Gästblogg: Till Dagens Nyheter – från några läsare

Jag är med på många mailinglistor. En av dem har en hög andel med tidningsslukare. De älskar pappersprassel och de kan prata passionerat i timmar om dem. Men kärleken är inte utan förbehåll – och nu verkar det som många börjar nå sin gräns. När mailen om ”DN adjö!” började strömma in från Anders Arhammar, Ana Valdes, Gustaf Ridderstolpe med flera frågade jag om jag fick publicera. Som en ögonblicksbild av läget just nu. Här är en lätt osorterad post, men jag tror den belyser hur många känner det.

Jag har haft DN i alla år. Troget har den rasslat in i brevlådan, så troget att de dagar den inte kommit har känts förunderligt tomma.
Jag har haft Svenskan också, Stockholmstidningen när den fanns, då och då kompletterad med någon lokaltidning. Men alltid DN. Så visst är det sorgligt när man vaknar en morgon och märker att DN inte längre är. Den finns, men den ÄR inte längre, den var. Och en varande tidning vill jag inte längre ha kvar. Nu säger jag  upp min DN.
Jag kommer att sakna Benke och Croneman. De kommer jag antagligen att tjuvläsa på nätet eller hemma hos någon granne. De står sig även att läsa några dagar senare – om de får vara kvar på DN. Vilket inte alls är så säkert.
Det började med att DN fick en ny chefredaktör, Gunilla Herlitz, som plötsligt bestämde att alla journalister skulle söka om sina jobb. Kanske var det ett piggt grepp, kanske bara ett piggt skamgrepp för att sätta skräck i personalen och visa vem som bestämmer.
Sedan försvann den dagliga Sudokun två gånger. Det är som om en vän som alltid bjudit på kaffe plötsligt skulle säga till dig att nu får du grönt te från Tibet istället, det är bra för dig. Man blir liksom besviken. Kaffet behövs, magen är inställd på det.
Sen småler jag åt en finurlig kulturartikel om kungafamiljens klänningar, och finner några dagar senare att hon som skrivit artikeln får sparken. Aldrig mer ska hon få skriva i en tidning där Herlitz bestämmer, och jag sätter det gröna teet från Tibet i halsen. Här har man myst åt en text som visade sig vara så dålig att den som skrev den bannlyses av hon som är satt att styra så att DN behåller sina gamla läsare och till och med kanske får nya.
Att sedan ryktet går att orsaken till bannlysningen var att hovet inte gillade färgbeskrivningen och hovsamma hörsamma Herlitz visade sin lyhördhet gör inte det hela bättre. Min DN ska granska, inte fjäska. Min DN ska ifrågasätta, avslöja, visa, spegla, kanske provocera. Inte snegla åt eventuell bordsplacering vid årets bröllopsmiddag, när kungahuset bjuder på bal.
Två veckors jullugn inträder innan nästa dråpslag kommer – Herlitz gör sig av med alla utlandskorrespondenter. Män och kvinnor som jag lärt mig att respektera och tyda, som gett mig initierade rapporter på plats, skribenter som jag har ett förhållande till. Jag har lärt mig hur de skriver, vad de berättar, vad jag kan ta till mig och vad jag kan kräva. Nu försvinner de och kvar finns inga vänner som kan bjuda på kaffe. Herlitz tar till och med bort Teet från Tibet så det blir till Ibet, någon sorts vadslagningsbyrå eller början på ett mantra: ”I bet I can do this utan att någon klagar.”
Lägg till detta en annons från den polska fackföreningen Solidaritet som inte tas in, och fjäskbägaren rinner över.
Jag ringer DNs prenumerationsavdelning och säger upp mitt abonnemang.
Jag får inte tillbaka några pengar, men jag kan göra ett uppehåll. Den vänliga damen frågar hur länger jag hade tänkt mig göra detta uppehåll, ska jag kanske åka utomlands? Jag svarar att uppehållet blir så länge Herlitz styr på DN.
Prenumeratrionsdamen verkar inte överraskad.
Då säger vi ett år, småskrattar hon och önskar trevlig helg.
Jag hoppas det går fortare än så.

