Var går gränsen? (Om disclosure och transparens i sociala medier)

Ett samtal mellan mig och @gertfrost på Twitter triggade en tanke hos mig. Jag blir nyfiken. Men kolla in konversationen först

Det jag klurar på är det här med transparens, egenpuffande och vad som egentligen uppfattas som ”OK” eller inte på Twitter och i de sociala medierna. För min egen del är min yrkesroll och mitt privata jag i princip ett och samma. Det betyder att jag har en slags förhållningssätt till det jag lämnar ifrån mig som kanske inte stämmer överens med det andra tycker. Jag vill gärna stöta och blöta ett varv, när jag inte känner mig säker så ställer jag frågor…

Bakgrunden i det aktuella fallet är att min fru, @kattis_j, arbetar 60% på Helsingborgs Konserthus som ansvarig för sociala och digitala medier. För egen del har jag inget betalt uppdrag för dem, däremot har jag sedan länge jobbat pro bono åt olika ett stort antal olika organisationer – Helsingborgs Konserthus är bara en av dem. Vi är ett helt gäng som kallar oss HKWV som försöker bidra till deras online-verksamhet, för att vi tycker det är viktigt och roligt. Vi har aldrig varit hemliga med något av det, lika lite som det är någon hemlighet att K jobbar där.

Men frågan är då vad det betyder när jag puffar för en bloggpost som Kattis har skrivit. I det här fallet tyckte jag det var extra kul eftersom det dessutom involverade Kundo, som jag tokgillar men inte heller får något betalt av. Det är långt från allt som görs på Konserthuset som jag pushar. Mycket långt ifrån. Men betyder ändå en tweet som den här att jag försöker ”sälja in Helsingborgs Konserthus” på ett sätt som går på tvären mot best practice i våra sociala medier?

Det kanske inte är uppenbart för alla att jag aldrig skulle promota något mot betalning, utan att vara övertydlig med det. Det är kanske inte uppenbart eftersom man inte ser allt det jag inte skriver. Allt det jag jobbar med, med eller utan betalning, som aldrig syns i mina texter. Det får jag försöka hantera, däremot är jag nyfiken på den lite större frågan.

Hur mycket, på vilket sätt, får man pusha sina egna grejor i sociala medier och hur ser den balansgången ut? Hur gör du?

Uppdateringar: Missa inte kommentarerna, som vanligt är det där det rockar. Jag har också bytt ut embed från grymma Bettween till en bild eftersom den svarade så långsamt idag. Jag tog med den relevanta inledningen, men om du klickar på bilden eller länken så ser du hela konversationen.

43 thoughts on “Var går gränsen? (Om disclosure och transparens i sociala medier)”

  1. Man får pusha så mycket man vill och orkar, men oavsett hur transparent man tycker att man är så är det alltid nån som antingen missat det helt (varför förväntas sån kommunikation helt plötsligt ske med 100% effektivitet?) eller helt enkelt drar sin egen gräns nån annanstans. Inget konstigt alls, vi är alla olika. Det som händer om många tycker att man går över deras gräns är väl att man riskerar att tappa lite cred varje gång det händer. Jag tror systemet är självreglerande på det sättet.

    I det här fallet tolkade jag det inte ens som illvilja eller så, bara att han hade noterat ett samband och som han av nån anledning ville berätta att han noterat. Det kan t.ex. vara så enkelt som att bekräfta att han sett att du/ni har ett samband med Konserthuset, en variant på “I see what you did there”.

    Reply
    • Tror också absolut på självreglerande, det är jag helt övertygad om. Men ibland är det intressant att lämna planen och sätta sig på läktaren och observera istället.

      Med tanke på hur dialogen utspelade sig efter de första två tweetsen så får jag ändå intryck av att det finns något mer under ytan. Det vill jag försöka se.

