(Detta inlägg är en del av Bloggpanelen på aftonbladet.se om framtidens media och journalism)

”Är glaset halvtomt eller halvfullt?” är en klassisk fråga som ska belysa att man kan se saker och ting ur många olika perspektiv. Den traditionella tidningsbranchen befinner sig just nu i en identitetskris som gör att man riskerar att tappa perspektivet. Visst har vi en vikande upplaga för våra betalda pappersprodukter, glaset är halvtomt. Å andra sidan har vi fler läsare idag än någonsin och våra digitala satsningar går som tåget. Alltså är glaset halvfullt och vi har all anledning att ta fasta på möjligheterna istället för problemen.

Men larmrapporterna om fallande upplaga har ändå en bra sak med sig. Frågan diskuteras mer än någonsin. Varje gång jag skriver ”papperstidningens död” så vet jag att det plingar till hos någon tidningschef. När de väl lyssnar kan jag berätta att det kanske inte behöver vara så. Det är möjligt att det går att skruva till tidningen – även om jag är övertygad om att vi måste finna oss i helt andra upplagor än förr. Men jag får också möjlighet att säga ”det är inget problem”. Gör om och gör rätt bara. Följ publiken, var ödmjuk. Satsa på digitala medier så länge det finns pengar i kassakistan. Var aktiv och sätt fart. Men det är uppenbarligen lättare sagt än gjort.

Jag befinner mig just nu på konferens i Dublin. Den är arrangerad av tidningsbranschen, heter Beyond the printed word och har rullat i 15 år. Mycket som sägs här har varit common knowledge i flera år och ändå ser de flesta överraskade ut. Men det finns goda exempel. I Kroatien har en tidningsgrupp som ville starta en ny titel vänt på hela processen. Inför öppen ridå och med webben i fokus utmanar man många gamla sanningar (och vad jag tycker om transparens kan man se här). I Sydafrika har eldsjälen Matthew Buckland byggt ett par tjänster som kombinerar vår gamla kompetens med användarnas material och resultatet är strålande.

Men det mesta är deprimerande. Jag skriver små rapporter från varje dragning här, och det märks nog att jag inte är speciellt positiv. Det stora problemet vi har är att vi polariserar. Vi säger vi och dom, allt eller inget, vårt och deras. Vi vill äga, boxa in, ha full kontroll – eller så vill vi ignorera och i värsta fall bekämpa. Och det spelar ingen roll om det är den lille bloggaren eller stora Google – alla är hot och ska betvingas. Inget av det är framkomliga vägar. Istället måste vi vara ödmjuka inför användarna och övriga aktörer. När vi, liksom Matthew i Sydafrika eller Petar i Kroatien hittar kombinationerna så har vi också hittat vår plats för framtiden. När vi samspelar med användarna istället för att motarbeta dem så kommer vi att rocka.

Men jag säger inte att det är enkelt. Däremot säger jag att alla förutsättningar för kärlek mellan gamla och nya medier finns på plats – och jag har en del idéer om vad vi ska ta fasta på för att fortsätta spela roll om tio år. Läs vidare här, och kliv gärna in i diskussionen. För nu, äntligen, lyssnar vi.


Igen – det här inlägget är en del av Aftonbladets bloggpanel på temat:
Mobila, interaktiva och öppna – så är framtidens medie”.

Övriga bloggar i panelen: