Den här texten är ett utkast till mitt kapitel i boken Politik 2.0 (adlibris eller bokus) som lanseras i kväll. Min förhoppning är att den ska väcka lite tankar kring en av de viktigaste demokratifrågorna just nu: tillgången till offentliga data – på riktigt.

Hösten 2008 började Tomas Wennström och hans bror Axel kika på de vädertjänster som svenska webbsajter presenterade. Det var nedslående. De visste att de kunde göra bättre, och tänkte bevisa det. På innovationseventet 24 hour business camp, i januari 2009, satte de sina planer i verket och efter bara 24 timmars arbete lanserades den första versionen av vackertväder.se. Idag är deras tjänst en av de mest uppskattade på den svenska marknaden och används tex av Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad. Dessutom har de inspirerat flera nya företag att satsa på ett område som tidigare dominerades av ett fåtal gamla och traditionella aktörer.

Men där bröderna var duktiga på att koda och bygga webbtjänster var det sämre med förmågan att spå väder. De behövde så klart rådata, de behövde väderinformation och prognoser. Det borde ju inte vara så svårt kan man tycka, vi har ju SMHI. Ett statligt finansierat verk som försett oss med mer eller mindre vackert väder sedan 1873. Men deras väderdata kostar pengar. Mycket pengar. Det data som insamlas för skattemedel var för dyrt att köpa, det var inte ens att tänka på. Projektet höll på att gå om intet – när de upptäckte att YR, ”Norges SMHI” hade en helt annan policy. Där bjöd man fritt ut data, alldeles gratis och med högre upplösning än vad som ens gick att köpa från SMHI. De flesta verkar överens om att det är något ironiskt, nästan bisarrt över att en svensk vädertjänst ska bygga på norskt data. Men det var så det fick bli.

Ungefär samtidigt installerades en ny president i USA. Barack Obama tog plats i Vita huset. Han hade redan innan sitt tillträde, via sajten change.gov, visat att han tänkte ta bättre vara på den moderna teknikens möjligheter än sin företrädare. Han fortsatte på det spåret när han tillsatte Vivek Kundra som CIO, den första i USA värd titeln. Sannolikt är han den statliga informationschefen i världen med den tydligaste agendan och klaraste mandatet. På första plats i hans lista av fem fokusområden står ”ensuring openness and transparency”. Efter bara ett par månader i ämbete lanserade han DATA.gov, en plats för att söka samla och tillgängliggöra all offentlig information. Plötsligt stod begrepp som e-gov, opengov och government 2.0 högst upp på många dagordningar. Men egentligen hade det börjat långt tidigare.

Redan 1766 antog Sverige den första förordningen som reglerade tillgång till offentliga handlingar och hindrade censur. Det är inte svårt att förstå att Sverige brukade pekas ut som föregångsland när det gäller insyn i statens verksamhet. Den tryckfrihetsförordning vi har idag är daterad till 1949 och innehåller grundbulten till det som ofta kallas offentlighetsprincipen. I TF andra kapitel § 1 står att läsa: ”Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar”. Det är vackert.

Offentlighetsprincipen är en, upplever vi nog, självklar princip och ett fundament för en fungerande demokrati. Det har allt fler länder upptäckt så småningom. Danmark, till exempel, kom på tanken så sent som 1985. Och Europeiska unionen antog inte någon egen öppenhetsprincip förrän så sent som 2001. I USA antog man Freedom of Information act 1966 men det är först på senare år man har börjat utveckla aktivt i riktning mot ”open government” med internet som ett självklart verktyg. Initiativen har sällan kommit från maktens håll, istället har det varit engagerade individer och organisationer som har drivit på. Och äntligen har vinden vänt.

Det kan tyckas märkligt att något som är så självklart ska dröja så länge. Det är förvisso svårt att hitta någon politiker som säger att de är mot öppenhet och insyn – men när det kommer till att aktivt driva frågan verkar incitamenten varit svaga. Fram tills nu. Det finns flera skäl att anta att det kommer att bli en het fråga under de närmaste åren. Tyvärr kan Sverige inte längre ses som föregångare på området.

