Pressläktaren är död, länge leve pressläktaren (gästpost)

Christian Edverz är god vän och smartskalle med koll på både sport och internet. Här tar han pulsen på en väldigt aktuell diskussion och levererar konkreta förslag till en sportvärld i förändring. 

För att göra det enkelt för mig utgår jag från våra medialt sett största lagidrotter, fotboll och ishockey, i det här resonemanget men det är applicerbart på vilken idrott som helst. Detta ska också ses i ljuset av att allt fler föreningar får svårare och svårare att attrahera såväl publik och supportrar som eldsjälar och sponsorer.

På en traditionell pressläktare för traditionell media bjuds du på information om lagen som spelar, tränarna som tränar och lirarna som lirar, tillrättalagt och snyggt. Du bjuds dessutom på allt från dåligt kaffe till en trerätters, lite beroende på var du befinner dig och vad du bevakar.
Vi som bjuds är uteslutande från traditionell media. Bloggande entusiaster som inte har vett att gå via redaktörer, tryckpressar och deadlines utan istället ser ord som realtid, followers och Youtube som mycket viktigare indikatorer göre sig icke besvär.

Jag har bevakat massor av sportevenemang för allt från lokaltidningar till kvällspress och TT. Och det är alltid samma visa. När matchen är slut har vi redan packat ned datorer, paddor och tillhörande kablar för att snabbt ta oss till en fullständigt intetsägande presskonferens. Som är exklusiv för oss som trots allt är där för att vi får pröjs för det.

Entusiasterna? Nä, de får i bästa fall hugga någon lirare ute i kylan mellan omklädningsrummet och den väntande bilen.

De missar dock ingenting. För så länge klubbarna (läs: presschef), spelarna och tränarna själva får bestämma så sägs absolut ingenting av intresse. Några pliktskyldiga klyschor rivs av och sen är det tack och hej.

Problemet är att det inte funkar längre.

Med spelare som twittrar, spelarfruar (kanske även spelarmän(?!)) som bloggar, supportrar och eldsjälar som omfamnat sociala medier känns en presskonferens jävligt omodern och analog.

Ett exempel. Härom veckan plockade Arsenals tränare, Arsene Wenger, av sitt lags bästa spelare, Alex Oxlade-Chamberlain, i mötet mot Manchester United med hänvisning till att han var skadad och hade krampkänning. Problemet var bara att Oxlade-Chamberlain inte visste om det och glatt förklarade på Twitter att han inte visste varför han bänkades eftersom han kände sig i bra form.

Vi är många som länge och väl hävdat att med sociala medier är inte transparensen bara viktig utan alldeles nödvändig. Så länge mer än två personer känner till sanningen är det jävligt dumt att ljuga. Och på samma vis som att de stora företagen får acceptera att de inte längre kontrollerar sina varumärken måste klubbar och föreningar inse att de inte längre kontrollerar vad spelare, tränare eller åskådare tycker, säger eller twittrar.

Och kanske har AIK hockeys sportchef Anders Gozzi sagt det allra bäst.

“Vi får inte oroa oss för vad som sägs om oss, utan glädjas för att man över huvud taget pratar om oss.”

För att inte fullständigt cementera min närkingska uppväxt vill jag inte gnälla utan mindre än att erbjuda förslag på lösning.

Skrota tanken på att endast de som sitter på pressläktaren representerar den rapporterande massan. Sluta fundera över vilka som har rätt att ackreditera sig och uppmuntra istället fler att uttrycka sin åsikter. Ge de som är mest hängivna en plattform eller kanal att skina i.

Istället för en trist, intetsägande presskonferens endast för gammelmedia borde idrottarnas möte med media (alla) istället sändas live, via Bambuser, på mediekuber och storbildsskärmar på arenorna och istället för en protektionistisk presschef ha en moderator som plockar upp frågor som ställs via exempelvis Twitter och Facebook.

Publicera idrottsmännens- och kvinnornas Twitterkonto så att det blir enkelt att följa.

Skapa en officiell hashtag för klubben som marknadsförs minst lika väl som det egna programmet eller t-shirten i shoppen. Arrangera livesändningar inför matcher där twitterflödet är integrerat.

På så vis skulle exempelvis Frölunda Indians eller Malmö FF ha mer än 10 000 potentiella personer som rapporterar snabbt och passionerat. Ju fler som rapporterar desto mer korrekt lär rapporteringen dessutom bli. Och så mycket ärligare.

