Har man tagit fan i båten får man ro honom i land. Så är det bara, och det gäller även i de sociala medierna. Det är alltid lätt att kicka igång ett initiativ, men tyngre att fullfölja. ”Att göra en @MSahlin” lär bli synonymt med det här fenomenet – alltså att starta en aktivitet i ett socialt medie med buller och bång för att sedan snabbt krokna och tyna ut. Döda webbplatser har kallats för informationskyrkogårdar, det här är värre. Man bygger relationskyrkogårdar.
I de traditionella medierna gick det ganska väl att komma undan med det. Om man slutade skriva, så syntes det inte på samma uppenbara sätt. Det gick liksom inte att på ett enkelt sätt konstatera, med ett dagligt musklick, att det inte hänt något. Men med ett twitterkonto, en facebook-sida, eller en blogg blir det pinsamt påtagligt när det inte händer något. Och vill man göra det ännu mer påtagligt att man inte förstått så kan man dessutom välja att aktivt ignorera sin crowd. Genom att inte ta del av konversationen bygger man en relationskyrkogård.
Låt mig belysa det med ett färskt exempel. Erik Olsson är en pigg mäklare. Deras marknadsföring liknar ingen annans och de har verkligen förmågan att ”push the envelope”. Aktiva både på nätet och i alla andra kanaler har man visat att man vill vara med där det händer, och där publiken finns. Därför var jag inte förvånad, men entusiastisk när man gjorde en satsning på Facebook med sitt projekt ”Kryddfabriken i Malmö”.
Det är ju egentligen alleles självklart. Ska du bygga om en fantastisk gammal fabrik till bostadsrätter så ska du givetvis engagera eventuella köpare så tidigt som möjligt. Kryddfabriken har förutsättningar att trycka på alla knappar och att kittla alla sinnen, och det märks också på den spridning som projektet fått. Skånska Dagbladet och Mixmegapol har pratat om det, och deras upplägg på Facebook har noterats av Dagen Media, Metro,