      Reply
  2. Jag såg början på din och Gerts konversation och tänkte att oj, nu smäller det igen. Frågan är långt ifrån enkel, men här kommer några av mina fragment:
    – Klassisk objektiv hållning kräver att man jävar ut sig så fort minsta koppling finns. Det är därför lokaljournalister traditionellt sett avstår från politiskt engagemang och inte heller är med i Rotary. Problemen med den hållningen är uppenbara för alla som tror att människor är människor, men det är en stark tradition i Sverige.
    – För många går skiljelinjen vid pengar. Det är alltså okej att promota sin älskade fotbollsklubb överallt och alltid, men inte det företag som man gör betalda uppdrag för.
    – Det sätt som du använder “transparens/disclaimer” innebär väl att man tydliggör sina bindningar och lämnar avgörandet till läsaren. Av de diskussioner jag sett verkar rätt många i stället uppfatta det som att man försöker friskriva sig från ansvar.

    En annan sida av saken är att vi alla har olika gränser. Det finns något slags samband av typen ‘allmän cred+relation=nivå för hur mycket man kan pusha’. I går fick jag till exempel DM på Twitter från en person som jag inte har pratat med i någon kanal och inte alls känner. Det var andra DM:et med pushning för personens (kommersiella) sajt. Jag blev irriterad och avföljde – så där gick väl min gräns.

    Reply
    • Ditt avslutande exempel tycker jag är glasklart och där drar vi nog alla gränsen. Men sedan är det verkligen en glidande skala. Och min avsikt var verkligen inte att smälla ihop med Gert. Jag gillar hans sätt att utmana, och det tror jag mig lyft fram ofta nog. Men jag blev så förundrad och försöker fortfarande förstå. Jag vill, liksom Gert alltid säger, lära mig mer.

      Reply
  3. Jag tycker det generellt är väldigt ömma tår överallt när det gäller det här. Det är omöjligt att köra full disclosure på allt som man kan ha ett intresse i: 140 tecken är för lite, ibland hinner man inte. Förhoppningsvis inser folk att man faktiskt jobbar med saker man tror på. I det här fallet tyckte jag faktiskt Gert F gick över gränsen. Dels för att det väl fasen knappast är något nytt för honom att du och Kattis är gifta, dels att ditt engagemang i konserthuset synts ganska mycket. Det är lite slött om han inte vet det – eftersom det bara är att googla, kolla den här bloggen osv. Känns lite som om Twittervana gör folk researchlata – realtiden gör att allt ska vara serverat på silverfat.

    Samtidigt har vi haft en minst sagt märklig diskussion runt PR-byråer och bloggpitcher där diverse bloggar ser sig nästintill finare än journalister någongång varit så just nu är det väldigt mycket märkliga diskussioner på gång.

    Ja, jag är fett sur just nu så därför min syrliga kommentar. Ber om ursäkt för det men känner just nu inte för att vara mer verserad.

    Reply
  4. Du skriver: “För min egen del är min yrkesroll och mitt privata jag i princip ett och samma.”

    För mig också — men jag har precis fått veta att det kanske inte är så bra som jag trodde eftersom jag framstår som ”synnerligen oseriös” i bloggen och det inte alls är särskilt lämpligt när man vill ha seriösa uppdrag. (En ”synnerligen oseriös” människa kan tydligen inte vara kunnig, förstår ni.)

    Att du tjatar (förlåt ordvalet) på om Helsingborgs Konserthus är jag bara tacksam för. Annars hade jag garanterat inte haft kul med bambusersändningarnas chatt, så det så.

    Reply
    • Vänd på det ett ögonblick. Vill du jobba för de som har de åsikterna? Genom transparensen och hopmixningen så får du hjälp att välja rätt uppdragsgivare…

      Skulle gärna ta ett samtal mellan fyra ögon med de som väljer bort dig pga din fantastiska blogg!

      Reply
    • Men Lotten – ibland får man bara inse att det bara är att välja: att vara sig själv och därmed inte passa alla eller passa alla och därmed få lov att vara tyst. Jag har både vunnit och förlorat på fr a Deepedition.com och att jag inte duckar för att tycka det jag gör in the open. Skillnaden är att så fort jag börjar lägga band på mig så mår jag sämre själv.

      Reply
  5. Jag tycker det är självklart att man ska kunna pusha sina egna saker i sociala medier precis som du måste kunna göra med Kattis saker utan att behöva förklara och förtydliga ett eventuellt samband. Du har ju transparens i allt du gör!