Genom detta och genom att klubbarna erbjuder sina fans en plattform att möta sina favoriter kommer de uppfattas som öppna, inbjudande och sympatiska. Det kommer i sin tur skapa det engagemang och intresse som i slutändan driver den svenska idrottsrörelsen framåt.

Eller för att prata klubbarnas språk. Fler följare ger större publik som innebär mer klirr i kassan.

Skrivet av Christian Edwertz, digital strateg på Ord&Bild Reklambyrå, mångårig sportjournalist med mer än tio säsonger i elitserien i innebandy och som sänder ett eget radioinslag varje tisdagsmorgon på P4 Värmland

8 thoughts on “Pressläktaren är död, länge leve pressläktaren (gästpost)”

  1. Intressant synpunkt och definitivt värdeskapande för
    alla som hanterar dessa “nya” sociala kanaler! En fråga på temat “för
    mycket eller för lite”: vad blir det för konsekvens om man släpper in
    alla (10 000?) för en “snabb och passionerad rapportering” – blir det då
    inte en svårighet för följarna att “hinna” sortera denna
    information…?! Hur skulle det funka om från klubbens sida “randomly” bjöd in ett x antal tittare som streamade/rapporterade sina intryck och upplevelser – lite som att få “15 minuutes in fame” och få access till en exklusiv arena för sitt “tyckande” som gemene man annars aldrig skulle få tillgång till?!

    Reply
  2. Först och främst vore det kul att höra Jockes svar på detta men jag passar på att hinna före. 
    Problemet med ditt förslag är att vi då är tillbaka till att endast vissa tillåts (även om det är random) rapportera från en match, och det köper vi inte längre. Vi accepterar inte att bli tillsagda saker, vi vill själva uppleva, uttrycka och tolka. Skulle det sedan visa sig vara 10 000 sportrapportörer från en och samma match är jag övertygad om att vi hittar de vi gillar, litar på och tycker är värda att följa och på så vis skapar vi våra filter.Och klubben i fråga lär vara överlycklig över att de lyckas skapa ett sådant engagemang.

    Reply
  3. Jag köper ditt argument att vi (däribland jag) är många som vill skapa vår egen omvärldsbevakning, oavsett om det handlar om sport, politik eller ngt annat! Vad jag däremot ödmjukt vill föra fram i debatten är just olikheter hos var och en av oss. Motiveras vi alla av att skapa våra egna filter, eller kan det rent av vara så att en stor målgrupp vill överlåta ansvaret till någon sk “expert” att paketera och förmedla en rapportering/nyhet? För vissa kan det kännas “tryggt” att bli tillsagd och passivt ta emot en färdig produkt, medans andra vill aktivt vara med och påverka till att skapa deras bild av verkligheten. Båda falangerna har lika stort värde, enligt min bedömning. 

    Reply
    • Håller helt med dig om att vi gärna får det förpackat och klart. Men. Eller rättare sagt, och, det är precis det mina filter gör åt mig. Jag följer exempelvis Jardenberg (och flera med honom) för att hålla kolla på sociala medier. Istället för att läsa allt det som dagligen publiceras i ämnet, kan jag lugnt surfa in och ta del av vad Jocke läst, kommenterat och delat vidare. Men det är trots allt hans sanning jag tar del av, vilken med stor sannolikhet skiljer sig från exempelvis Jan Guillous (som jag inte följer) syn på medier och dess framtid. 
      Tror det handlar om att vi är vana att få det förpackat i exempelvis en tidning som dimper ned var dag, och om det räcker för vissa är det helt ok. Men vi är nog många som inte nöjer oss med det längre och då är det skönt att vi nu kan få styra själva vilka vi litar på. Och den dag de sviker oss eller på annat sätt misslyckas leverera en nytta kommer vi överge dem. (Utan att invänta att bindningstiden går ut ;-))

      Reply
      • Sant, i mycket det du skriver – jag överlåter nu till ditt “filter” (proffset) Mr Jardenberg med sin personliga analys;)

        Reply
      • Sant, i mycket det du skriver – jag överlåter nu till ditt “filter” (proffset) Mr Jardenberg med sin personliga analys;)

        Reply

Leave a Reply to // mcCancel reply