För länge sedan skrev jag om bloggande på en mailinglista och myntande spontant begreppet ”mjölkbondens förbannelse”. Och så kan det ju kännas ibland – man tar på sig ett åtagande med en blogg, i synnerhet en där man i princip lovar dagliga uppdateringar. Ibland är det tungt och ibland tar det emot. Å andra sidan finns det en tydlig uppsida.

Precis som riktiga mjölkbonden Elin älskar sina kor så älskar vi våra bloggar. De ger oss så mycket tillbaka. För min del blir det mer och mer uppenbart för varje möte jag har. Alla kommenterar uppskattande vårt arbetssätt. Tillsammans med min öppna kalender och den övriga transparensen ger det ett bra startläge i alla diskussioner, och massor med oväntad input. Analys-Eriks lysande omvärldsbevakning ger oss respekt och cred i branschen. Och Daniels följetång om The Long Tail har gett många uppmuntrande kommentarer (och frågor om när valpen kommer tillbaka).

Så det är bara att bita ihop. Det är värt det. Blogga på. Men ett ett tips på vägen – skriv flera inlägg när du väl har inspiration, tid och kraft och spara undan de som är tidlösa. Så den dagen det inte kommer av sig själv, den dagen det inte är en fröjd att sätta sig ner vid tangenterna… Då publicerar du ett undansparat inlägg, och dyker ner i soffan under filten. En lyx du kan unna dig, i motsats till Elin.