Fantastiskt märkligt det där med mobiltelefoner. Så här i iPhone-tider är det läge att reflektera. Många klagar över bristande funktioner i iPhone och visst, på pappret ser det inte så hett ut.

Men en specifikation på papper är ändå bara just det. Till exempel är ju N95 verkligen en fantastiskt telefon. Ända tills man packar upp och försöker använda den. Jodå, en del fungerar OK, en del är nyskapade. Men det är för långsamt. Allt är för långsamt. Och det är för buggigt. Trots att jag ligger i fas med alla uppdateringar så hänger den sig ett par gånger om dagen, ibland så hårt att jag måste plocka ur batteriet.
Visst, jag är en poweruser. Jag utnyttjar mina mobiler till max, men de stora tillverkarnas flaggskepp ska ju klara det. Det är det jag betalar för.

Och det gäller inte bara Nokia, det är lika illa med Sony Ericssons smartphones. För knappt ett år sedan gav jag upp på deras M600 av precis samma skäl. Det känns jäkligt märkligt – det borde inte vara raketforskning att inse att en telefon måste fungera innan den släpps ut på marknaden.

Förra gången bytte jag till SE K800i, en underbart stabil och enkel telefon. Snabb att surfa med, fantastisk på att köra Java, och överhuvudtaget en riktig arbetshäst. Den här gången är det en SE 810i som får ta över, och än så länge känns det som vi kommer att trivas. Men jag vågar lova att den inte får mycket mer än ett halvår på sig. Lagom till jul hoppas jag att jesus-nallen landar i sverige. Då åker Sony Ericsson ut. Oavsett vad.

Andra bloggar om: , , , , , , ,