och

Jag lärde mig att skriva på svenska med Dagens Nyheter. Jag lärde mig genom att skriva i Dagens Nyheter. Den dåvarande kulturchefen, som var ocksåp chefredaktör på den tiden där DN hade tre självständiga och sammarbetande chefredaktörer, Arne Ruth, ringde till mig och sade: “det som du har att säga är så viktig att jag struntar på vilket språk du skriver den. Skriv på spanska och vi översätter det”. Då började jag, 1988, det som skulle bli mitt mångårigt medarbetarskap i DN. Så småningom började jag att skriva på svenska och tålmodiga och generösa arbetskamrater rättade och tvättade mina texter. Snart behövdes bara lite ändringar och mina kolleger gladde sig åt detta som de hade sett en ung gymnasist som klarar tentamena galant. Av publicistiska och ideologiska skäl försvann Arne Ruth från Dagens Nyheter och med honom många av dem som hade betytt så mycket för min egen utveckling som kulturjournalist och författare.
DN blev mer provinsiellt, Stockholms bevakning förstärktes men landet i övrigt försvann. Snart var det utländska korrespondenter och det stora internationella nätverk som började att ryka. Bryssel och New York var kvar, Latinamerika bevakades enbart av frilansare och Per Jönsson fick åka mellan Amman och Teheran. Afrika fanns inte i DN:s horison,. utan några enstaka artiklar om litteratur som Per Wästberg och Stefan Helgesson skrev. Kultursidorna blev tunnare och tunnare, annonserna tog över och gamla medarbetare försvann, de ersattes av unga oprövade namn. Några av dem var brilljanta, andra helt försumbara. Jag fortsatte att prenumerera, det var ändå den tidning där jag hade publicerat mer än tusen artiklar, om kultur, om dataspel, om postmoderna filosofer.
Häromdagen fick jag veta att en ung och fräck skribent som hade granskat med roade och kritiska ögon kungafamiljens val av kläder för Nobelceremonin fick inte skriva längre.
Och då sade jag upp min prenumeration, längre från Arne Ruths tider kan man inte gå…

och

Jag är född i och på och Svd, jag är också född bredvid VLT.
Mitt vakna liv har bestått av att hämta tidningen och läsa den, i början på eftermiddagen, sedan på morgonen och nu på helgerna.
Jag har hittat mer och mer av det dagligt aktuella på nätet, men har funnit det lokala i VLT om inte intressant så i alla fall uppiggande, SvD har gett mig den fördjupning jag vill ha.
Men, SvD har en utomordentlig internetversion, allt jag behöver och troligen lite till finns där. Så vad är naturligare än att jag säger upp såväl VLT som SvD?
Jag sade att jag säger upp SvD så fort Stefan Malmqvist slutar, det gjorde han, men min fru hindrade en uppsägning – hon såg andra kvaliteter.
Jag sade att jag säger upp VLT så fort de släpper en ny internetversion, men den version de släppte var så innehållslös att min fru hindrade mig från att säga upp.
Så nu sitter jag kvar med två papperstidningar om dagen som jag inte läser.
Istället läser jag internetversionerna, den ena med beundran och den andra med förskräckelse. Som komplement läser jag tidskrifter, Fokus och Neo samt en del andra, fler internetversioner av tidningar, lyssnar på radio och matas med TV.
Min medievardag är mer än mättad – utan morgontidningen.

Uppdatering: Paula Hammerskog har startat bloggen ”Älskade DN”. Kolla in den. Finns också som grupp på Facebook.

12 thoughts on “Gästblogg: Till Dagens Nyheter – från några läsare”

  1. Hej!

    Tänk att jag har själsfrände när det gäller DN och det som håller på att hända med den gamla fina tidningen. Jag har haft snarlika känslor när det gäller min prenumeration. När jag dessutom märker att jag delar färre och färre av de värderingar som framförs i tidningen så återkommer attackerna av att vilja säga adjö – jag är som havande med den känslan, så att säga.
    Visste inte att den där morrhoppan, Herlitz, hade använt Göran Persson-metoden och sagt upp alla medarbetarna och låtit dem söka igen. Det är inte alla nya kvastar som sopar bra, smutsen kan komma att hamna på en själv. Herlitz hette f ö den överste som ledde mitt regemente på LVSS när jag låg i lumpen, fast han var snäll.
    Fortsätt blogga!
    Jag har själv en podcast på spanska, skickar med adressen till den även om inte så många fattar nåt av den. Nu ska jag ringa och säga upp DN!

    Reply
  2. Hej!

    Tänk att jag har själsfrände när det gäller DN och det som håller på att hända med den gamla fina tidningen. Jag har haft snarlika känslor när det gäller min prenumeration. När jag dessutom märker att jag delar färre och färre av de värderingar som framförs i tidningen så återkommer attackerna av att vilja säga adjö – jag är som havande med den känslan, så att säga.
    Visste inte att den där morrhoppan, Herlitz, hade använt Göran Persson-metoden och sagt upp alla medarbetarna och låtit dem söka igen. Det är inte alla nya kvastar som sopar bra, smutsen kan komma att hamna på en själv. Herlitz hette f ö den överste som ledde mitt regemente på LVSS när jag låg i lumpen, fast han var snäll.
    Fortsätt blogga!
    Jag har själv en podcast på spanska, skickar med adressen till den även om inte så många fattar nåt av den. Nu ska jag ringa och säga upp DN!

    Reply

Leave a Reply