Näthatarna är som arga tonåringar

Expressen har idag ett uppslag om näthat (Uppdaterat: här är faksimiler), och Mattsson berättar i sin blogg att det ska bli en hel serie. Det kan vara bra, men det kan också landa helt fel. Det känns lite obekvämt om bilden av internet som fullt av hatare ska cementeras, även om Mymlan, Brit Stakston och Emanuel Karlsten säger bra saker. Time will tell.

Värre, direkt motbjudande, är Magdalena Ribbings attityd som säger att vi ska ”betrakta det som ett utslag av svaga personers hävdelsebehov”. Det är precis den människosynen som är den ena halvan av det större problemet. Om vi generellt ser ner på de som kommenterar, istället för att försöka bemöta och förstå, så kommer problemet aldrig att komma närmare en lösning.

Det strukturella problemet med näthatet är att det egentligen är en alldeles självklar reaktion. Det handlar om en fundamental obalans i kommunikationen. Det är inte rätt att bara peka finger åt de som ligger bakom de hatiska kommentarerna och tro att lösningen är att bli av med dem. Vi kan ta Expressens egna problem med kommentarerna som exempel. Tomas Mattsson skriver i sin bloggpost idag bland annat att: ”Vi ska diskutera med Interaktiv Säkerhet som modererar vår sajt…” Ser ni?

Traditionellt har kommunikation i det offentliga rummet alltid bestått av starka röster. Några talar och andra lyssnar. Ville man tycka tillbaka så fick man skriva en insändare, som efter hårt filtrerande och långt senare eventuellt fördes in på en speciell plats i tidningen. Så har det sett ut på våra mediesajter sedan 1994, och gör i allt väsentligt även idag, även om formen har förändrats. Tempot har skruvats upp, volymerna har ökat – men egentligen är det precis samma sak. Någon granskar vad som får synas, och det som väl passerar nålsögat placeras på egen plats, under artikeln och relativt undanskymt. Där ligger det och tynar bort, tills någon plockar upp det, pekar på det och skriker ”näthat”.

Man kan säga att medierna bjuder in, men att de gör det med armbågen. Det känner den som försöker engagera sig i samtalet. Precis som att det känns att det inte är ett samtal. Alldeles för sällan deltar den som startade diskussionen i fortsättningen av den. Journalisten har ju satt punkt och gått vidare – oavsett om diskussionen lever kvar. Många problem, allihop ganska självklara om man har grundläggande koll på hur kommunikation fungerar. Eller hur?

Precis den samma är situationen för den ”kändis” som inte är ett traditionellt mediehus men som likväl uppfattas som en offentlig röst. Om den rösten väljer att inte delta själv i diskussionen kommer den att uppfattas som auktoritär. Och då har vi genast skapat grogrund för kommentarsfältets motsvarighet till tonårsupproret.

Ni minns hur det var när vi var unga? När vi gick från att vara barn till att försöka vara vuxna. Vi hade en röst, vi visste vad vi ville få sagt, men vi upplevde det som att vuxenvärlden inte tog oss på allvar. Vår röst räknades inte. Vi blev frustrerade, vi blev arga, vi kommunicerade ännu klumpigare och den onda spiralen var ett faktum. Jag vill påstå att vuxenvärlden inte agerade speciellt vuxet alla gånger den situationen skulle hanteras. Jag vill påstå att det är samma sak som händer idag när kändisarna stänger ner dialogen och medierna igen vevar igång frågan om näthat. Man hanterar inte frågan på ett vuxet sätt.

Visst finns det undantag. Visst händer det att enstaka personer är mer än bara ett slags nätets motsvarighet till arga tonåringar. Rättshaverister, också ett ganska otäckt begrepp egentligen, finns så klart på nätet precis som de finns i den fysiska världen. Även de lugna och sansade tappar ibland konceptet och drar iväg en svavelosande ed. Kolla tex in filmen med en presentation om argumentation när vi är berörda (Don’t be a dick) – vi är överens om att det finns situationer då det är svårt att hålla sig cool. Men ändå, det är undantagen. Hantera dem som undantag.

