Twitters effekt på interpellationer

Både nya och gamla medier, om vi kallar dem det, gör anspråk på att vara bra för demokratin. Tidningsförsvararna menar att tidningen behövs för att det ska finnas ett demokratiskt samtal och en idéernas marknad som alla kan ta del i, de sociala medieprofeterna menar att just det faktum att det nu är möjligt att följa politiker på Twitter, föra dialog med dem i bloggar och se dem på YouTube skapar fantastiska nya demokratiska plattformar. I mörkare ögonblick när självhyllningarna avbryts av buttra angrepp på den andra parten så kan man ibland höra att vän av tidning mumlar att medialiseringen av politiken marginaliserar parlamentarismen och de klassiska demokratiska instrumenten, eller från twitteratin att tidningen aldrig varit annat än en trött samlingsplats för en liten, uppblåst elit.

Det är lätt att förstå frestelsen. Just demokratiargumentet är ju så fint. Det är mysigt att vara bra för demokratin, och om den egna saken främjar demokratin, ja, då är ju saken biff, eller hur? Det är sällan vi i det offentliga samtalet hör annat än riktiga knasfiskar säga att “det är bra för demokratin, och därför ska vi förbjuda det”. Demokratin är vad som i medieanalys ibland kallas spinnord, ett ord som får oss alla att nöjt känna värmen sprida sig i kroppen som efter en fin whiskey.

Men hur är det egentligen? Kan vi döma av den här striden till förmån för någondera sidan? För det vore onekligen litet intressant om vi kunde anföra något till stöd för tesen att ju mer politiker tvingas ut i sociala medier, desto mindre använder de sig av den klassiska politiska verktygslådan. För riksdagsledamöter skulle det innebära att de struntade i skriftliga frågor, interpellationer och motioner till förmån för blogginlägg, twittrande och självfilmade YouTube-klipp från torgmötena i Strutbåga.

Om det vore sant skulle det innebära att de institutionella mekanismer som vi utformat i den svenska parlamentarismen försvagats av de sociala medierna. Det skulle inte nödvändigtvis visa att demokratin i sig försvagats – det går alltid att argumentera för att de sociala medierna ger en större demokratisk värdeutväxling än aldrig så många interpellationer, motioner och skriftliga frågor, men ändå. Något litet skulle det kanske säga om demokratin i de sociala mediernas tidevarv.

Intressant nog visar det sig att den hypotesen förmodligen är helt falsk, åtminstone i det lilla och enkelt kontrollerade exemplet riksdagsledamöter. Vi ser fler motioner i dag än för tio år sen, fler interpellationer och intensivare användning av de klassiska demokratiska instrumenten i sökningar på riksdagens webbplats. Alla riksdagspartier motionerar mer (utom möjligen KD, såvitt jag kan se) och antalet interpellationer ökar.

Siffrorna talar för sig själva. Interpellationerna ökade från 460 riksmötet 99/00 till 838 riksmötet 08/09 ( i och för sig med en liten minskning för innevarande år, men inte till 99 års nivåer). Antalet KU-anmälningar har också ökat från 22 02/03 till 37 08/09. Om vi korrigerar för de relativt höga antalen 04/05 och 05/06 (48, 60), och skriver dem på den hetsiga valrörelsekontot så betyder det överlag att vi ser en kontinuerlig ökning över ett tioårsperspektiv.

Vi kan åtminstone tillåta oss följande observation: riksdagsledamöterna tycks inte ha övergivit de klassiska demokratiska instrumenten under den period då de sociala medierna verkligen tagit fart och blivit en del av den politiska spelplanen. Vi skulle kunna vara mer provocerande och säga att i och med att det som sker i riksdagen blir mer synligt via de sociala medierna har de klassiska demokratiska instrumenten blivit mer meningsfulla, och därför används de i högre utsträckning i dag än vad de gjorde för tio år sedan.

I denna begränsade och närmast anekdotiska del kan vi alltså döma av frågan till fördel för de sociala medierna. Det tycks inte som om explosionen av politiker som twittrar och bloggar överallt leder till en demokratisk ebb i de traditionella politiska flödena. Tvärtom – kanske är det så att framväxten av nya medier leder till att det kliar i interpellationsfingrarna.

