Visst älskar jag Språktidningen, och visst är Kinga Sandéns användande av Twitter smart. Men de största förnyarna, och de som gjort jobbet bäst trots sträng motvind, är Newsmills grundare. De borde vunnit Stora journalistpriset 2009 som årets förnyare. Nu blev det inte så, förmodligen för att juryn inte orkade förstå.

Alltså, missförstå mig rätt. Både Språktidningen och Kinga Sandén är imponerande. Men förnyare? Nja, inte i min bok. Språktidningen är en underbar produktserie men den är fortfarande i huvudsak bara en tidning. Det verkar de flesta vara överens om och för Patrik Hadenius stannade det vid en välförtjänt nominering. Kingas Twittrande är piggt, men hon har ju inte precis uppfunnit tjänsten, eller ens sättet att använda den. Det är ju bara ännu ett redskap i reporterns verktygslåda. Förvisso ett vasst verktyg, men ändå bara ett verktyg.

Det Karin, Leo och PM gjort med Newsmill har avsevärt högre innovationshöjd. Men än viktigare är tjänstens betydelse för framtiden.

Alla mediehus pratar idag om hur viktigt det är att ”bjuda in läsaren”, att ”interagera med tittaren”, att ”engagera lyssnaren”· Resonemanget bygger fortfarande hela tiden på att det är de traditionella mediernas redaktion och innehåll som är navet. Det är runt dem samtalet ska kretsa, det är de som tar sig rätten att bjuda in eller låta bli. Visst finns är det stort avstånd mellan de olika aktörerna här, och visst har en del kommit långt i det mentala skiftet. Men fortfarande är den grundläggande attityden att läsarmedverkan, som det kallas, är något som katten släpat in.

I den andra änden av skalan har vi alltid haft de debattlystna, de många gånger kunniga och vältaliga, entusiasterna. Tidigare hänvisade till platta och överfulla forum eller tyngda under den relativa bördan att driva en egen blogg har de haft svårt att ta plats i det offentliga samtalet. Newsmill har tydligt markerat sin ambition att förändra den bilden.

Jag har tidigare uttryckt kritik mot tjänsten. Jag tycker fortfarande att den lider av en hel del fundamentala brister. Men det gör inget i det här sammanhanget. Lösningarna är good enough för att vi ska se effekterna. På kort tid har Newsmill blivit en stark röst i sammhällsdebetten och då vore det förmätet i det här läget att peka finger åt tabbarna.

Istället vill jag hylla deras förståelse för den framtida rollen som en debattens kurator. Trots att de bara är tre personer, se där – en annan indikator på att de har koll, svarar de för det goda redaktörskapet. Newsmill handlar inte så mycket om att spärra och hindra det ”dåliga”, utan om att bära fram det som är bra. Där har övriga mediaföretag massor att lära. Så länge vi fortfarande har en stor publik borde en av våra viktigaste uppgifter vara att lyfta upp de goda men svårfunna guldkornen och presentera dem för en större publik. Den andan genomsyrar tydligt arbetet som Karin, Leo och PM gör.

Men det är inte slut där. Förutom den rent redaktionella funktionen som sajten representerar har grundarna även funderat igenom det ekonomiska ekosystemet. Jag menar, helt ärligt, vi vet ju att PR-byråerna är oerhört skickliga i att plantera sina klienters berättelser i våra traditionella medier. För det tar de en rejält slant. En slant som publicisten istället skulle kunna ta del av. De flesta av de lyckade affärsmodellerna på internet handlar ju om att kapa mellanhänder. Det betyder inte att man vill göra PR-folket arbetslösa, men det handlar om att pressa både dem och de traditionella medierna att tänka till och jobba lite hårdare på sina respektive kanter.

När man nu har visat sin dedikation för saken, när man visat att man håller i och fortsätter jobba oförtrutet, när man hela tiden utvecklar samtalet och ämnena och när man dessutom skjuter in sig som en satellit i gammeldebatten (representerad av DN som genom sitt samarbete med Newsmill fått en vitamininjektion) – då tycker jag det är märkligt att välja en annan vinnare. Gänget bakom Newsmill är den mest självklara vinnaren i den här kategorin – någonsin.

Det är dags för juryn att lyfta blicken ovanför enkla grepp som Strages Youtube-lista och orka sätta sig in i något som är lite mer komplicerat än så. Juryn måste helt enkelt göra sitt jobb ordentligt och våga dra sitt strå till stacken. Change, yes we can! Nästa år kanske?

Ursäkta röran.