som en statusuppdatering på Facebook. För i dess renaste form är Facebooks statusuppdatering just en mikroblogg.

Så kom våren 2007 och ett fåtal hängivna användare hittade varandra på Jaiku. Det var ett hundratal personer där många kom från web-, media- och it-branschen. Det som från början var ett löst sammansatt nätverk i bloggvärlden med sporadiska bloggträffar eller konferensmingel blev nu ett realtidsflöde där ett antal människor började följa varandra i det dagliga livet. Våg efter våg av användare sköljde in över Jaiku-servrarna. Många övergav tjänsten direkt, men allt fler stannade kvar och bildade det som från början skämtsamt kallades Bubblan.

I Bubblan visste människor mer om varandras dagliga liv än vad deras egna släktingar och vänner fick reda på. Från morgon till kväll. På jobbet och på fritiden. Till vardags och till fest. Inget ämne var för litet eller för stort för att avhandlas i de långa diskussionstrådarna som snabbt kunde komma upp i 30-40 kommentarer per inlägg. En timmes driftavbrott var en evighet och det var här de relationer byggdes som vi ser frukten av idag.

Hela tiden fanns en nybyggaranda. En känsla av att ha hittat ett nytt sätt att kommunicera, som trots att de flesta användare varit på nätet i många år, inte funnits tidigare. Från början var tjänsten öppen för vem som helst att använda och även kommunikationen i trådarna var öppen. Ändå upplevdes ett tydligt men tyst samförstånd över att tillhöra en grupp bland grupper, en klick bland klickar. Bubblan välkomnade alla nya användare med grundinställningen att nätet i grunden var något positivt och fascinationen för nya fenomen och tjänster genuin. Missförstå mig rätt. Det gick aldrig att registrera sig eller officiellt “gå med” i Bubblan. Den bara fanns där. Självarrangerad och klar. Om du kände dig som en i Bubblan så var du det. Detta fenomen skiljer sig från slutna mailinglistor i stil med Alexander Bards Elit-lista eller de tidiga nätentusiasternas Trafik. Även journalister började använda sig av kanalen. Internetworld var en av de första tidningarna som hade en “redaktionsjaiku” för att släppa in läsarna i redaktionens diskussioner.

I nästan 1,5 år hade jag dagligen följt mina kontakters liv från första raden och lärt mig uppskatta de dagliga diskussionerna. Det fanns till och med en Jaiku-bibliotekarie som gick in och hjälpte till när det saknades länkar och referenser. Och ibland slöt sig Bubblan samman och gjorde saker som att intervjua Google om Google. För att inte tala om alla offlinemöten, middagar och events som avlöste varandra i tät ström. Kanske var kopplingen till det som hände i den fysiska verkligheten en av de största aha-upplevelserna. Det socialiserades som aldrig förr. Det här har Tim Harford skrivit om i Wired. Han menar att det är kombinationen av off- och online-aktiviteter som ger störst utväxling socialt.

“communications technology and face-to-face interactions are complements like salt and pepper, rather than substitutes like butter and margarine. Paradoxically, your cell phone, email, and Facebook networks are making it more attractive to meet people in the flesh.”

Engagemanget i Bubblan skapade avgränsningen, men gjorde  den också sårbar. Det märktes inte minst de där veckorna i oktober 2008. Helt plötsligt skakade marken under Jaiku-användarnas fötter. Dels hade den svenska utmanaren Bloggy med Jonas Lejon i spetsen dykt upp, och dels hade Jaiku både sålts till Google samt haft en del driftproblem. Samtidigt gjorde Twitter stormsuccé i USA vilket fick svenska medier (sociala och traditionella) att rapportera om “den nya kommunikationskanalen”. Var skulle vi nu ta vägen?

