Mediaträningar tycks fascinera journalister. För en liten stund sedan fick fenomenet ett långt inslag i Studio 1. Mediatränaren och fd journalisten Paul Ronge har skrivit en bok med titeln ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen”.

Janne Josefsson, som också var med i studion, föreföll tycka att Paul Ronge skrivit boken för att tjäna mer pengar. Ju fler Ronge kan skrämma, desto fler köper mediaträningar (och böcker) var tesen.

Paul Ronge å sin sida förkunnade att syftet med boken är att alla de som inte har råd att anlita honom ändå ska få kunskap om hur de ska bete sig om Josefsson kommer galopperande. Det låter ju ädelt. Och väl förberett som svar på frågan varför han skrivit boken. Dock är det knappast sant.

Som den gamle reporter Ronge är, vet han mycket väl att de allra flesta aldrig kommer att stöta på Janne Josefsson eller andra skjutjärnsjournalister.  Boken behövs alltså inte av det skälet. Och om de mot förmodan skulle göra det tror jag dessutom att Ronges ibland rätt osande beskrivningar av hur det går till snarare skapar mer rädsla, och därmed sämre resultat.

Journalister är inte särskilt farliga. Att skrämma upp potentiella intervjupersoner är därför onödigt. Med det säger jag inte att mediatränigar, eller böcker i ämnet, inte behövs, tvärtom. Det finns dock olika typer av mediaträningar vilket sällan framkommer. En är sådana som görs precis innan, eller under, en kris. Det företag finns inte som inte då har råd att skaffa hjälp, alternativkostnaden är för hög. Kriser är nämligen dyra om de hanteras korrekt, svindyra om de hanteras fel.

En annan, och mycket vanligare typ av mediaträningar, är sådana som handlar om den vardagliga verksamheten, eller om något rätt oförargligt som ska hända. De kan liknas vid presentationsträningar. Sådana träningar utgör helt säkert den stora majoriteten träningar. Det låter visserligen häftigare att tala om kris- och drevjournalistik än om vardagsjournalistik men de flesta intervjuer som görs är trots allt rätt rutinartade – för reportern. Inte för den intervjuade som kan bli hur nervös som helst när lokalredaktören ringer.

Mediaträningar går ut på att träna bort den fullt naturliga nervositet som de flesta av oss känner när vi tappar kontrollen över situationen – en intervju innebär ju att intervjuaren styr. Även människor som är välformulerade, har råkoll på både fakta och målande beskrivningar, kan låsa sig när en journalist presenterar sig i telefon, för att inte tala om hur de reagerar när de ska bli intervjuade i radio eller TV.

Mediaträningar handlar naturligtvis också om att hitta formuleringar. Men Paul Ronge, Janne Josefsson, och alla andra journalister vet ju att det är ytterst få människor utanför skådespelaryrket som kan leverera ett tillrättalagt budskap med trovärdighet. Vi ser och hör att de inte är bekväma. Och då tror vi inte på dem. Folk som däremot svarar sant och ärligt, utan nervositet och konstiga later,  tror vi på. Sådant lär man sig under en mediaträning. Det kan väl ändå inte vara ett problem?

Varför blir då medier så intresserade av detta? Ordet ”manipulation” är nog centralt i svaret. En mediatränad person har, misstänker man, lärt sig manipulera svenska medier.  Har de det?

Svaret är nej, det har de inte.  De har möjligen lärt sig bli koncisa och konkreta, och att hinna tänka medan de svarar på frågor. Får jag vara cynisk tycker jag dock inte att det vore ett särskilt stort problem ens om de hade lärt sig att manipulera en aning eftersom en medelgod reporter definitivt ska klara att avslöja ett sådant beteende.

En annan aspekt av detta är när medierna själva blir granskade. Få är så dåliga på att svara på journalisternas frågor som andra journalister, förutsatt att det inte är en riggad intervju där programledare i TV eller radio intervjuar kollega och låtsas som om det vore på riktigt. Då brukar det gå bra, ingen säger fel, ingen blir arg, inga skandaler inträffar.

Så är det sällan när journalister blir intervjuade på riktigt. Det senaste exemplet är från i lördags då Kjell Albin Abrahamsson blev intervjuad i ett program hos sin egen arbetsgivare, Sveriges Radio. Kjell Albin har gjort en programserie i sommar (På spaning efter Europa) som visat sig vara delvis fejk. Eller om man vill använda radions egen beskrivning, ett nytt stilgrepp. Hur fejk kan vara nytt vet jag inte, däremot är det ju onekligen ett stilgrepp. Programserien sägs också vara nyskapande, hur man kan komma på att beskriva lögn som nyskapande är en gåta. Bra radio var det dock, ännu bättre hade det varit om det varit på riktigt.

Reportern som intervjuar Kjell Albin Abrahamsson i P1:s Medierna, Tonchi Percan, gör ett normalt journalistiskt arbete. Han avslöjar att flera intervjuer spelats in på helt andra platser än vad man säger i programmet. Han diskuterar sedan detta med Kjell Albin Abrahamsson, en av de intervjuade och Cecilia Bodström, ansvarig på radion. Alla skruvar sig.

Vi hör arrogans, vi hör rädsla, vi hör spelad dumhet. Allt det som en person, som faktiskt tar sin roll som intervjuad på allvar, i förväg tränar sig i att låta bli. De intervjuade verkar inte förstå reporterns högst berättigade fundering om vad vi lyssnare egentligen ska tro på. Kjell Albin säger att han och Carl Bildt sitter på ett café i Sarajevo under intervjun. Det gör de inte, de sitter på UD i Stockholm. Frågan är vad mer som är påhittat.

Tonchi Percans intervju avslutas abrupt. Han frågar ”Ska jag inte tro på….” Där avbryter Kjell Albin Abrahamsson. Säger ”Tack så mycket ” och slänger, får man anta, på luren. Maken till oproffsigt intervjuoffer får man leta efter. Kjell Albin Abrahamsson är en lysande journalist. Men som så många av sina kollegor, inte särskilt bra på att bli intervjuad eller konfronterad.

Kanske beror det på ovanan att bli granskad. Eller på att man anser sig kunna spelets regler. Det kan man. Men från andra hållet. Det hjälper inte.

Lösningen på det här är inte att pompöst erbjuda svenska journalister medieträning. Lösningen är att journalister gör samma sak som människor som gått mediaträningar. Man förbereder sig, man respekterar journalistens roll och uppdrag, man svarar klart och redigt på de frågor man får och lägger till det man tycker är viktigt när man får chansen – om man mot förmodan inte skulle få frågor om just det.

Ursäkta röran.