”Hur kan folk klaga på FRA-lagen och sen vara ok med att regga sig på det ena sociala nätverket efter det andra där ens personuppgifter används för riktad marknadsföring? Gör inte Google ett intrång i ditt privatliv på samma sätt som FRA-lagen när de tittar på dina surfvanor och annan personlig statistik?”

Den kommentaren kom fram på jobb under en av mina presentationer kring sociala medier som direktmarknadsföringskanal.  Jag tyckte det var en intressant tanke att spinna vidare på och det är nog snarare så att frågan är intressantare än mitt svar. Men men… här är min tankegång i alla fall.

Debatten hamnar någonstans i det offentliga kontra det privata. FRA är en statlig  lag som går tvärt emot det internet står för idag –  personlig dialog och gemenskap mer eller mindre fritt från statlig kontroll. Men jag vill påpeka detta med eftertryck på just ordet kontroll inte statligt engagemang vilket tvärtom är föredraget (av mig iaf). Styrkan med dagens internet är att det är privatpersonen som har tillgång till produktionsverktygen och inte bara diverse dominerande samhällsinstitutioner (nyhetsmedia, politiker, filmbolag, musikbolga etc) FRA är ett intrång i hela den digitala revolutionen och vår samlade kultur, inte bara den egna individen.

Google, Facebook, Twitter, YouTube och det ena med det femte har förvandlat nätet till vårt internet, ett användarnas internet där gräsrotsmänniskornas vardag och engagemang för en gångs skull står i centrum. I och med hur webben ser ut idag är vi närmare en sann demokrati än vi någonsin har varit. Bloggar är ett forum för det skrivna ordet lika mycket som det är ett forum för sinnet, själen och sann yttrandefrihet, eller snarare uttrycksfrihet. Dagens webb står för ett helhetskoncept av tanke och åsikter där man allt lättare kan sätta en åsikt i relation till en annan utan att begränsa sig till vad samhällets olika storbrödrar tycker. Riksdagens intrång symboliserar diktaturen i det sammanhanget, handen som placeras över munnen på opinionen.  FRA-lagen övervakar inte bara det vi säger på nätet, utan har blivit ännu ett varnande och uppfostrande pekfinger  för hela vårt uttryck, vår närvaro och person. Hur var det nu Oscar Wilde sa: ”Rules and laws are for idiots, the rest of us follow common sense.”

Visst, våra personuppgifter kan användas i ett vinstintresse av företagen på webben. Men helt ärligt? Kommer det på något vis som en chock för någon att sättet vi valt att leva våra liv på i mer än två millenie har skapat ett monetärt och kapitalistiskt system? Vad är det värsta som kan hända? Att du möts av reklam eller erbjudande som faktiskt angår dig? Enligt mig är den största skillnaden mellan FRA och den kapitalistiska delen av den sociala webben denna: Företagen avlyssnar dina plånböcker och staten din tanke. Och det mina damer och herrar är den verkliga katastrofen enligt mig.

Nu säger någon ”Ja men det är pricipen!” Ja jag håller helt med! För mig är det en principsak att mitt huvud får vara mitt, plånboken blev jag av med för längesen. Fast jag frågar helt ärligt: Har inte den sociala revolutionen med sina bloggar, sociala nätverk etc, etc mer än något annat satt människan och hennes åsikter i fokus? För en gångs skull har jag möjlighet sätta den egna tanken i produktion och producera samt distribuera den på ett sätt som aldrig varit möjligt tidigare. Den sociala webben har fött ett kollektivt medvetande som blåst liv i opinionen. Om priset för det är att jag erbjuds biobiljetter till en film jag ändå vill se så be my guest. Dessutom är det ett två-eggat svärd. Konsumenterna har i och med internet möjligheten att vända sig emot företagen som inte spelar enligt de sociala reglerna på nätet. Talesättet ”Don´t bite the hand that feeds you” har aldrig varit mer aktuellt för den privata sektorn.

Företag bygger på inkomst, så mycket är klart, men idag tack vare internet bygger de mer och mer på den valuta som kundrelationer och goodwill ger. Så är inte fallet med till exempel FRA-frågan eftersom lagändringen röstades fram i riksdagen av våra folkvalda men utan folkets direkta medverkan. Riksdagen är ett klubbhus som opinionen inte har tillträde till i alla läge och detta var ett av dem.  Jag undrar  hur en fråga som berör folkets främsta språkrör och medie inte kan involverar folket? Det kallar jag tuggumidemokrati. Det är precis som när jag gick i gymnasiet och klassen fick välja om vi skulle ha en jukebox i kafeterian och vem som skulle sitta i elevrådet, men fan i helvete om vi blev tillfrågade när det gällde kursplaner eller kursmaterial.

För att återkoppla. Vad är skillnaden? Skilladen är att öppenheten på nätet ger företagen en chans att sälja till individen och inte den anonyma kunden. Resultatet blir att reklamåtgärder riktas till Daniel Nüüd och inte en man mellan 20-30 som är bosatt i Helsingborgområdet. Dessutom ökar denna principen öppenheten på nätet och det växer fram fler ”gratistjänster” med möjlighet att sprida dialog och kommersiell demokrati. Riksdagen utövar i och med FRA-lagen kontroll till skillnad från kommers. FRA övervakar inte bara dig som person utan hela den frihet som ordet demokrati borde innebära. För min egen del gamblar jag hellre med pengar och en gnutta självrespekt än personlig integritet och uttrycksfrihet.

Någon undrade en gång om jag va anarkist eftersom mina bloggposter tydligen föreslog det :) Absolut inte. Jag är inte ute efter att gå i klinsch med patriarkatet eller stå och skrika ”död åt tengil!” Jag avskyr etiketter på saker och ting. Varför kan man inte få vara moderat och tycka att människor ska få vad de jobbar för men samtidigt tycka det är viktigt med socialdemokratins solidaritet och inneboende sunda förnuft att vilja hjälpa personen bredvid dig. Etiketter skapar klyftor, min förhoppning är att tillgången till världens samlade åsikter via sociala medier ska skapa en värld som är grå snarare än svart eller vitt där vi relaterar till människor i första hand istället för specifika åsikter.

Ursäkta röran.