Det som sedan hände var ett tydligt exempel på att sociala sajter aldrig är starkare eller bättre än deras användare. På några veckor gick Bubblan över i ett flyktigt tillstånd att liknas vid en gas, som spreds över ett gäng olika sajter. Ett tag trodde jag att Bloggy var det nya Jaiku. Men både Facebook och Twitter tog över många av de diskussioner som tidigare skett på Jaiku, och det var bara att inse att inget skulle bli sig likt. Därmed inte sagt att det blev sämre. Bara mer, oftare och på olika platser. In kom proffsdebattörerna och krönikörerna. Deras uttryck passade alldeles utmärkt ihop med 140 teckens begränsning och den numer porösa Bubblan såg sig debattera med Fredrik Virtanen eller Alex Schulman ena dagen för att nästa dag ge sig i kast med en ytterst nischad frågeställning om bästa upplägget på en social mediestrategi, eller koktiden på en chili. En viss splittring uppstod.

De ursprungliga Jaikuanvändarna fick nu lite småbittert se hur den sämre, men långt mer populära tjänsten Twitter spred sig och blev en media darling även i svenska mediehus. Realtidswebben var här och det företag eller organisation som inte hade ett Twitterkonto var inte värd ens en EpiSever-installation. Innerst inne visste Bubblan att det aldrig hade handlat om verktyget (Jaiku) eller plattformen (Internet). Nej, det hade handlat om glädjen i att hitta synkrona tankemönster hos andra människor. Och hur kunde någon förnekas den upplevelsen?, ett kitt som alla sociala sajter slåss om, och som bara uppstår i mötet mellan människor, på nätet och offline. Jaikus grundare Jyri Engström brukar prata om sociala objekt och sociala noder. De sociala objekten är det vi samlas kring på nätet (bilder, filmer, blogginlägg, artiklar) och noderna är de människor i vårt nätverk som alstrar och förmedlar innehåll vi litar på. Trendsättare kan man kanske säga.

Jag börjar mer och mer tro att nyckeln för den framgångsrika sociala tjänsten ligger i användargruppens sammansättning och fördelning, snarare än hur kraftigt det sociala objektet pockar på vår uppmärksamhet. Om rätt människor finns på plats för rätt användare behövs inte mycket mer än en enkel gästbok för att engagemanget ska ta fart. Och givetvis landar det i förtroendet för varandra. Ett förtroende som automatiskt kommer att sträcka sig utanför det digitala rummet om rätt förutsättningar (se ovan) finns.

Vi föredrar att vara nära de människor vi tycker om. Tekniken gör det möjligt att hålla kontakt med fler, träffa fler och skapa en känsla av samhörighet. Men resultatet blir ofta fler möten i den fysiska världen snarare än en höjd digital närvaro. Bubblor handlar om mer än genomskinliga väggar och avgränsade världar. Det handlar om en förhöjd verklighet. Ett “på riktigt” som är lite bättre än tidigare.

Bubblan är död. Länge leve Bubblorna.

bubblan-irl

En bubbla i verkligheten? Bild från sommarens Sweden Social Web Camp på Tjärö.

19 thoughts on “Mindpark #016: Natten då mikrobloggen blev av med oskulden”

  1. Men varför blev mikrobloggen av med oskulden, jag förstår inte kopplingen till rubriken. Eller också hade vi olika upplevelser av det där Fredrik … :)

    Reply
  2. Fin artikel. Vill nog litet tillägga att mikrobloggandet fanns långt dessförinnan, via de im-klienter som möjliggjorde statusmeddelanden (och som många använde för att få igång samtal, om än vanligen i separata tvåpartskonversationer).

    I övrigt saknar jag gränsytor mellan ens olika sociala sammanhang idag. Man blir så lätt en karikatyr som skriver saker som fungerar för alla ens kontakter. Precis som du skriver handlar det om vilka användare som finns på plats, och personkemi mellan olika grupper väcker så helt olika diskussioner. Vi har tappat bort exklusiviteten idag. (Vilket även märks i det bristande antalet im-konversationer: Det är kanske mer intressant att åstadkomma en Farmville-uppdatering på Facebook…) Men det kanske bara är jag som inte är _så_ totalt exhibitionistisk…

    Reply
  3. Väldigt läs- och tänkvärt inlägg. I vilken mån sociala medier är intressanta beror ju på vilka människor där finns och vilken gemenskap som uppstår, inte på tekniken.

