Expressen har idag ett uppslag om näthat (Uppdaterat: här är faksimiler), och Mattsson berättar i sin blogg att det ska bli en hel serie. Det kan vara bra, men det kan också landa helt fel. Det känns lite obekvämt om bilden av internet som fullt av hatare ska cementeras, även om Mymlan, Brit Stakston och Emanuel Karlsten säger bra saker. Time will tell.

Värre, direkt motbjudande, är Magdalena Ribbings attityd som säger att vi ska ”betrakta det som ett utslag av svaga personers hävdelsebehov”. Det är precis den människosynen som är den ena halvan av det större problemet. Om vi generellt ser ner på de som kommenterar, istället för att försöka bemöta och förstå, så kommer problemet aldrig att komma närmare en lösning.

Det strukturella problemet med näthatet är att det egentligen är en alldeles självklar reaktion. Det handlar om en fundamental obalans i kommunikationen. Det är inte rätt att bara peka finger åt de som ligger bakom de hatiska kommentarerna och tro att lösningen är att bli av med dem. Vi kan ta Expressens egna problem med kommentarerna som exempel. Tomas Mattsson skriver i sin bloggpost idag bland annat att: ”Vi ska diskutera med Interaktiv Säkerhet som modererar vår sajt…” Ser ni?

Traditionellt har kommunikation i det offentliga rummet alltid bestått av starka röster. Några talar och andra lyssnar. Ville man tycka tillbaka så fick man skriva en insändare, som efter hårt filtrerande och långt senare eventuellt fördes in på en speciell plats i tidningen. Så har det sett ut på våra mediesajter sedan 1994, och gör i allt väsentligt även idag, även om formen har förändrats. Tempot har skruvats upp, volymerna har ökat – men egentligen är det precis samma sak. Någon granskar vad som får synas, och det som väl passerar nålsögat placeras på egen plats, under artikeln och relativt undanskymt. Där ligger det och tynar bort, tills någon plockar upp det, pekar på det och skriker ”näthat”.

Man kan säga att medierna bjuder in, men att de gör det med armbågen. Det känner den som försöker engagera sig i samtalet. Precis som att det känns att det inte är ett samtal. Alldeles för sällan deltar den som startade diskussionen i fortsättningen av den. Journalisten har ju satt punkt och gått vidare – oavsett om diskussionen lever kvar. Många problem, allihop ganska självklara om man har grundläggande koll på hur kommunikation fungerar. Eller hur?

Precis den samma är situationen för den ”kändis” som inte är ett traditionellt mediehus men som likväl uppfattas som en offentlig röst. Om den rösten väljer att inte delta själv i diskussionen kommer den att uppfattas som auktoritär. Och då har vi genast skapat grogrund för kommentarsfältets motsvarighet till tonårsupproret.

Ni minns hur det var när vi var unga? När vi gick från att vara barn till att försöka vara vuxna. Vi hade en röst, vi visste vad vi ville få sagt, men vi upplevde det som att vuxenvärlden inte tog oss på allvar. Vår röst räknades inte. Vi blev frustrerade, vi blev arga, vi kommunicerade ännu klumpigare och den onda spiralen var ett faktum. Jag vill påstå att vuxenvärlden inte agerade speciellt vuxet alla gånger den situationen skulle hanteras. Jag vill påstå att det är samma sak som händer idag när kändisarna stänger ner dialogen och medierna igen vevar igång frågan om näthat. Man hanterar inte frågan på ett vuxet sätt.

Visst finns det undantag. Visst händer det att enstaka personer är mer än bara ett slags nätets motsvarighet till arga tonåringar. Rättshaverister, också ett ganska otäckt begrepp egentligen, finns så klart på nätet precis som de finns i den fysiska världen. Även de lugna och sansade tappar ibland konceptet och drar iväg en svavelosande ed. Kolla tex in filmen med en presentation om argumentation när vi är berörda (Don’t be a dick) – vi är överens om att det finns situationer då det är svårt att hålla sig cool. Men ändå, det är undantagen. Hantera dem som undantag.

Ska jag försöka sammanfatta vad jag tror är lösningen för både kändisarna, medierna och ”den vanliga människan på nätet” så blir det nog så här:

  • Se inte ner på de som vill prata med dig, inte ens om de är arga och stavar dåligt. Ribbing kallar dem ”svaga personer”, och ser du det så kommer du att börja agera utifrån det förhållningssättet. Försök istället förstå varför de säger som de gör och ta diskussionen med dem.
  • Göm inte undan kommentarerna. Lyft istället fram det som är bra – både i det aktuella sammanhanget men också utanför. Hylla de som engagerar sig, även om de inte håller med dig. Ge dem också utrymme och se dem växa med det.
  • Lägg inte ut ”granskning” på någon annan. Det är klart att det tar tid att läsa själv, men fundera ett ögonblick på hur det egentligen känns för den som kommenterar. Du visar att du inte är mer intresserad av deras syn på saken än att någon helt annan, och okänd, först ska granska dig. Det är alltså inte bara viktigt för att det finns en uppenbar risk för rena misstag utan för vad det säger om er relation.
  • Involvera de som vill ta samtalet i kuraterandet av det. Det finns massor av tjänster ute på nätet som redaktöras av publiken, och det är inte det minsta svårt att integrera det synsättet i kommentarsfälten heller. Låt tekniken vara med och jobba för dig och dina samtalspartners.
  • Och mest av allt – ta samtalet. De som har bäst framgång i samtalet med sin publik är ju de som faktiskt pratar med den, och inte bara till den. Det finns det gott om exempel på.

För mig är nätkärleken oändligt mycket större än näthatet. Frågan är varför Birro och Mattsson ser ett helt annat internet.

Uppdatering: samlar ihop lite reaktioner från runt om på nätet. @northwiz om en fadd smak i munen. @opassande-emma påminner om fin och resonerande post från förr. Drottningsylt om ”inte i min affär”. Klassiker från joshen om nätvänligheten och @mymlan som följde upp med ”internet är en kniv” (och om haters för bara ett par dagar sedan). Mia F, @frostvidrigt, skriver med ett härligt flow och många raka puckar: ”Lejter Hejter” – gillar den, även om jag inte alls håller med i alla stycken…

Ursäkta röran.