För att kunna bearbeta komplexa frågor behöver de brytas ner i mindre bitar. Jag tror mig ha märkt att mediehusen allt för ofta attackerar internet med för trubbiga verktyg. Och i de fall vi försöker bryta ner dem så blir det ofta i gamla kända och invanda munsbitar. Ni vet

  • Tidning eller webb
  • Vi eller dem
  • Gratis eller betal
  • Allt eller inget

Jag tror det var en modell som fungerade bra för ett par år sedan. Så sent som för ett drygt år sedan hänvisade jag själv till den modellen när jag skrev om att ”det ibland faktiskt är svart eller vitt”. Men det känns som det borde vara passerat. I vissa fall är frågan – borde frågan vara – felställd som  ”Tidning eller webb”. I andra fall finns rimligtvis ingen motsättning (”vi OCH dem”) och i ytterligare andra fall har vi diskuterat sönder frågan och har bara att invänta svaret (som kommer att bli Gratis och Allt;)

Så om vi bestämt oss för att nätet är viktigt så behöver vi andra munsbitar, andra sätt att bryta ner diskussionen.

I mitt sinne blir jag mer och mer förtjust i att inte dela upp internet i något som närmast kan liknas vid teknologier eller tjänster. Vi behöver egentligen inte diskutera location som företeelse, det är solklart att det kommer att blir stort. Lika självklart är det att mobilen redan är det och att sociala medier inte kommer att försvinna. Så där kan man fortsätta.

Jag vill då hellre klä det i tre riktningar och blir allt mer förtjust i tanken på att kalla dem vårt kollektiva minne, samvete och medvetande. I ett allmänt perspektiv beskriver jag dem som relevanswebben, relationswebben och realtidswebben och jag har sedan använt det som ett underlag för väldigt specifika diskussioner inom många olika branscher.

Som ett exempel, jag hade en underbar dag uppe i Skellefteå för ett par veckor sedan. Anette Novak (chefredaktör), Anders Westermark (VD) och personalen på Norran har verkligen bra drag i de här frågorna. Givetvis har man många mil kvar att vandra, men attityden satt som en smäck. Den diskussion vi hade var väldigt kort, allt för kort, men det kändes att frågorna träffade rätt. Dialogen blev klockren och jag skulle rekommendera alla mediehus att testa detsamma. Just do it.

Den enkla principen är alltså att inte tänka affärsmodell i det här läget. Inte tänka så mycket på vad som kan göras och vad som kanske är svårt. Tanken är istället att bara önska fritt, spåna, låta tanken få vingar utifrån det vi ser hända runt omkring oss. Kombinera med dina unika förutsättningar. Vad kan ditt mediehus göra för att bli en del av utvecklingen. Vad kan du göra så att publiken skulle sakna dig imorgon. Hur kan ni bli en omistlig del av internet. Guardian säger: ”weaving the guardian into the fabric of the internet”. Vad säger du?

Relevanswebben – vårt kollektiva minne

Hur blir vi en del av kunskapsbanken? Hur blir vi en del av det kollektiva minnet? Har vi ett arkiv som borde publiceras? Kanske börjar inte en artikel nu, utan det finns en historia som sträcker sig 40 år tillbaka i tiden. Kan vi länka mer, och framför allt, kan vi länka ut? Kanske rent av till konkurrenterna. Borde vi bidra till att uppdatera wikipedia, helt oegoistiskt. Min lista innehåller över 100 punkter. Hur lång blir er lista, hur passar era unika förutsättningar in?

Relationswebben – vårt kollektiva samvete

Här finns alla snackisarna. Här finns de jag känner och de jag bryr mig om, hur kommer vi in i den dialogen? Vad har vi som folk vill ha, som kan smörja de sociala relationerna? Det enkla svaret brukar vara att vi ska finnas där publiken finns, men vad *betyder* det? Kan vi låta dem använda våra bilder utan att vi jagar dem med upphovsrätt? Kan vi chunikfiera vårt innehåll så att snackisarna kan färdas runt? Vågar vi släppa mer av kontrollen, vågar vi vara så personliga så att vi känns?

Realtidswebben – vårt kollektiva medvetande

Det händer just nu. Vi läser inte ikapp utan vi sticker fingret under kranen och känner på temperaturen. Kinga Sanden har visat ett sätt vi kan *använda* det på, men hur ska vi göra så att realtidswebben behöver oss. Vi trycker ut våra nyheter i ännu en kanal, så klart – men sedan då? Ska vi fortsätta tävla om att vara först, eller ska vi hitta ännu ett nyhetstempo? Och hur mycket kan vi gräva ut ur det här, eller är amerikanska kongressbiblioteket ute och reser med sitt beslut att arkivera alla tweets?

Tyck gärna till i kommentarer om både modellen och innehållet. Men framför allt, gör läxan i organisationen. På något sätt i alla fall, så att ni inte bara fastnar i problemorientering och intäktsmodeller. Min övertygelse är att om mediehusen inte hittar bra sätt att jacka in i de tre webbarna så ökar risken för marginalisering. Och det går ganska snabbt nu…