Ska jag försöka sammanfatta vad jag tror är lösningen för både kändisarna, medierna och ”den vanliga människan på nätet” så blir det nog så här:

  • Se inte ner på de som vill prata med dig, inte ens om de är arga och stavar dåligt. Ribbing kallar dem ”svaga personer”, och ser du det så kommer du att börja agera utifrån det förhållningssättet. Försök istället förstå varför de säger som de gör och ta diskussionen med dem.
  • Göm inte undan kommentarerna. Lyft istället fram det som är bra – både i det aktuella sammanhanget men också utanför. Hylla de som engagerar sig, även om de inte håller med dig. Ge dem också utrymme och se dem växa med det.
  • Lägg inte ut ”granskning” på någon annan. Det är klart att det tar tid att läsa själv, men fundera ett ögonblick på hur det egentligen känns för den som kommenterar. Du visar att du inte är mer intresserad av deras syn på saken än att någon helt annan, och okänd, först ska granska dig. Det är alltså inte bara viktigt för att det finns en uppenbar risk för rena misstag utan för vad det säger om er relation.
  • Involvera de som vill ta samtalet i kuraterandet av det. Det finns massor av tjänster ute på nätet som redaktöras av publiken, och det är inte det minsta svårt att integrera det synsättet i kommentarsfälten heller. Låt tekniken vara med och jobba för dig och dina samtalspartners.
  • Och mest av allt – ta samtalet. De som har bäst framgång i samtalet med sin publik är ju de som faktiskt pratar med den, och inte bara till den. Det finns det gott om exempel på.

För mig är nätkärleken oändligt mycket större än näthatet. Frågan är varför Birro och Mattsson ser ett helt annat internet.

Uppdatering: samlar ihop lite reaktioner från runt om på nätet. @northwiz om en fadd smak i munen. @opassande-emma påminner om fin och resonerande post från förr. Drottningsylt om ”inte i min affär”. Klassiker från joshen om nätvänligheten och @mymlan som följde upp med ”internet är en kniv” (och om haters för bara ett par dagar sedan). Mia F, @frostvidrigt, skriver med ett härligt flow och många raka puckar: ”Lejter Hejter” – gillar den, även om jag inte alls håller med i alla stycken…

40 thoughts on “Näthatarna är som arga tonåringar”

  1. Jag håller med om de flesta punkterna, men det är två som jag vill kommentera lite extra:
    ‘ Att ha extern moderering eller inte
    – Helt beroende av om och hur modereringsföretaget och beställaren kommunicerar kan det funka utmärkt. I fallet med Expressen / IS verkar de inte ha klrt bristfällig kommunikation gällande vad en lämplig kommentar är.

    * Gömma undan kommentarer.
    – Jag håller helt med om att det bör sättas in resurser att diskutera med de som kommenerar och tänkte bara lägga in en liten notis om att det inte bara har att göra med hur man uttrycker sig, utan även hur själva kommentarssystemet ser ut. På de flesta tidningarna har de så att den senaste kommentaren ligger överst, samt efter fältet där man kan skriva in sin kommentar, något som inte gynnar en diskussion (andelen som scrollar ner och läser underifrån och upp är nog inte så många som Expressen skulle vilja tro), utan främst gynnar en snabb respons på artikeln.
    Att även ha ett såpass begränsat utrymme att skriva på (en ett par rader hög ruta) och teckenbegränsningar på 500 eller mindre ger inte heller incitament eller ens möjlighet att utveckla sin åsikt till mer än plakatslogans. D.v.s. som gjort för missförstånd och något som man kan lösa tekniskt.

    Att sen Mattsson, Birro och övriga inte verkar kunna skilja på påhopp och ifrågasättande är en annan femma. Birro är duktig på att vräka ur sig inskränkta uttalanden, men när han ifrågasätts blir hans respons antingen inget svar eller att han är hatad.

    Reply
    • Vi får nog fortsätta vara överens om vad en extern granskning säger om attityden till de som vill delta i samtalet – alldeles oavsett hur bra den sköts. Jag tycker det signalerar ett avståndstagande: ”tyck gärna, men räkna inte med att jag bryr mig”…

      När det gäller tekniken så var det av precis den anledningen som jag länkade in den här bilden http://www.flickr.com/photos/jocke66/5377819662/ så där håller jag med fullständigt.

      Reply
  2. Riktar sig dina synpunkter till privatpersoner eller företag? Som privat bloggare (med ca 1000-1500 unika per dygn) upplever jag att de som “hatar” är personer som vet vem jag är “i verkligheten” eller som följer min blogg och irriterar sig på mig som person. Jag bloggar extremt sällan något som kan uppfattas som ens i närheten av provocerande utan skriver mest om min vardag. Har försökt bemöta onödigt elaka kommentarer med snällhet men det är som att slänga bränsle på elden. Personerna blir bara provocerade, mer elaka. Att moderera kommentarerna och helt enkelt rensa bort de som bara är ute efter att såra, är det bästa jag gjort. Får i princip aldrig den typen av anonyma hat-kommentarer längre.