Det är nästan så att det vore ironiskt om parlamentarismen får en vitamininjektion nu, efter årtionden på reträtt under partipiskan in i konsensusöknen. Men vi kan ju hoppas, hoppas, hoppas…

10 thoughts on “Twitters effekt på interpellationer”

  1. Fast hur är det med kvaliteten? Av motionerna antogs 08/09 bara 19 av 8 519 inlämnade (och av de godkända handlade flera om samma ärende). Flitigaste motionären i riksdagen brukar få en artikel hemma i lokaltidningen. Borde inte motioner, interpellation och KU-anmälningar vara något mer än bara en aktivitetsmarkning, en debattartikel eller en statusrad på Facebook?

    Reply
  2. Ett annat sätt att se på motioner och interpellationer är ju att det är det enda riksdagsledamoten kan göra för att driva politik bortom partipiskan.

    Vi skulle kunna betrakta ökningen som ett svar på politikens ökade personifiering (både personval och det faktum att t.ex. 'bloggosfären' och andra håller individuella politiker mer ansvariga).

    När man röstar måste man följa partiets linje. Samtidigt måste man uttrycka en vilja för att individualisera sig. Och motioner och interpellationer utgör en identitetsskapande mekanism

    Reply
  3. Är det inte så att politik och media hör ihop i allt större utsträckning? Vi har ett system med personval som gör att varje enskild riksdagsledamot inte bara skall göra politisk nytta utan också profilera sig och torgföra detta via de kanaler som finns tillgängliga. De nya medierna är ett praktiskt forum för detta; billiga, lättillgängliga och får allt med formen av massmedia. Jag tror att kategorin “vote pawns” blir färre utan folk vet att man måste förtjäna sin plats genom folkets uppskattning. Om du inte kommunicerar din nytta så hjälper det inte om man har stöd från “ryggrunkarna” i partiet som man varit polare med sedan ungdomspartiet, för då riskerar man bli bortkryssad i nästa val. Politiker måste också bygga och vårda sitt varumärke ….

    Reply
  4. Stefan, jag tror att du är något viktigt på spåren här; det är klart att interpellationerna och motionerna ger ett utrymme där riksdagsledamoten kan uttrycka sin individualitet utan verklig risk i någon mening. Samtidigt finns det en Schellingsk “commitment”-effekt: det blir svårare och dyrare att backa in under partipiskan efter att ha försökt individualisera sig ur den grå riksdagsmassan.

    Reply
  5. Pontus, litet som jag skrev till Stefan tror jag att politiker som bygger sitt varumärke är bra för demokratin – det låser deras positioner och gör det dyrare att sedan rätta in sig i ledet. Det är fascinerande att se hur *dyrt* det vara för riksdagsledamöter att rösta för FRA-lagen – jag kan inte påminna mig någon debatt i närtid där enstaka riksdagsledamöter fått spendera så mycket kredibilitetskapital som i den frågan.

    Reply
  6. Farmor Gun, jag tror detta är sant, men Annie skriver också: “Jag har försökt lägga upp mina motioner på ett lite annorlunda sätt; jag skriver och därmed markerar vad jag under året tycker är viktigt. Några motioner är önskemotioner från mina väljare, tips mailade från medlemmar ur centerpartiet i länet och som deras representant lämnar jag in dem. Några är alliansgemensamma med länet för att markera vad vi lyfter på nationell nivå. Och några är ett visst tema på, förra året skrev jag och Fredrick Federley några olika motioner om Liberala reformer och utsågs till årets liberala riksdagsledamöter av tidningen Neo.”

    Notera att hon därmed delvis styrker tesen: motionerna syns mer, och därmed blir de mer meningsfulla. Sedan förstår jag Annies trötthet vid arbetsformerna, särskild med tanke på bifallsprocenten, men också det är intressant: krav på att stärka riksdagsledamöterna är också positiva tecken på parlamentarismens återkomst.

    Reply
  7. Ja. Och därför handlar motionerna oftare om statlig subventionering av glasögon eller bindor än om FRA-lagen. Och samma motioner kommer dessutom år, efter år, efter år av samma personer.

    D.v.s. motioner (enligt min uppfattning, ingen formell sample) berör oftare saker som partiet inte har en mycket stark uppfattning i, och mycket sällan något som går direkt emot en partilinje.

    Reply
  8. Men om du kollar in Annies blogginlägg ovan finns det också tendenser till att de som söker en starkare personlig framtoning också motionerar om exempelvis liberala reformer.

    Reply

Leave a Reply to nicklaslundbladCancel reply