Varför inte tala klarspråk?

Den senaste veckan har två rätt likartade nyheter fått mycket utrymme i media.

Den ena är journalisten Elisabet Höglund som fått sparken från TV4:s Förkväll.

Den andra är centerpartiets riksdagsman Fredrik Federley som genomfört uppdrag vid sidan av sitt riksdagsuppdrag och då eventuellt låtit sig mutas.

Olikheterna mellan dessa två historier är många. Men en slående likhet finns. De handlar nämligen inte om det tidningarna skriver att de handlar om. De handlar om något helt annat. Saker vi inte vill eller våga tala om.

Sa vi som det var i båda dessa fall skulle den ena inte ens platsa i tidningen, den andra skulle bli en mycket intressant debatt om fördomar och frihet.

Fredrik Federley tillhör Stureplanscentern. Han är ett av centerns mest kända namn, och han är på grund av sin tydlighet och sina ställningstaganden omtyckt och uppskattad långt utanför centerskaran. Troligen är han mer omtyckt och uppskattad utanför än i den.

Han tillhör också drugkulturen dragkulturen den del av dragkulturen som tar det hela ett steg längre än vad jag sett tidigare. Inom parentes sagt fram till för en vecka sedan ett för mig rätt okänt fenomen. Här tror jag att jag delar okunnigheten med väldigt många svenskar. För att inte tala om centerpartister (en grupp jag då inte tillhör bör kanske påpekas). En druga är, med reservation för mina egna missuppfattningar, en burlesk variant av drag.

För 20 år sedan hade det varit synnerligen uppseendeväckande med en öppet homosexuell riksdagsman som Fredrik Federley. Idag är det ingen som vågar säga flaska om det, de flesta tycker att det är en icke-fråga.

Det är bra.

Nyheten, som Aftonbladet spräckte, om Fredrik Federleys uppträdande som Ursula handlade inte om hans uppträdande som Ursula. Den handlade om att han i sin enskilda firma genomfört ett uppdrag på Kanarieöarna åt en site vid namn hanky.se. Det fick han betalat för.

Den stora frågan enligt Aftonbladet är om han, när han tar ett uppdrag åt hanky.se, riskerar sitt oberoende som riksdagsman. Är han mutad?

Ursäkta mig.

Men hur korkade tror Aftonbladet att läsarna är?

Tror någon att det finns en enda människa som bryr sig om det? Annat än möjligen en och annan pensionerad petimäter till revisor.

Vad vi däremot bryr oss om är Ursula. Vi som då inte visste om detta alter ego blev förmodligen förvånade. En del blev säkert skrämda. Några skrattade. Andra (som jag själv), tänkte ”hur tänker han, inser han inte att detta sannolikt ger honom personligen ett par nya väljare, samtidigt som centerpartiet kan förlora hur många som helst”.

Fortfarande skriver AB om formalia. Och det är ju fint av dem. Eller snarare, de vet ju att de inte kan ge utrymme till den fråga som många läsare ställer – vill vi ha riksdagsmän som ibland förvandlar sig till drugor?

Låt mig ge ett förslag. Skriv om det som är är själva grejen.

Tror någon att det folk pratar om när de möts i kassan på Ica är riksdagsmännens extraknäck?

Eller tror vi snarare att man diskuterar den glittrande Ursula och vad hon säger om Fredrik Federleys omdöme?

Den diskussionen är i mina ögon betydligt viktigare ur ett demokrati- och jämställdhetsperspektiv än ett uppdrag i en enskild firma.

Fredrik Federley tror själv i sin blogg om Ursulagate att det hela handlar om att uppdraget genomfördes under en utlandsresa och att det sticker i ögonen på folk.

Det tror inte jag.

Det här handlar om att nu gick det att nita Fredrik/Ursula. Kombinationen resa-muta-oberoende är tillräckligt många spikar för att koka till en hyfsad nyhetssoppa.

Synd bara att soppan handlar om något helt annat. Fredrik Federeleys rätt att uppträda som Ursula.

