Guldspadeskandalen har satt igång ett slags omvänt mediedrev som piskar fram i orkanstyrka. En av de argaste kritikerna är min gamla vän, briljanta Erika Augustinsson. I en krönika i Metro tar hon i från tårna. Tonen är spetsig och raljerande, som sig bör i en krönika anno 2007:
[…] vem tror att försäljningssiffror, tittarsiffror, nätverk och kompistryck inte styr innehållet i det som rapporteras?
Nej, i det stora hela är det nog ingen som inte tror det. Vi driver ju en affär, också. Men Erika stannar inte vid ekonomin och marknadskrafterna, det finns visst djupare krafter som styr också:
Alla som jobbar i svenska medier är släkt, umgås med varandra eller är ihop, gifta eller skilda. Våra största mediehus går ihop i en sörja av inavel där alla ligger med alla.
Och visst, medievärlden är inte alls fri från de inslagen. I många av de gamla tidningshusen sitter svågerpolitiken i väggarna och på de lite coolare storstadstidningarna är det ingen konst att rita knullkartor som fyller hela väggar. Men utan att försvara fenomenet, så ändå — ”vår” bransch är inte unik. Kärlek på jobbet är ju inte heller ett nytt eller unikt fenomen. På många sätt tror jag egentligen inte att journalistiken förändrats i någon högre grad de senaste åren. Den pressetiska lägsta-nivån stiger och sjunker i cykler.
Men så tar många då istället fasta på den underbara bloggosfären som ska frälsa oss. Erika sätter rubriken: ”Bloggar är det enda ljuset på mediahimlen” och målar en ljusnande framtid. Medborgarjournalistik är vackert, och med paralleller till mitt älskade wikipedia är det lätt att sitta och hålla med. Bloggar är bra, och kommer att bli än mer kraftfullt. I det ligger kanske en fara.
För jag tror vi ska vara liiiite försiktiga ändå. Bloggskribenterna är också människor och har sina agendor, det har vi sett mer än ett exempel på. Volymen av bloggar skapar naturligtvis en större tröghet, men kikar man in på Bloggportalens topplista så är det oftast en och samma mindre grupp av bloggare som utmärker sig, som ligger i topp.
Och det lovar jag, det saknas inte relationer mellan de toppbloggarna. En del av dem vackra, konstruktiva och fruktsamma. Andra bittra. Och många av dem är så smutsiga, galna och osedliga att de får vilken personalfest som helst på Arenavägen att förblekna.
Jag gillar bloggar, jag tror på bloggar. Men jag tycker inte om ensidighet. Det finns bra krafter i de konventionella medierna och det finns ruttna ägg i den nya världen. Så låt oss fortsätta granskandet över hela linjen, och inte ge bloggarna så mycket rep att de hänger sig själva. De förtjänar bättre än att hajpas till döds för att expressen är idioter som inte tackar nej till ett oförtjänt pris.
Bilden? Erika och jag jobbade en gång på härliga magazinet Guru. Hatar fortfarande Bonniers passionerat för att de i total avsaknad av uthållighet drog ur proppen så fort den första .com-helsidan bokades av. Det kunde blivit en riktigt bra produkt av det där.
GURU-tröjan är fortfarande en av mina favoriter. Måtte någon ta upp den tråden som Bonnier så kungligt söp bort. En riktig tidning för oss som verkligen har båda händerna i syltburken. Upp till armbågarna. Reportage där man kan se hur folk gör på riktigt, och lite grävande som visar varför saker inte fungerar. Lite IT-Haverikommision över det.
GURU-tröjan är fortfarande en av mina favoriter. Måtte någon ta upp den tråden som Bonnier så kungligt söp bort. En riktig tidning för oss som verkligen har båda händerna i syltburken. Upp till armbågarna. Reportage där man kan se hur folk gör på riktigt, och lite grävande som visar varför saker inte fungerar. Lite IT-Haverikommision över det.
Guru är nog fortfarande en av de roligaste saker jag gjort. Och att jag också är arg på Bonnier är ett faktum. Jag övergav ju t o m journalistiken efter att man lagt ner Guru ochg började jobba på Greenpeace.
Medborgarjournalistiken kommer aldrig att bli normen. Men den fungerar som en blåslampa i arslet på traditionell media. Det gillar jag. Som sagt, fem myror är alltid fler än fyra elefanter.
Guru är nog fortfarande en av de roligaste saker jag gjort. Och att jag också är arg på Bonnier är ett faktum. Jag övergav ju t o m journalistiken efter att man lagt ner Guru ochg började jobba på Greenpeace.Medborgarjournalistiken kommer aldrig att bli normen. Men den fungerar som en blåslampa i arslet på traditionell media. Det gillar jag. Som sagt, fem myror är alltid fler än fyra elefanter.