Jag erkänner utan omsvep att jag är en kapitalist. Jag tycker det är både viktigt och roligt att tjäna pengar – och att det är så långt från fult som det går att komma. Jag njuter av att inte bara ha skoj på jobbet utan också göra mig en rejäl hacka. Varje domän jag säljer dyrt eller varje dag jag hyr ut mig ännu dyrare gör att jag kan göra något annat, viktigt i andra änden. Pengar skapar handlingsfrihet. Ibland kan jag investera cash i något jag tror på och ibland kan jag bara strunta i att tjäna pengar för att det är en nödvändig sak som behöver göras. Min målsättning är fortfarande att 50% av min tid ska läggas på viktiga pro bono-projekt. Och då räknar jag inte ens in alla veckans långa, obetalda möten med unga entreprenörer som vill ha ett bollplank. Det säger sig själv att den tid som återstår försöker jag tjäna så mycket som möjligt…

Att det inte får vara vilken kapitalism som helst är egentligen en annan sak. Men i princip bekänner jag mig till Umair Haque och hans idéer om den goda kapitalismen.

Men så finns det de där projekten som kan vara kommersiella, men som inte bör vara det. Det smakar inte bra, helt enkelt. Det känns inte rätt i magen, för att det kommersiella kommer i vägen för det som borde vara drivkraften i projektet.

Idag stötte jag på ett sådant, och jag blev själv förvånad över min starka reaktion. Jag tror det beror på att det var i kombination med något annat som inte smakade bra. Den långa svansen som försöker skaffa sig en position bland alla hårt arbetande nördar, idésprutor, entreprenörer, företagare.

Missförstå mig inte. Det finns fantastiska inkubatorer, affärsänglar, riskkapitalister, kluster, enablers av alla de slag. Men det finns också en hel industri av människor som försöker hitta en position i det ekosystemet utan att egentligen ha en plats där. Många av dem brinner för det de gör, och har inte ambitionen att bli rika. Men de plockar ut en stadig lön genom att uppfinna ännu ett nätverk, prata om ännu en inkubator, sätta ännu ett helt nytt ”koncept” på banan. Det pratas i timmar om hur innovationen inte får utrymme, hur det saknas riskkapital, hur det behövs samverkan, hur entreprenörerna måste synliggöras, hur Silicon Valley måste få upp ögonen för just den här regionen… Och så där håller det på.

Det är inte onda människor, tvärtom. De vill säkert väl. Men räcker det inte med överbyggnad nu? Om vi tog alla pengarna som gick åt till att smörja maskineriet – hur många bra idéer hade vi kunna finansiera då? Ska återkomma till det där senare, men just nu vill jag bara kolla en annan sak. En fråga som jag själv måste grunna på, och jag hoppas vi kan göra det tillsammans.

Är det bara jag som kan känna att det finns situationer där pengarna kommer i vägen. Situationer där en kommersialisering faktiskt minskar värde istället för att öka det?