    Jag kan tycka ibland att det går lite troll i ordet disclosure. Precis som om man skulle “dölja” om man inte är övertydlig med alla trådar.

    Reply
  6. Jag följer dig på Twitter. Det gör jag för att jag har respekt för dig, ditt kunnande och dina tankar. Du behöver inte motivera för mig varför du puffar för något. Den dagen jag skulle uppfatta att du ständigt gör saker som inte går i linje med just min personliga uppfattning om vad som är rätt, då kan jag ju välja att inte följa dig.

    Sen tror jag möjligen dialogen er emellan hade varit annorlunda om Gert valt att föreslå hur du skulle gjort istället.

    Reply
  7. Mycket intressant att se vad andra tycker. Jag är själv i en liknande sits, och jag lyfter ofta fram t.ex. scouterna men även mer kommersiella grejer där jag är involverad. Jag lyfter dock bara fram grejer som jag tror ger mervärde åt mina followers, och mycket av det skulle jag lyfta fram i alla fall – oavsett om jag är involverad (med eller utan betalning).

    Reply
  8. För mig är det superenkelt och jag bryr mig faktiskt inte om vad andra tycker i frågan; allt jag gillar, skriver, fotar, är intresserad av pushar jag och punkt slut på det. I min värld är sociala media bara en digital del av mig som jag är i verkligheten. Jag gör inget på nätet jag inte skulle gjort utanför helt enkelt.
    Vissa grejer är många intresserade av, kul. Andra ignoreras, berör mig inte heller då jag åtminstone gjorde ett försök. En endaste gång har jag fått en negativ kommentar och även då är mitt svar superenkelt, blocka mig i feeden om du inte trivs med den jag är eller plocka bort mig helt.

    Reply
  9. Alla som skickar ut signaler har väl en agenda? Det kan vara att informera, underhålla, upplysa, och ibland att kränga. Alla varianter kan vara värdeskapande för dig på olika sätt. Men kommunikation uppstår ju som bekant hos mottagaren av signalen. Det är där tolkningen sker. Du kan omöjligen ta ett större ansvar än du redan gör för att säkra din del i processen – din signal är tydlig. Min tolkning av din pushning var förövrigt: “kolla vad vi har gjort för kul”.

    Reply
  10. Allt som är win/win är OK för mig. Om jag länkar till något som de flesta som följer mig skulle ha nytta av (ny tjänst, kunskap, kampanjer et al) så tycker jag det är grönt. Nu är jag inte lika mycket för transparens som du men jag vill mena att det är ju inte alla andra heller. Jag tror att det förvisso är så att man bygger upp förtroende genom att alltid vara övertydlig med sin inblandning (dvs maximal disclosure) fast å andra sidan kan man ju hoppas att de som känner en eller följt en länge faktiskt litar på en i allmänhet. Alternativt att de litar på en tack vare att man levererar kvalitet oavsett ens egen involvement. Jag skulle läsa länken oavsett disclaimer och jag skulle få lika lite eller mycket nytta av den. Jag skulle också bilda mig en uppfattning oberoende sa disclosure om hur bra och relevant materialet var för mig i varje enskilt fall.

    Så, poängen? Jag tycker att genuin ärlighet i agerandet är viktigare än transparens (vilket iofs inte är fel, men subsidiärt) kring agerandet per se. I meningen att transparens är jättebra när utrymme finns för disclaimer och disclosure, men det viktigaste är ändå att “do good shit”!

    Reply
  11. Allt som är win/win är OK för mig. Om jag länkar till något som de flesta som följer mig skulle ha nytta av (ny tjänst, kunskap, kampanjer et al) så tycker jag det är grönt. Nu är jag inte lika mycket för transparens som du men jag vill mena att det är ju inte alla andra heller. Jag tror att det förvisso är så att man bygger upp förtroende genom att alltid vara övertydlig med sin inblandning (dvs maximal disclosure) fast å andra sidan kan man ju hoppas att de som känner en eller följt en länge faktiskt litar på en i allmänhet. Alternativt att de litar på en tack vare att man levererar kvalitet oavsett ens egen involvement. Jag skulle läsa länken oavsett disclaimer och jag skulle få lika lite eller mycket nytta av den. Jag skulle också bilda mig en uppfattning oberoende sa disclosure om hur bra och relevant materialet var för mig i varje enskilt fall.