    Ibland har jag kollat upp ip och upptäckt personerna bakom (vissa har tidigare kommenterat i sitt riktiga namn, andra är enkla att hitta eftersom de skrivit i gästböcker eller liknande) och håller ärligt talat med Ribbing.

    Reply
    • Förlåt att jag läste slarvigt, såg nu att det gällde både “kändisarna, medierna och ”den vanliga människan på nätet””. Bra, då kändes min hastigt nedskrivna kommentar relevant.

      Reply
    • Min uppfattning är att det i allt väsentligt är samma principer för, som jag skriver, kändisarna, medierna och ”den vanliga människan på nätet”.

      Du ser, jag gör också ett undantag för undantagen – det är klart att de finns, och jag kan tänka mig att du, Engla och kvinnliga vardagsbloggare (tyvärr) får en större släng av den sleven än vad en sådan som jag får. Även om ingen går säker.

      I era fall skulle jag verkligen rekommendera att man låter tekniken jobba. Använd en tjänst som disqus och ställ in den så att när fem eller tio av de övriga kommentatorerna flaggat en kommentar så plockas den automatiskt bort ur flödet.

      En annan variant är att inte tillåta anonyma kommenterar – det tycker jag faktiskt är en helt uppenbar väg framåt för er, om ett fåtal kommentatorer står för mycket av besväret och lite av nyttan. Även där är disqus en bra tjänst, som gör friktionen av en inloggning nästan obefintlig.

      Reply
  3. Jag har svårt att se hur “arg tonåring”-teorin funkar ihop med, t ex, den störtflod av hat som uppstod på Twitter efter Assange.

    Eller den störtflod av hat som bryter fram efter varje gång Per Ström har skrivit något nytt på GenusNytt.

    Eller den störtflod av hat som bryter fram på Newsmill varje gång någon vågar andas feminism.

    Eller den störtflod av hat som väller fram när … ja, här kan ni själva välja ämne. Tips: Skriv om islam.

    För att vara medieexpert verkar du ha lite naiv syn på tillvaron, Jardenberg.

    Reply
    • Att vissa ämnen är svårare än andra tänker jag inte bestrida – men det handlar ju inte om näthat specifikt. Minst ett av de ämnen du nämner har ju fått länder att gå i krig, då är det inte så konstigt att det bränner till på nätet också.
      Men det är ju knappast den sortens idioti som artikeln om näthat handlar om, eller hur?

      Intressant att du nämner Per Ström. Han är ju ett typexempel hur man inte bör göra. Han skriver raljerande poster på ett område som väcker mycket känslor, och är sedan helt frånvarande i den efterföljande diskussionen.

      Det är din fulla rätt att anse att min syn är naiv, men efter att ha levt och verkat med ett ben i mediebranschen och ett ben på nätet sedan -94 har jag hunnit med att både klura och testa en hel del.

      Reply
    • Först måste man då börja definiera hat. Det som Expressen gör är i mångt och mycket förklara att allt som sägs emot något är hat, samma visa som när Skugge ansåg sig hatad av alla som ifrågasatte henne. Att devalvera ords betydelse är det farligaste i hela den här diskursen.

      Reply
      • Jag skriver på en text just nu som ska försöka skapa lite av den balansen. Samtidigt är det jäkligt svårt, för vem har tolkningsföreträde? Givetvis kan inte oförskämdheterna mot Birro och Skugge jämföras med ”riktiga” hatbrott som Ottomanernas utrensning av Armenierna eller nazisternas judeförföljelse. Men var någonstans på vägen däremellan kan vi börjar prata hat. Hur mycket av det bor i betraktarens öga, hur mycket i den utsattes, hur mycket i förövarens tolkning?

        Jag tror att den enda lösningen är att röra sig bort från hat-begreppet, och jag är nog på väg att landa i att jag inte alls tycker det är nyttigt att vi pratar om ”näthat”. Det är kontraproduktivt.

        Samtidigt kan man ju inte bara predika internets lov och lyfta fram allt vackert, då blir man ju betraktad som frälst och enögd.

        Inte lätt, inte lätt alls…

        Reply
        • Så är det – samtidigt kan det inte undvikas att det är väldigt ömma tår som ropar högst om näthat. Problemet är många gånger vissa personers misslyckande med att förstå kontexten: i Birros fall en minst sagt märklig krönika och för Linda – hennes medvetna provokationer. Både du och jag har haft få share av haters genom åren men jag tror att man enkelt kan se skillnad på hat och aversion mot åsikter. Det senare borde man ta som en gåva för att kunna växa.
          Och uttrycket “näthat” är kontraproduktivt – och för att vara helt ärlig rätt korkat: hat är hat oavsett vilket media det finns på. Att definiera det som något speciellt eftersom det finns på internet innebär att man a) devalverar ordet b) gör internet till något annat än vad det faktiskt är. Mattsson och andra verkar blunda selektivt för de minst sagt hatiska insändare som dyker upp i fr a lokaltidningar, det hat som ofta kommer fram i P1s inringarprogram etc etc.