Fredrik Federely har alltid varit helt öppen med Ursula. Att tro att det ska skydda honom från kritik är dock aningen naivt. Som en centerpartist på Värmdö där jag bor sa (faktiskt just på Ica, vid mjölkdisken) häromdagen:

“Oseriös idiot som inte fattar att hans agerande får konsekvenser för hela centern, vad ska folk tänka?”

Och så hoppades han att Federley skulle ta sitt förnuft till fånga och avgå.

Det hoppas inte jag. Däremot ser jag fram emot en ärlig diskusssion om vad som är okey att göra och inte göra. Var går gränserna idag? Nu låtsas vi som det är OK att Fredrik Federeley är druga medan det inte är OK att han skriver på hanky.se och får betalt för det.

När det i verkligheten är precis tvärtom.

Är det någon som tror alldeles ärligt att Ursula inte är kontroversiell i centerleden? Att hon inte *borde* vara det är en annan sak – men tror vi på riktigt att centerpartisten i gemen är med på bana här?

Jämför med Mona Sahlins Louis Vuitton-väska. Vi var många som blev irriterade över att väskan ens diskuterades, självklart ska Mona Sahlin kunna använda en vacker handväska som hon dessutom fått i present. Oavsett vilket märke den är från.

Samtidigt måste man vara hyggligt naiv om man inte ser problemet i kombinationen s-ledare och Louis Vuitton (ett märke där Monas 6000-kronorsväska måste ligga i den absolut enklaste klassen, de har väskor som kostar som en hyggligt stor bil). Den sticker i ögonen på rätt många. Det *borde* inte vara ett problem. Det är ett problem.

För att minska problemet måste vi dock se det i vitögat. Inte tassa runt det som katten runt den berömda gröten.

Den andra historien den här veckan är om Elisabet Höglund som ju inte längre är en av programledarna i Förkväll. En nyhet som tävlar med ”katt räddad ur träd” i meningslöshet.

När Elisabet Höglund slutade som nyhetsreporter på SvT gjorde hon det med mycket buller och bång.  Hon fick i sina egna ögon sparken – själv tyckte hon att hon skulle få ett eget program. Det hade hon rätt till, hon är i sina egna ögon superkompetensen själv. Ett eget program är det minsta man kan begära då. Särskilt som hon skulle fått det om hon varit man.

Tjena.

Hennes chefer höll inte med. Elisabet slutade.

Och en lättnadens suck gick över SvT. Inte för att Elisabet var en dålig reporter, jag vet att många på SvT säger att hon är oerhört kompetent och många tittare som likt mig själv gärna ser henne som nyhetsreporter eller politisk reporter. Hon vågar mycket mer än de flesta andra, ifrågasätter också, tänker annorlunda, frågar annorlunda. Räds ingenting. Att vända kappan efter vinden ligger inte riktigt för henne.

Den lättade sucken handlade om att hon är svår att samarbeta med. Eller kanske mer korrekt, hon vet inte, säger många, vad ordet samarbete betyder.  I hennes värld är samarbete detsamma som att andra samarbetar med henne, alltså gör som hon säger.

Det behöver inte alls vara fel som journalist, så kan man absolut jobba om man vill.

Men man måste vara medveten om att man då utsätter sig för vissa risker. Eftersom folk i allmänhet inte gillar att bli utsatta för den ledarstilen. Den som är helt övertygad om sin egen förmåga att alltid ha rätt får en del stryk.

När nyheten om att Elisabet Höglund inte längre skulle leda Förkväll blev känd var det hon som gick ut med den. Hon brukar göra så, det kallas att ta ”problemformuleringsinitiativet”.

Den här gången ansåg Elisabet att det handlar om åldersdiskriminering. Att hennes två programledarkollegor var yngre och därmed vackrare än hon. Detta i kombination med att hon hade så många idéer om hur man skulle göra programmet bättre gick inte att hantera för redaktionen.

Varpå två normalt sett vettiga personer, Amelia Adamo och Viggo Cavling, sätter sig i Studio 1 i P1 och diskuterar just åldersdiskriminering av kvinnor i media.

