Christian Edverz är god vän och smartskalle med koll på både sport och internet. Här tar han pulsen på en väldigt aktuell diskussion och levererar konkreta förslag till en sportvärld i förändring. 

För att göra det enkelt för mig utgår jag från våra medialt sett största lagidrotter, fotboll och ishockey, i det här resonemanget men det är applicerbart på vilken idrott som helst. Detta ska också ses i ljuset av att allt fler föreningar får svårare och svårare att attrahera såväl publik och supportrar som eldsjälar och sponsorer.

På en traditionell pressläktare för traditionell media bjuds du på information om lagen som spelar, tränarna som tränar och lirarna som lirar, tillrättalagt och snyggt. Du bjuds dessutom på allt från dåligt kaffe till en trerätters, lite beroende på var du befinner dig och vad du bevakar.
Vi som bjuds är uteslutande från traditionell media. Bloggande entusiaster som inte har vett att gå via redaktörer, tryckpressar och deadlines utan istället ser ord som realtid, followers och Youtube som mycket viktigare indikatorer göre sig icke besvär.

Jag har bevakat massor av sportevenemang för allt från lokaltidningar till kvällspress och TT. Och det är alltid samma visa. När matchen är slut har vi redan packat ned datorer, paddor och tillhörande kablar för att snabbt ta oss till en fullständigt intetsägande presskonferens. Som är exklusiv för oss som trots allt är där för att vi får pröjs för det.

Entusiasterna? Nä, de får i bästa fall hugga någon lirare ute i kylan mellan omklädningsrummet och den väntande bilen.

De missar dock ingenting. För så länge klubbarna (läs: presschef), spelarna och tränarna själva får bestämma så sägs absolut ingenting av intresse. Några pliktskyldiga klyschor rivs av och sen är det tack och hej.

Problemet är att det inte funkar längre.

Med spelare som twittrar, spelarfruar (kanske även spelarmän(?!)) som bloggar, supportrar och eldsjälar som omfamnat sociala medier känns en presskonferens jävligt omodern och analog.

Ett exempel. Härom veckan plockade Arsenals tränare, Arsene Wenger, av sitt lags bästa spelare, Alex Oxlade-Chamberlain, i mötet mot Manchester United med hänvisning till att han var skadad och hade krampkänning. Problemet var bara att Oxlade-Chamberlain inte visste om det och glatt förklarade på Twitter att han inte visste varför han bänkades eftersom han kände sig i bra form.

Vi är många som länge och väl hävdat att med sociala medier är inte transparensen bara viktig utan alldeles nödvändig. Så länge mer än två personer känner till sanningen är det jävligt dumt att ljuga. Och på samma vis som att de stora företagen får acceptera att de inte längre kontrollerar sina varumärken måste klubbar och föreningar inse att de inte längre kontrollerar vad spelare, tränare eller åskådare tycker, säger eller twittrar.

Och kanske har AIK hockeys sportchef Anders Gozzi sagt det allra bäst.

“Vi får inte oroa oss för vad som sägs om oss, utan glädjas för att man över huvud taget pratar om oss.”

För att inte fullständigt cementera min närkingska uppväxt vill jag inte gnälla utan mindre än att erbjuda förslag på lösning.

Skrota tanken på att endast de som sitter på pressläktaren representerar den rapporterande massan. Sluta fundera över vilka som har rätt att ackreditera sig och uppmuntra istället fler att uttrycka sin åsikter. Ge de som är mest hängivna en plattform eller kanal att skina i.

Istället för en trist, intetsägande presskonferens endast för gammelmedia borde idrottarnas möte med media (alla) istället sändas live, via Bambuser, på mediekuber och storbildsskärmar på arenorna och istället för en protektionistisk presschef ha en moderator som plockar upp frågor som ställs via exempelvis Twitter och Facebook.

Publicera idrottsmännens- och kvinnornas Twitterkonto så att det blir enkelt att följa.

Skapa en officiell hashtag för klubben som marknadsförs minst lika väl som det egna programmet eller t-shirten i shoppen. Arrangera livesändningar inför matcher där twitterflödet är integrerat.

På så vis skulle exempelvis Frölunda Indians eller Malmö FF ha mer än 10 000 potentiella personer som rapporterar snabbt och passionerat. Ju fler som rapporterar desto mer korrekt lär rapporteringen dessutom bli. Och så mycket ärligare.

Genom detta och genom att klubbarna erbjuder sina fans en plattform att möta sina favoriter kommer de uppfattas som öppna, inbjudande och sympatiska. Det kommer i sin tur skapa det engagemang och intresse som i slutändan driver den svenska idrottsrörelsen framåt.

Eller för att prata klubbarnas språk. Fler följare ger större publik som innebär mer klirr i kassan.

Skrivet av Christian Edwertz, digital strateg på Ord&Bild Reklambyrå, mångårig sportjournalist med mer än tio säsonger i elitserien i innebandy och som sänder ett eget radioinslag varje tisdagsmorgon på P4 Värmland