Natten mellan måndag och tisdag nåddes vi av beskedet att min svärfar, Kattis pappa, gått bort. Morgonkommentarer och andra åtagande får stå åt sidan. Regel nummer ett kompromissar jag inte med.
Vi reder oss, och livet går vidare. Men just nu är det så klart upp och ner.
Tack till alla som redan uttryckt sina kondoleanser, live och på nätet. Det känns.
Oj, beklagar. Hade två släktingar som dog för två veckor sedan, en mycket nära.
Beklagar. Krama Kattis.
Beklagar.
Hjälp, jag beklagar verkligen sorgen. Det är tungt, jag kan åtminstone ana känslan.
Tänker på Kattis. Och på dig och er familj.
När pappa dog strax innan jul hittade mamma mycket tröst i den här texten (baserad på en text av Ulla Söderström, vilken i sin tur är baserad på dikten Gone From My Sight av Henry van Dyke):
Tänk dig att du står på stranden en sommarkväll.
Du ser ett vackert fartyg som förbereds för avfärd. Seglen hissas.
När kvällsbrisen kommer fylls seglen, och båten glider ut på det öppna havet.
Du följer båten med blicken när den far ut mot solnedgången.
Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten.
Då hör du någon vid din sida som säger: Nu har hon lämnat oss.
Lämnat oss för vad?
Detta att båten blivit allt mindre och till slut försvunnit är ju bara som du ser det.
I själva verket är den lika stor och vacker som när den låg vid stranden.
Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss,
finns det kanske någon på en annan strand som ser fartyget dyka upp vid horisonten.
Någon som väntar på att få ta emot just henne,
när hon når sin nya hamn.
Kram.