Så här i kölvattnet av Al Gores “En obekväm sanning” är miljöfrågan och diskussioner kring naturkatastrofer och vår kära planets hälsa aktuellare än någonsin. Plötsligt är inte filmen Waterworld bara en sci-fi utan något som faktiskt, kanske skulle kunna hända. Jag vet inte hur det är med er men personligen är jag jordens största badkruka och skriker fortfarande som en skolpojke om det är för kallt i vattnet. Tänk er en varm sommardag på stranden. Alla badar utom en ensam stackare som står med vattenytan upp till knäna och vinkar huttrande till de andra, det är jag. Det blir varmt så fort du doppar dig! Dra åt he####e! Och sluta skvätt!
På samma sätt som moderjord har konsumenterna sagt ifrån och musikindustrin står inför en aldeles egen obekväm sanning. Hitlåtar är inte längre lika självklara inkomstbringare och modellen för kommersiell marknadsföring av populärkultur håller på att ändras. I sin bok “The Long Tail” rapporterar Chris Anderson hur de fem toppalbumen år 2000 sålde 38 milj ex. Fem år senare hade botten försvunnit och försäljningen sjunkit till 19, 7 milj. Vilken kallsup!
Flopparna, musikbranschens utstötta och underminerade hyllvärmare har gjort revolution genom tillgängligheten på Internet. Här är människor inga badkrukor (till och med jag doppar mig, utan svärord denna gången), de fullkomligt simmar i nedladdad musik från branschens djupaste vatten och plötsligt är det inte lika kallt. Ett litet och koncentrerat utbud har ersatts av mångfald och den långa svansen, ja den blir bara längre och längre. Småstjärnorna har gjort revolution och J-Lo och andra 1:or får snart vänja sig vid att dela rampljuset med världens alla 2:or, 3:or, 4:or, 5:or… För en gångs skull är det varmare i vattnet än i luften och det blev faktiskt skönare bara man doppade sig. REM sa det nog bäst, It´s the end of the world as we (they) know it, and I feel fine. Förlåt att jag svor.