Utöver de lagar som reglerar tryckfriheten i Sverige har mediebranschen arbetat fram en samling spelregler för det journalistiska arbetet. Om de inte är bekanta rekommenderar jag att du läser in dig på dem, de kan sägas reglera vilka krav du kan ställa på medierna. De fungerar i stort väl och har historiskt lett till en självreglering som jag tror alla aktörer uppskattar. Och när man som omskriven inte tycker att den som publicerar håller sig till spelreglerna så klagar man hos PO/PON (mer om det i ett annat inlägg).

Men när publicisten sätter etiketten ”granskning” på sin produkt tycker jag att det händer något mer, något som kräver ytterligare principer att förhålla sig till. Något sker hos den som läser att tidningen har granskat, det är inte längre bara en enkel nyhetsartikel – utan för med sig en helt annan förväntansbild. Så, för att en granskning ska uppnå verkshöjd och vara värd namnet skulle jag önska att vi funderade på vilka krav den granskade rimligtvis kan ställa. Här är några inledande tankar. Finns intresse så sätter jag upp ett öppet dokument där vi kan försöka mejsla fram ett förslag. Jag försöker hålla det kort till att börja med.

  • Att alla underlag görs tillgängliga – med hänsyn till bland annat sekretess och integritet så klart.
  • Att använda metoder presenteras – med hänsyn taget till eventuellt yrkeshemligheter…
  • Att skillnaden mellan fakta, tolkad fakta och åsikter framgår tydligt.

Mycket av inspirationen till det här inlägget kommer från det genomarbetade underlag som Uppdrag granskning har publicerat under ”riktlinjer och manualer”. Alla som blivit omskrivna borde lägga tid på att läsa igenom det här materialet, alla publicister borde ha något liknande och det borde vara lika öppet tillgängligt hos alla. Heja!

Så, för att ta ett aktuellt exempel; Helsingborgs dagblad kallar det för granskning när de hävdar att staden skickar ”400 pressmeddelanden om året med nästan bara positiva omdömen om staden”. Då har de rimligtvis gjort en sammanställning där vi kan se hur de räknat, den listan borde vi kunna titta på. Man har uppenbart också använt någon metod för att semantiskt avgöra vad som är ett ”positivt omdöme”, de metoderna borde man redovisa. Det finns inte heller någon som helst möjlighet att av de publicerade texterna förstå vad som är fakta och vad som är tidningen tolkning av den information de säger sig bearbetat. Sammantaget skapar det stor osäkerhet, och jag är inte speciellt benägen att betrakta det här som en granskning med verkshöjd. Så vitt jag vet jag kan de ha slösurfat en stund på Mynewsdesk och plockat fram några enskilda rubriker, något som bäst kan klassificeras som anekdotisk bevisning.

För att citera Uppdrag granskning igen: ”Vi som är satta att granska andra måste själva förvalta vår makt på ett klokt sätt.” (PDF) Med tanke på hur många fel HDs tolkning av stadens pressutskick innehåller (min tolkning;), och med tanke på hur många andra resonemang som kommit att baseras på den tolkningen, kan jag knappast tycka att Helsingborg dagblad förvaltat sin makt på ett klokt sätt. På kort sikt var de negativa effekterna på påtagliga för oss, på lång sikt är jag övertygad om att det är HD som kommer sitta med svarte petter. Förlorad trovärdighet är svår att hämta tillbaka.

Foto: creative commons licensed (BY-NC-SA) flickr photo by jakebouma


... och det här inlägget är #007 av #blogg100 – ett långt samtal om granskarna och om att bli granskad. Om du tycker det slutar lite abrupt, så beror det bara på att det kommer mera ;)