    Så, poängen? Jag tycker att genuin ärlighet i agerandet är viktigare än transparens (vilket iofs inte är fel, men subsidiärt) kring agerandet per se. I meningen att transparens är jättebra när utrymme finns för disclaimer och disclosure, men det viktigaste är ändå att “do good shit”!

    Reply
  12. Äh, pusha vad du vill, så länge jag inte ser samma push i femton kanaler. ;)

    Om jag skulle sätta en gräns där jag skulle “irritera” mig så skulle det vara om man pushar för något man själv gjort, men ger credd åt företaget/kunden. Ponera att jag gjort något åt HSO och jämför:

    “Kolla in den nya coola grejen jag gjort åt HSO här”, med
    “Kolla in den nya coola grejen som HSO gjort”

    Har HSO däremot gjort något coolt som inte man själv varit inblandad i så ser jag inte varför man inte får pusha för det utan att nämna att man är inblandad när man inte är det heller.

    Reply
  13. Klart man får pusha (eller informera om, om man hellre vill uttrycka det så) om saker man på ett eller annat sätt är inblandad i. Sedan är det ju så klart en fördel om man gör det med omdöme, och att det är saker man själv gillar och verkligen kan stå bakom. Så tycker jag också att det oftast är för de allra flesta.

    Om jag hade tryckt ut alla grejer vi gör hade det varit spam, men nu väljer jag sådant som jag tror att de som följer mig kan vara intresserade av eller kanske borde upptäcka. Sådant är ju en balansgång, och precis som Johan R säger så har ju alla valet vilka de vill följa. Det borde med andra ord vara ganska självreglerande, och det går ju alltid att påpeka på ett schysst sätt om man tycker det drar iväg för mycket.

    Reply
  14. Jag pushar själv för allt som rör sig, nästan. Så länge man anger relation, liksom. Jag håller med deeped om att det är mycket ömma tår kring detta. Efter att ha arbetat i USA i sju månader nu känns mycket i den svenska diskursen riktigt bajsnödigt. Töntig och typisk “utlandssvensk-iakttagelse”, jag vet, men marknadsföring blir ju något fult om vi låter den att vara det.

    För bara några dagar sedan gjorde jag en jäkligt fet och subjektiv push för min egen fru: http://www.doktorspinn.com/2011/04/21/dramatic-scoops-and-exciting-journalism-my-wife-is-truly-amazing/. Någon kanske tycker att jag är partisk som “bygger” min fru. Men omvänt, vilken skitstövel vore inte jag om jag lät bli?

    Så jag tycker inte man behöver jobba med disclaimers hit och dit. Allt som behövs är att skriva “min kund och jag gjorde en jäkligt rolig grej tillsammans…” så tycker jag att det är kosher. Sedan är det upp till fingertoppskänslan för hur mycket av en skrytpelle man vill upplevas som.

    Gerts ganska typiska utspel á la gubben-mot-strömmen är ju det som har byggt hela den plattform han har, så han är ju lika strategisk som the next guy.

    Det jag verkligen inte gillar dock (det får mig att kräkas i munnen!) är när konsulter använder sina egna kanaler för att lyfta fram kundgrejer som verkligen inte är all that. Kundernas kommunikation måste kunna stå och nå ut på egna ben, annars köper de ju ens plattform istället för ens klokskap och då är man de facto en annonssäljare som låtsas vara något annat.

    (Sorry för språket i den här kommentaren, vet inte varför jag kände för att vara så ful i munnen idag.)

    Reply
      • Jag vet inte exakt när det hände, men sedan Gutenberg har ägarna av distributionen varit tvungna till screening av content för att skydda sina investeringar. Redaktörsprocessen blev ett säljargument och ur detta föddes den “objektiva” journalistiken och Sverige, med sin stolta publicistiska tradition, är extremt känsligt just därför.