Det är en förbaskat intressant diskussion. Och den ska föras. Men varför pratar de om ålderdiskriminering med utgångspunkt från ett fall som de vet (för det vet de om de inte är både blinda och döva) att anledningen till att Elisabet Höglund inte är kvar på Förkväll är att hon har synpunkter om precis allt och sällan, om ens någonsin, funderar på vem som har rätt. Hon eller resten av redaktionen.

Debattörerna bidrar genom att använda ett så dåligt exempel till att det faktiskt blir svårare att diskutera åldersdiskriminering. En både viktig och relevant fråga. De försöker lyfta bort den från Elisabet Höglund (gissningsvis eftersom de vet att de är ute på hal is här), men varför öht ta frågan i samband med att hon slutar? Då handlar den om henne. Och vi är många som inte köper det.

Att hennes talanger för att spela dramaqueen hamnar i tidningen hela tiden är obegripligt. Hon är en mästare på att beskriva sig som offer. Är hon inte för gammal och ful är det någon som är arg för att hon dansat i Let’s Dance, eller någon som känner sig hotad på grund av hennes kompetens. Alternativt blir hon i sina egna ögon felaktigt anklagad för allehanda saker – som att förorsaka dålig stämning.

Intressant nog har nyheten om Elisabeth Höglund förflyttats från att vara skandalen om åldersdiskriminering till en del rätt öppna artiklar om att det nog ändå inte är så lätt att jobba med henne.

Vem tjänar på att detta blir omskrivet? Gör det livet för Elisabet Höglund lättare? Gillar tittarna av Förkväll det? Yvonne Ryding säger som det är, men är detta information som gör nytta utanför den egna redaktionen.

Det har uppenbarligen TV4 upptäckt. Och skickar lite blommor.

Tänk vad skönt det varit om alltihop förbigåtts med den tystnad det faktiskt förtjänar. Elisabet Höglund tjänar knappast på att bli omskriven som svår att jobba med – eller på att beskriva sig själv som ett offer. Debatten om åldersdiskriminering förlorar definitivt mark när den används som intäkt för att Elisabet Höglund ska få mediautrymme när hon är arg och känner sig förfördelad.

Amelia Adamo har ju i sak rätt. Äldre kvinnor inte minst äldre programledare som råkar vara kvinnor, diskrimineras i media vilket är både fel och dumt. Varför det är fel behöver knappast diskuteras, att det är dumt av en reklamkanal borde inte heller behöva förklaras. Men uppenbarligen kan det inte sägas för många gånger till reklammakarna. Äldre kvinnor är köpstarka, självständiga och värda mycket mer uppmärksamhet än de får.

Men inte för att de säger att de är åldersdiskriminerade när de faktiskt inte är det.

11 thoughts on “Varför inte tala klarspråk?”

  1. På Aftonbladet vet de att en lättsinnigt spelad klackspark kan träffa oerhört mycket hårdare än en tung spark i magen. Antagligen är det därför de låter strukturen i artiklarna om Federley hänga på att han visat sig mutbar – pengar som strösslas över någon utan egentligt jobb som motprestation är alltid känsligt i svensk politisk kultur, betydligt känsligare än vänsterprassel – men samtidigt ger de generöst utrymme åt F-Feds transande eller festdrugande. Det är synnerligen effektivt och pikant och jag hoppas han åker ut till hösten, han har över hela mandatperioden visat sig vara en korrupt joker utan ryggrad (jag röstade inte på honom, eller på centern, och har aldrig haft några illusioner om killen, men troligen har ingen av de riksdagsman som drev krysskampanj i förra riksdagsvalet och kom in gjort sina supporters så djupt besvikna).

    Det är klart att det inte är orimligt att ha andra job medan man sitter i riksdagen. Althin och Bodström är advokater, en del andra är eller har varit PR-konsulter, chefer eller forskare. men de flesta uppfattar antagligen inte Feds bloggande för en gaysajt som någon form av jobb, lika litet som man uppfattar Linda Skugges krönikesklrivande som ett jobb, trits att hon själv brukat brösta sig med det: titta hur hårt ajg jobbar med mina krönikor och inlägg! – och då framstår hela trippen till Gran Canaria, betald till 100%, som en lyxförmån och en slags lobbyinggrej. Det har Federley bara svarat på med synnerligen lama “folk har ju annonser på sina bloggar, menar ni att de också är köpta då?”