    Reply
  4. En kommentar till: Det är för övrigt fullt jämförbart med vanliga hederliga internetlistor. Listor m. intressanta människor = viktigt medium. Vem bryr sig om att tekniken med internetlista är lite 90-tal? Personligen kan jag också tycka att internetlistorna har en intimitet och skydd för insyn som känns bekvämare än öppna fora om man vill rumla runt i argumentationen lite.

    Reply
  5. För mig som gick med på Jaiku från start men aldrig hittade in i nån bubbla och inte heller lyckades övertala mina vänner att gå med, blev Bloggy och sen Twitter ett jättelyft. Jag såg Jaikus möjligheter, men utan nån annan än sin hund att kommunicera med blev det meningslöst.

    Reply
  6. Intressanta reflektioner om bubblor.

    När jag startade bubblan Familjeliv 2003 levde den med hög fana till 2007 och har sedan stagnerat men är fortfarande ovanligt stor i förhållande till andra sociala tjänster i Sverige.

    På Jaiku fick många fått personliga relationer, precis som på Familjeliv och i vårt fall var det rätt häftigt. Vi kunde ibland ha 5 000 personer som diskuterade samtidigt i en ämnesorienterad tråd och den effekten kunde både vara fantastisk och förödande. Det kunde lamslå polisen och brandkåren när tusentals personer ringde samtidigt och jag fick ibland påtryckningar från myndigheter. En tråd kunde nå 10 000 inlägg på någon timme, det var faktiskt helt fantastiskt för att vara lilla Sverige.

    Det handlade om allt i livet, och folk som varit aktiva i Familjeliv brukar säga att allt som inte diskuteras på Familjeliv är inte värt att veta. Majoriteten av medlemmar säger att Familjeliv har ökat deras erfarenheter väsentligt.

    Familjeliv är fortfarande idag en otroligt häftigt levande bubbla, även fast den sociala utvecklingen stagnerat så postas det i alla fall ca 30 000 inlägg om dagen.

    Erfarenheterna om att vara med och initiera en sådan bubbla har jag nu tagit med mig och håller på att satsa på att sätta igång en ny bubbla med en annan dimension som jag är övertygad om blir minst lika gigantisk som jag kallar Global dialog.

    Reply
  7. @kalstrom

    Kanske för att det de där första trevande stegen förvandlades till något annat. Helt plötsligt blev mikrobloggar lika mycket “ny marknadsföringskanal”, “pr-verktyg” eller “personal branding” som söndagsmys och filosofiska diskussioner.

    Reply
  8. IRC någon? Vi får nog vänja oss att plattformshoppa. Och är det så farligt? Invite-knapparna är ändå ganska lättillgänliga oavsett på vilken du står.

    IMO dominerar Twitter pga. alla med kärlek kodade mobila och stationära app'ar. Nedtid förvisso, men Jaiku försökte vara “överallt” med Nokia SMS- och IM kopplingar. Men kanalen var inte det viktigaste i detta fall. App'ar som EchoFon, Tweetie och de andra var ännu trevligare för att få “mikroöverblick” och mikrokontaktmöjlighet!

    Reply
  9. Rubrik är lurig. Texten utmärkt. Och jag känner sorg över hur det gick (@kullin: Jag skyller på DN-artikeln och de eviga driftstoppen!).

    Men jag tror nog att @bison har rätt i det mesta. Och förundras över hur Google lät Jaiku dö.

    Mest är jag glad över alla de jag hann lära känna i Jaiku och alla galna projekt som kommit ut av dessa kontakter.

    Reply

Leave a Reply