Det rullar en ny reklamfilm för Friends på burken just nu. Den är verkligen bra och stämningsfull, och Kent har hjälpt till med musiken. Heders.

Filmen handlar om mobbing i skolan, ett ämne jag brinner för. I ljuset av att jag dessutom lovat mig själv att arbeta aktivare med skolfrågor under 2009 så lockades jag av erbjudandet att bli vänskapare. Det låter ju hur bra som helst. Det låter iaf bra mycket bättre än ”ro hit med stålarna”…

friends-vanskapare

Innan jag sparkar loss kritiken: lite klargörande, för jag misstänker att det är risk för missförstånd:

  1. B, fjortisen här hemma, har tidigare varit kompisstödjare. Jag gillar den delen av Friends arbete. Smart, och en bra grej för både stödjarna och kidsen i klassen.
  2. Jag uppskattar verkligen organisationer som jobbar utan statligt stöd.
  3. Det är heller inget fel att skolan, liksom alla andra organisationer, tillfälligt tar stöd av konsulter i de fall egen kompetens saknas.
  4. Barns rättigheter är en av de frågor som engagerar mig, ingen tvekan om det. Det är ju precis därför jag sitter och skriver detta…
  5. Med ett 90-nummer och en smartskalle som Jan Wifstrand i styrelsen är Friends givetvis en alldeles OK organisation. Men…

Det gör mig däremot omåttligt irriterad att en organisation som skulle ha allt att vinna på att engagera föräldrar och vuxna bara vill ha deras pengar. Att bli ”Vänskapare” handlar alltså inte om något annat än att sätta upp ett medgivande för månatlig överföring av pengar. Vilket slöseri med ett vackert ord. Blir också mer än lite fascinerad över deras prislista. Tänk så många fler föräldrakvällar man kunde kört om det inte kostat 3.500 kronor för en timme (Alla priser är exkl. moms, reseersättning och hotell vid övernattning)…

Det känns helt enkelt för mycket business för min smak, och då är jag ändå väldigt mycket business;) Var är det ideella engagemanget? Grundaren, Sara Damberg, säger: ”När jag startade Friends ville jag att det skulle blir en kaxig ideell organisation med ett kommersiellt tänk som attraherar unga människor […]”. Det har nog blivit lite för kommersiellt. För rent krasst – om det yttersta målet är att avskaffa mobbing i skolan så borde kanske upplägget se lite annorlunda ut?

(Parentes, B:s skola har från och med det här läsåret bytt Friends mot en satsning på Olweusmetoden istället. Inga kommentarer – än så länge, förutom att jag tycker det är märkligt att skolorna inte kommit längre på egen hand…)