    Reply
  2. Mera i princip apropå Ursula: det går inte att hoppa in i en burlesk roll offentligt och sedan förbjuda människor att ibland flabba åt en eller peka finger, utanför den respons man hade avsett då. Att på det sättet belära folk om hur de får och inte får reagera på något som gör allt för att sticka ut är att hamna helt fel och bryter mot själva tanken med att kliva upp på scenen. Som du antyder har Federley inte hållit Ursula i garderoben fram til nu, även om hennes existens till för några dgar sedan nog mest var insiderkunskap i begränsade kretsar. Han vill ju vara offentlig, både med sin politik och med det här. Nå, om folk skrattar och viskar eller till och md ropar “fjolla!” så har man som offentlig gycklare helt enkelt att sträcka på nacken och göra sin grej: att tala om att “så däääär får ni väl inte reagera” – vilket jag uppfattar att du försöker göra för F-Feds räkning – är ungefär som att spela upp en politisk kabaré och sedan bli sur för att folk börjar diskutera även de politiska synpunkterna.

    Men för den extima generationen ('extim' är ett fantastiskt nyord myntat av Anders Johansson i Aftis förra året, betyder: den som vill blotta sig och bekänna men bara inför den anonymiserade mängden, bara där det inte kan få direkta konsekvenser tillbaka) så är detta möjligen ett för tungt ansvar.

    Reply
  3. Kort fundering: Men alltså, att drag-kultur skulle vara okänt för de flesta svenskar tycker jag är skitsnack. Efter alla dessa år med Babsan, och After Dark i Melodifestivalen tycker jag inte man kan hävda att svenskar i allmänhet är okunniga om det här. Sen att folk fortfarande tycker det är “perverst” eller oseriöst för en politiker är en annan sak.

    Reply
  4. Du har självfallet helt rätt – det jag menade var att det här är *en del* av dragkulturen jag inte kände till. Ändrat i texten, tack!

    Du slår också huvudet rakt på spiken i frågan om vad vi vet om drag, många känner naturligtvis till Babsan och After Dark.

    Känner vi då också dragkulturen? Jag tror inte det. After Dark och Babsan har jag bara sett när de uppträder på i princip rena familjeföreställningar och är rätt gulliga, och därmed helt ofarliga. Ursula uppfattar jag som något helt annat. Men det är en helt annan diskussion, min poäng är ju att Federleys extraknäck aldrig skulle fått så mycket uppmärksamhet om han inte gjort det som Ursula. Vilket alltså då är själva storyn. Som det inte skrivs om eftersom Aftonbladet inte vågar ifrågasätta om det är OK för en riksdagsman att uppträda i drag eller inte.

    Reply
  5. Hej Magnus. Ska jag diskutera personfrågor (som ju dina ord om Fredrik Federley är) vill jag veta vem du är. Så ge dig till känna, anonyma personpåhopp är inte så himla intressanta, eller effektiva, om du ursäktar.

    Reply
  6. Att bestickningar, bjudresor och betalda skribentuppdrag för politiker inte alls skulle utgöra ett problem tycker jag är felaktigt. Naturligtvis måste även Federleys omdöme ifrågasättas, eller snarare borde han kanske ifrågsätta det själv… och du har säkert rätt i att Ursula är en större snackis än Hanky.se-uppdraget. Det betyder ju dock inte att det bara är Ursula som är ett problem i denna historia. Att Ursula existerar är inte otroligt konstigt. Federley är knappast den första i världshistorien att klä sig i drag. Att Federley i det privata klär sig i kvinnokläder är dock ingenting som någon behöver bry sig om, man måste inte gilla det, man måste inte ifrågasätta det. Vad man däremot måste ifrågasätta är om man kan ta offentliga skribentuppdrag som riksdagspolitiker, få betalt för dem, åka på bjudresor och sedan då människor uppenbarligen uppfattar det hela som ett problem, försöka skylla det mesta på detta alter ego i kvinnokläder vilken väljarna då uppfattar som ett ännu större problem och omdömeslösheten blir än mer uppenbar.

    Reply

Leave a Reply to MagnusCancel reply