Sant är att vi fortfarande har en av de mest långtgående offentlighetsprinciperna i världen. Men till sin funktion kan den närmast beskrivas som ett passivt tillgängliggörande. Det är inte enkelt att få tillgång till en offentlig handlig då man i regel måste veta precis vad man ska fråga efter. Om frågan ställts på rätt sätt får man titta i handlingen på plats. För en kopia tas det ut en kopieringavgift på 50 kr för tio sidor och sedan 2 kr per sida därutöver. Det finns inget i regelverket som hindrar myndigheten att lämna ut materialet i digital form, om det är smidigare för myndigheten. Men det finns heller inget som tvingar, kravet är endast att handlingen ska levereras på papper. Trots att kalendern visar 2010, och de flesta samtida handlingar hos myndigheterna garanterat är digitaliserade. Allt oftare finns informationen inte ens i pappersform – innan någon ber att få tillgång till dem med hänvisning till offentlighetsprincipen…

En aktivare offentlighetsprincip vänder på det här flödet. Det räcker att vi tänker på hur internet fungerar för att vi ska få en referenspunkt. När man surfar runt på nätet är all tillgänglig information lätt att komma åt. Man hittar den med en enkel sökmotor som låter oss leta utan omvägar. Via klick på länkar rör vi oss ner eller upp, framåt eller bakåt i en informationsmängd. Nörden som vill gräva vidare kan enkelt sätta upp en egen tjänst som tar information från flera håll och paketerar ihop till något nytt.

Ett av de tidiga slagorden för internetevangelisterna var ”information wants to be free”, och det är dags att släppa fritt våra gemensamma och offentliga handlingar på samma sätt. Det är ingen revolution, det krävs inga lagändringar. Det är bara att leva upp till ett annat stycke text ur Tryckfrihetsförordningen som säger:
”Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den, som önskar taga del därav, så att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas.”
Det låter väl som en bra uppgift för internet. Det låter som det är dags för offentlighetsprincipen 2.0.

Ett tungt skäl att reformera offentlighetsprincipen, göra den mer tillgänglig, är den förändring som just nu sker i medievärlden. De traditionella mediehusen hårdbantar kraftigt i krisens spår och många fruktar för journalistikens förmåga att fortsätta granska makten. När man inte längre har råd att ha en lokalreporter i varje kommunhus, med näsan i diariet och alla tjänstemännen i telefonboken, behöver vi hitta nya metoder. Med färre professionella spadar som gräver blir det viktigt att medborgarjournalister, bloggare, specialister och intresserade i största allmänhet involveras. Men förutsättningarna är radikalt annorlunda. Man arbetar inte fulltid med sitt granskande och har inte den utbildning eller de kontakter som krävs för att tränga genom den vardagliga byråkratin. Med för mycket friktion i systemet kommer vi inte att se de automatiserade lösningar som samlar ihop och visualiserar den offentliga sektorns verksamhet. Vi kommer inte få se nördar och skribenter hjälpas åt. Om istället de tekniska lösningarna fungerade som smörjmedel för insyn och granskning skulle också de existerande medierna kunna arbeta mer effektivt – och tillsammans med medborgarna. Vi har sett det ske, tex när Guardian tog hjälp av sina läsare för att granska en halv miljon reseräkningar från de brittiska parlamentsledamoterna. Vi har sett att det fungerar, att det ger effekt. Och det är solklart att det är bra för demokratin.

Men utmaningar saknas inte, och som alltid visar många sig först när tanken flyttar från teori till praktik. En viktig fråga är till exempel den om vår personliga integritet. Det fick vi se prov på när förundersökningen från Arbogafallet dök upp på nätet. Debatten var tyvärr fylld av tekniska missförstånd och olyckligt fingerpekande, men den satte sökarljus på en intressant fråga. Ska trögheten i det gamla systemet fungera som en garanti för vår integritet? Det var alldeles säkert aldrig meningen. I de vackra orden från Tryckfrihetsförordningen måste läsas in att tillgängligörandet ska vara så smidigt som möjligt. Inte som i dag, att omvägen över papper ska användas som en försvårande faktor för att hindra bred spridning. Det kan inte vara rätt att göra det svårare än nödvändigt i förhoppningen om att offentliga handlingar inte ska bli för offentliga. Istället borde vi kanske se över vad vi redan från början gör offentligt? Allmän handling, som kan kräva sekretessbehandling för att lämnas ut, och offentlig handling är inte samma sak.

Det finns många sätt att säkerställa den personliga integriteten. Det viktiga är att inte blanda ihop frågan om integritet med frågan om ökad tillgänglighet. Är offentlighetsprincipen för långtgående, ändra den regleringen. Har myndigheterna för mycket information om oss, begränsa antalet register och höj kraven för att få starta nya. En viktig grundprincip är att vi ska kunna ha tillgång till samma information som den statsmakt offentlighetsprincipen kom till för att vi ska kunna kontrollera.