          Reply
          • På tal om Ring P1 – absolut, men då är vi igen inne på att jämför ett ont med ett annat ont. Jag söker ett sätt runt det.

            På tal om medvetna provokationer – det blir lite öga för öga av det resonemanget.

            Du vet att jag tycker som du, men jag håller på att ifrågasätta mig själv å det ivrigaste här. Lämning om tre timmar ;)

  4. Utsökt, Joakim. Jag tycker att det här var ytterst tänkvärt från början till slut. Själv drabbas jag aldrig av näthat och då fyller jag ändå inte bara min blogg med drömmande poesi och surrealism – det finns även en hel del generalangrepp på allt möjligt. Och detsamma gäller på twitter.

    Jag tror faktiskt att anledningen är att jag alltid tar samtalet både i bloggen och på twitter (och även på Facebook när det bränner till där). Och, jag respekterar alltid den jag pratar med, låter det inte bli personligt och därmed nedfört på en ful pajkastningsnivå.

    J

    Reply
    • Det där är bra. Det är en väldigt skillnad på att sänka sig till någons nivå och att se ner på någon. Inget av det ger bonuspoäng eller leder framåt i en svår diskussion. Det handlar väl om att mötas och göra det ödmjukt. Du verkar ha knäckt koden.

      Reply
  5. Tittar man på exemplen så är det väl egentligen bara Ebba von Sydow som känns märklig att bli utsatt för diskussioner och personer som har åsikter om dem. Resten har i mångt och mycket skapat sin karriär på att vara motvalls, provokatörer och gärna själva pekar finger och säger minst sagt nedvärderande saker åt andra. Det innebär inte att de får skylla sig själva eller att de är sämre människor: själv gillar jag ju Skugge stenhårt även om det flugit flisor i våra diskussioner tidigare. Men det blir för mycket offerstämpel trots att det ändå bäddats en hel del av dem själva.

    Reply
  6. Är det inte Tryckfrihetsförordningens regler om att all publicering sker med personligt ansvar för ansvarig utgivare som leder till dessa konsekvenser? Om ansvaret för vad som uttalades istället låg på den som uttalade det så skulle det rimligen kunna vara högre i tak.

    Reply
    • I stort sett alla medier (inkl expressen) kör med kommentarerna under lagen om publicering på elektroniska anslagstavlor. Man kör sajterna under delat lagrum. Så TF/YGL och ansvarig utgivare påverkar inte den här diskussionen.

      Reply
    • Ja ja och åter ja! @Jocke, predika Nätkärleken! Så många jag känner har liknande historier som ovan, och de är de lyckligaste paren jag vet.

      Detta får mig även att tänka på hur *arg* man blir på alla bakåtsträvare som säger åt sina barn att inte prata med någon på nätet man inte känner i verkligheten. WTF? Det är ju livets bästa kontakter! Jag har en hop underbara människor och möten bakom mig som alla startat på internet. Bekämpa nät-gnället och nät-mötes-skepticismen! Nätkärlek åt alla, FFS!

      /Z

      Reply
  7. Tänkt dig bara tanken (antar att den är helt orimlig ;) att den som skriver en artikel och får ett gäng kommentarer sedan besvarar kommentarerna! Vore inte det en lysande idé?! Någon som i princip ALDRIG förekommer när “fina” journalister “kommunicerar” med “vanligt folk”…

    Reply
  8. Man kan inte tillägga så mycket i alla de forum som just nu diskuterar frågan. Men om jag ändå ska försöka bidra med något, så vill jag ändå framhålla vilken fantastisk utmaning, MEN likaledes möjlighet media idag har att plocka in all den frustration som finns i samhället och försöka omvända den till något fruktbart för alla berörda.
    Frustrationen kommer inte bli mindre av att man stänger den ute. Den kommer hitta nya vägar. Och jag tror som sagt media gör oklokt att stänga igen.

    Reply
  9. Jocke, hade lång diskussion i detta ämne för ett par veckor sedan på G+. Jag share:ade till dig där, fanns en del intressanta aspekter (t.ex. ekonomisk situation för frilansande journalister – de får inte betalt mer än för framställande av texten. att ta på sig merarbete som “moderator” i kommentarsfält föll inte i god jord)

    Reply

Leave a Reply