        Men för säkerhets skull frågar jag; du läser väl inte min kommentar som om jag tycker det är fult att vara partisk? I så fall gråter PR-konsulten blod över sina tangenter här borta.

        Reply
        • Nejdå, inte att du själv tycker det är fult, men jag tolkar det som att du är beredd på att denne “någon” inte tycker att partiskhet är bra, eftersom du känner att du måste förklara och försvara det i meningen efter.

          Sen är det väl skilllnad på journalister (den biten lyfter Lillemor väldigt bra här nedanför) och PR-konsulter vdg partiskhet? ;-)

          Reply
          • Att förklara och försvara partiskhet gör jag så gärna, det är inget jag känner att jag “måste”! :)

            Vad gäller att det är skillnad på PR-konsulter och journalister har jag faktiskt rätt hyfsad koll på, men tack för klargörandet alldeles oavsett!

    • Jag greps av inspiration och gjorde mashup-poesi. Jag förväntar mig att det blir din e-post signatur framöver. Jag tycker dikten fångar rådande zeitgeist.

      ————–

      Ömma tår

      Jag pushar själv för allt som rör sig, nästan.
      Så länge man anger relation, liksom.
      Men omvänt,
      Vilken skitstövel vore inte jag
      Om jag lät bli?

      ————–

      Reply
  15. Hej! “Gubben-mot-strömmen” här!
    Jag sitter trångt till och hinner varken tänka eller djupfundera kring detta just nu, men jag ska i alla fall visa upp min nuna och skriva “några” rader.
    Ja, jag har ibland haft svårt att ta till mig en del av det material som pumpas ut från olika håll. Det må gälla Konserthuset i Hbg. Reco.se eller förvisso också Jerrys marknadsföring av JournalistLisah.
    Det handlar naturligtvis lika mycket om mig som om något annat.
    Det som fick mig att skriva första kommentaren till Jocke var en direkt reaktion på texten om konserthuset hackday: https://jardenberg.se/b/konserthuset-hackday-forsta-motet-hkwv/

    Bara som en fundering, inget annat egentligen. Jag trevar mig fortfarande fram på den sociala webben.
    I den texten framgår det inte något om olika kopplingar till Konserthuset. Det framstår bara som om det är ett antal entusiaster som jobbar tillsammans.
    Det må vara rätt eller fel, men i min föreställningsvärld kändes det inte trovärdigt. Dels eftersom K jobbar där, dels eftersom “HelsingborgsKonserthusWebbVänner” satte igång sitt arbete i den vevan (rätta mig om jag har fel) klart efter att K tillträtt sin tjänst som ansvarig för webb och sociala medier.
    Hade gruppen startat tre år innan hon började sitt jobb hade intrycket blivit ett annat.
    Å andra sidan.
    I mina ögon hur klokt och strategist smart som helst.
    Att det var en tillfällighet tror jag inte. Det är liksom för smarta gubbar och damer bakom. Ja, Jocke inräknat! :)
    Ett annat exempel med Jocke var marknadsföringen av Planeto, till en början. Då var jag relativt ny på den sociala webben och förstod inte hans koppling dit.
    Det tror jag ganska få gjorde, inledningsvis.

    Men för att komma till grundbulten i mitt sätt att närma mig frågor som dessa; det har inget som helst med att göra, att jag medvetet byggt upp en strategi att vara “gubben-mot-strömmen”, som Jerry skriver.
    Inte heller är jag slö, som Deeped antyder, utan naturligtvis har jag vetat om att K har det jobbet.

    Efter ett par år när jag aktivt försökt lära mig och förstå hur den sociala webben fungerar (vet inte om jag lyckats) får jag dagligen kämpa för att upprätthålla någon slags “utfrånperspektiv”. Tycker att det är urviktigt.
    Det är nämligen just det perspektivet de flesta svenskar har.
    Mycket av det som skrivs, oavsett om man försöker klä det i termer av transparens eller något annat, just i det här microperspektivet (wikileaks är lättare) är svårt för utomstående att förstå. De googlar inte särskilt mycket. De twittrar inte, de kanske på sin höjd har ett fb-konto som de använder sporadiskt.
    Läser de bara texten om hackardagen så är budkapet där glasklart, tycker jag.