En annan fråga som ofta problematiseras handlar om ekonomin. I flera fall har man lagt myndigheternas hantering av offentliga data i en affärsdrivande verksamhet. Det anges regelmässigt som skäl till att kartdata från Lantmäteriet är dyrt att köpa, när motsvarande material från Googles karttjänst är gratis. Och det är skälet till att bröderna Wennström fick söka sig till Norsk Meteorologisk Institutt istället för till SMHI. Försäljningen av informationen och tjänsterna ska helt enkelt bidra till att finansiera servicen. Men hur är det egentligen med den saker?

Peter Krantz som driver sajten opengov.se bestämde sig för att kontrollera saken. Han utgick från siffror som visade att SMHI under 2008 hade affärsintäkter på 207,9 miljoner kronor. Av dem var det 148 miljoner som betalats av kunder inom offentlig sektor. Affärsverk, kommuner och statliga myndigheter stod alltså för 71 % av ”intäkterna”. Situationen var liknande i Norge innan 2007, när de släppte vädret fritt. I en stor intervju i Svenska Dagbladet kunde Anton Eliassen, chef för det norska Meteorologiska Institutt, berätta vilken exempellös framgång det varit. Han drar parallellen till USA där väderdata är en allmän tillgång:

”Trots att USA och EU har ungefär lika stor bruttonationalprodukt vidareförädlas den meteorologiska informationen fyra gånger mer i USA.
Där säljer privata företag väderlekstjänster baserade på den offentliga informationen för 1,4 miljarder dollar per år. Motsvarande försäljning inom EU är bara 372 miljoner dollar. Medan den amerikanska marknaden växer med 17 procent per år, växer den europeiska med 1,2 procent per år.”

Så, om traditionen med vår starka offentlighetsprincip, finansieringen med goda exemplen från andra länder och den personliga integriten inte lägger hinder i vägen, varför går det så långsamt? Om alla är så överens som det verkar, så övertygade om att öppenhet är bättre än slutenhet och att en reformerad offentlighetsprincip är bra för demokratin – varför är vi inte redan där?

Varför gick det inte att göra en ranking av svenska myndigheter, som jag försökte göra tillsammans med tidningen Fokus och sajten Makthavare under 2009? Vårt seriösa försök att bygga en topplista över svenska myndigheters framsteg gällande öppna data slutade med att i stort sett alla fick noll poäng. Man var helt enkelt sämst i klassen, allihopa.

Förmodligen beror det på att människan av naturen är bekväm och obenägen att förändra attityd och arbetssätt. Om ingen ställer tydliga krav på vår gemensamma, offentliga, sektor och hävdar att situationen måste förändras så händer inget.

Den nuvarande instruktionen till våra myndigheter förbjuder dem inte att öppna upp sina portar och släppa datat fritt i digital form. Men den kräver det inte heller. Det är dags att ändra på det.

– – –

Den här texten kan ses som ett underlag till min presentation på TEDxBotkyrka. Den kan också ses som en del av projektet Makten och öppenheten, som snart går in i en ny fas. Men mest av allt är den ett utryck för frustration inför en rörelse som är igång, men som går alldeles för långsamt.

Politik 2.0 (#politik20) är ett grymt projekt, frampiskat av eldsjälen Brit Stakston i samarbete med Beijbom books och en stor skara engagerade skribenter. Det kommer snart länkar till hur du kan komma över boken, det är fortfarande lite obakat. Listan nedan över medverkande har jag lånat från Erik Laakso

De politiker som medverkar med egna erfarenheter är: Maria Ferm, Anders Wallner (mp), Eva-Lena Jansson, Peter Andersson (s), Rossana Dinamarca, Ali Esbati (v), Mary X Jensen, Kent Persson (m), Annie Johansson, Fredrick Federley (c), Lilith Svensson, Göran Hägglund (kd), Annika Beijbom, Seved Monke (fp), Gun Svensson, Johnny Olsson (pp)

Övriga skribenter i boken är: Nikke Lindqvist, Erik Laakso, Anders Mildner, Niclas Strandh, Martin Lindvall, Emma Marie Andersson & Lotta Sandin.

Här är lite tidiga länkar om boken, fyller på efterhand:

Notera: jag har valt att publicera den här texten olänkad. Jag kommer under helgen länka upp den för arkivet, men jag hann inte med det just nu. Sorry!