Kalla fakta har gjort ett inslag som drar ner brallorna rejält på Parken Zoo i Eskilstuna. Det mesta har nog redan sagts om själva programet, saken, kommunikationskatastrofen (de upplagda dokumenten är ju inget annat än fejk-transparens av värsta slaget) och den otrevliga lynch-stämning som uppstått. Jag kan hålla med om det mesta, bland annat att TV4 har ett stort ansvar att ta i en situation som den här och att jag har full förståelse för folks upprördhet – men att jag aldrig kan acceptera att det lever till hot och pöbel-mentalitet.

Men det som ändå slår mig hårdast är den djupare tanken om bakgrunden. Hur det här kunde hända och hur det kunnat undvikas.

Jag har ofta fått frågan hur man ska kunna leva upp till ”be honest and do good shit”, när man inte alltid vet förrän efteråt vad som är good shit. På Webbdagarna förra året så försökte jag förklara det genom att i hänvisa till att i fall undvika att göra bad shit.

Men det som hänt i det här fallet är ännu värre. Det enda som är värre än en inverterad ”be honest and do good shit” är en totalfejkad ”we’re honest and do good shit”. Man tog på sig ett stort ansvar när man lovade att rädda utrotningshotade djur. Då spelar inte så mycket annat någon roll när man ställer det mot bilderna som fyran visade igår.

Man har satt sig i en helt omöjlig situation, när skillnaden mellan det man säger och det man gör upplevs som diametrala motsatser. Alltså.

Din bästa levnadsregel: ”Be honest and do good shit”.
Näst bäst: ”Don’t do bad shit”.
Absolut sämst är att hävda: ”We’re honest and do good shit” – men det är bara ord utan substans.

Precis så enkelt och, uppenbart, precis så svårt är det.

Ursäkta röran.