    Ja, jag är en journalist av den gamla stammen. Jag tyckte och tycker faktiskt att reglerna mot textreklam var bra. Ärliga. Nu vet vi alla att de urholkats å det grövsta.

    Men grundidén om att hjälpa läsaren, oavsett nivå på bakgrundskunskaper, att skilja på redaktionellt och kommersiellt material var bra.
    På webben flyter det samman än mer än tidigare och det anser jag kan skapa problem. Sedan är jag ingen vän av regleringar, förvisso. Tror till och med att det är viktigt att det får utvecklas fritt.

    MEN om den frihet används felaktigt riskerar det att minska trovärdigheten för den som inte är tydligt med sina avsikter eller har oklar avsändare.

    Att jag sedan tycker att Jocke ibland reagerar för mycket med ryggmärgen och sätter taggarna utåt till försvar är en helt annan sak.
    Det kan vara både bra och dåligt.
    Jag ber uppriktigt om ursäkt om Jocke uppfattade mig som oförskämd. Det var definitivt inte min avsikt.

    Reply
    • Ska återkomma till mer av ditt svar sedan – sitter med annat nu och vill kolla vad jag skrivit och hur.

      Men taggarna utåt? Jag frågade vad du menade bara. Väl? För övrigt, inga ömma tår. Diskussion är en underbar sak.

      Reply
    • Men, vänta lite… “I den texten framgår det inte något om olika kopplingar till Konserthuset.” Texten du pratar om inleds ju med “Kanske har du hört talas om hur Kattis och jag fick ett ryck för någon månad sedan och på 24h snickrade ihop en ny sajt till Helsingborgs Konserthus.” Så där förstår jag inte alls vad du menar, i just det exemplet tycker jag att det glasklart att det finns en koppling till konserthuset.

      “Ett annat exempel med Jocke var marknadsföringen av Planeto, till en början. Då var jag relativt ny på den sociala webben och förstod inte hans koppling dit. Det tror jag ganska få gjorde, inledningsvis.” Med risk men inte intentionen att låta dryg: och? Jocke representerar ingen annan än sig själv med sin närvaro i den sociala webben och har ingen skyldighet att redovisa om han har någon slags koppling till de sidor, event mm. som han skriver eller pratar om. Lika lite som jag skulle ha det.

      Du talar om att “skilja på redaktionellt och kommersiellt material” och i material som presenteras från en tidning förstår jag absolut den regeln, men du kan inte dra samma streck i sanden för andra människor. Jag får känslan av att du är ute och vevar efter diskussionen som var på tapeten för en tid sedan med sponsrade blogginlägg där det inte tydligt framgår att de är just detta, sponsrade. I min mening handlar det i grund och bottem om ifall man försöker vara öppen med sin koppling eller inte, för att det ska anses vara ok.

      Sen är dynamiken på den social webben inte sådan att man varje gång man nämner låt oss säga Planeto kan publicera en faktaruta brevid där man klart och tydligt uppger sin koppling och jag antar att därmed kan man missa denna koppling om man inte är 100% uppmärksam. Det väsentliga får ändå vara att den informationen finns att finna någonstans alls; att Jocke inte varje gång han puffar för något han har en yrkesmässig koppling till informerar om just denna koppling är inte samma sak som att han försöker dölja den.

      För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.

      Reply
        • Vill trycka “gilla” på det men för att undvika onödigt ryggdunkande avstår jag. ;)

          Det är däremot ett bra exempel på min åsikt att så länge du, eller vem som helst annars för den delen, har intentionen att vara öppen med sina kopplingar så kan man sedan inte förväntas censurera sig själv för att dessa kopplingar händelsevis inte är uppenbara vid varje enskilt omnämnande som görs.

          Reply
  16. För mig är det hela mycket enkelt – och mycket komplicerat på samma gång.

    Att den som är aktiv i sociala medier länkar till, retweetar, puffar, pushar och promotar sånt man har intresse av och intressen i tar jag för givet. Blir det mer konserthus, Planeto, Reco eller Lisah än jag gillar är det bara att avfölja. Precis som jag antar att den som tröttnar på att jag länkar till våra lokala nyheter, SR:s reporternätverks grejer eller för all del mitt hyllande av TopGear avföljer mig. No hard feelings.

    Däremot är jag lätt skeptisk till full disclosure-grejen. Att man deklarerar uppenbara kopplingar gör kanske att publiken därmed tror att man redovisat _alla_ kopplingar. Det går ju inte att redovisa alla anledningarna till att man tycker ditten är en bra, viktig nyhet, att datten är ett himla kul skämt eller dutten ett särdeles spännande projekt. Det skulle ju kräva en hel biografi.

    I mitt jobb på nyhetsdesken Sveriges Radio Västerbotten krävs att jag ska vara opartisk och objektiv intill omänsklighet. Jag ska inte bara arbeta och framställa nyheter som är opartiska – likt Ceasars hustru ska jag inte ens kunna misstänkas. Att ha kopplingar, bindningar, åsikter i kontroversiella frågor samtidigt som man arbetar med nyheter går i princip inte.

    Har publiken nånsin gått på den finten att om jag bara låter bli att demonstrera på första maj, inte bär Rotary-nål eller röstar i allmänna val är jag opartisk? I så fall kommer publiken att få problem när jag trycker gilla på s-kommunalrådets länk eller retweetar m-kommunalrådets länk.

    Jag uppskattar att du Jocke är så öppen med ditt liv, ditt jobb, dina val, som du är. Men jag inbillar mig aldrig att jag därmed vet allt. På journalistutbildningen fick jag lära mig frågorna som följer mig som ett mantra i både jobb och privatliv: vem säger vad, varför, och varför just nu? Folk har alltid en agenda, ett motiv.

    Reply
  17. Slutkommentar från mig, skriven i Jaiku-Bubblan på Facebook:

    “Hörni. Jag klarar inte den här diskussionen. Inte på det här sättet. Samtalsklimatet är inte så kul i mina ögon och jag kanske inte heller är tillräckligt hårdhudad. :) Kommentarer på jockes blogg har också fått mig att höja på ögonbrynen. Sammantaget: det lär dröja innan jag ens överväger att skriva en liknande tweet igen. När jag har satt punkt här lämnar jag också “bubblan” eftersom jag uppenbarligen inte hör hemma här. Det jag eventuellt har att säga framöver kommer jag att göra via bloggen, eller på annat sätt. Som jag skrev i min fjärde tweet till Jocke: “Skulle inte tagit upp det öht”. Have fun!”

    Reply
    • Och det här är en härskarteknik om något Gert – och det gör mig mycket ledsen. Du startade diskussionen på ett sätt som flera av oss, däribland berörda personer, uppfattade som ganska hårt. Ingen har gett sig på dig speciellt, jag upplevde saker som lite märkliga när det idag är så enkelt att bara googla och researcha vilka kopplingar människor har till olika saker.
      Du startade en diskussion som sedan fortsätter men nu väljer du att dissa alla som är med genom att lira offerkortet? Tråkigt.

      Reply
      • Synd att du upplever det så. Naturligtvis handlar det precis lika mycket om mig, förmodligen mer, än om någon annan.
        Jag klarar helt enkelt inte diskussionen.
        Då kliver jag åt sidan.
        Som jag sa: jag skulle aldrig skrivit första tweet. :)
        Men jag antar att min reaktion har byggts upp över tid. Jag har upplevt ungefär samma sak tidigare vid hyggligt många tillfällen.

        Men att medvetet spela något offerkort? Nej, det är mig främmande. Det handlar om ren självbevarelsedrift.

        Reply
  18. Jag tycker helt klart frågan (eller “noteringen”) är befogad om man undrar och det var väl just det Gert gjorde. Följer man dig så uppfattar man nog dig som rätt tydlig och transparent.
    Jag har själv funderat på vad jag ska puffa på Twitter. Ska jag puffa allt jag är stolt över från mitt jobb? Troligen inte, då uppfattas det nog som spam. Istället försöker jag avväga när det är tillräckligt intressanta grejer för mina följare. Meningen med länkning på Twitter är enligt mig att tipsa om bra/intressanta saker.

    Reply

Leave a Reply