Plötsligt hände det! Det var som om taket fallit ner, det var som om hela världen drog efter andan.

Rolf van den Brink började blogga.

Visserligen hade man på Dagens Media haft bloggen ”Köksveckan” som var ett sorts ”bakom-scenen-blogg” men det som den gode chefredaktören var mest känd för var sin aversion mot bloggare. Jag och Rolf hade ju en liten beef med varandra för mer än ett år sen och hans beställningar av nidbilder av diverse bloggare är en klassiker – och tidigt förklarade Rolf vad han tyckte om bloggare:

Svenska bloggare är ett gäng misslyckade journalister som med sin telefonfobi eliminerar sig själva till en matrixklonad kör av rövslickande kommentatorer som skulle göra Arne Hegerfors ytterst välförtjänt av världens längsta guldgrävspade i jämförelse.

Newspaper Feed

Newspaper Feed - iconspedia.com

Rolfs exempel visar egentligen bara hur bloggen som verktyg gått från att vara något konstigt till att användas av de flesta även inom traditionella medier på olika sätt. Som riktigt gammal bloggare (min första riktiga blogg med hjälp av bloggverktyg startade jag 2001) har jag varit med om hela utvecklingen där traditionella medier – företrädesvis tidningar – gått från att ignorera bloggen som verktyg och möjlighet via ett gravt ifrågasättande till att mer och mer omfamna den. Jag skulle våga säga att vi idag äntligen kan lägga den gamla animositeten mellan traditionella medier och bloggosfären bakom oss och blicka framåt.

Men först måste vi se bakåt: för det tog sin tid för redaktionerna att starta bloggar och rätt länge nöjde man sig med att ha speciella bloggar inriktade på näteditionerna – ett tecken på hur bilden av tidningens båda editioner länge varit tudelad: pappret är en sak, nätet en annan och sällan ska de två mötas. Tittar man på de redaktionsbloggarna och chefredaktörsbloggarna så startade de flesta 2008, lilla Smålandsposten är, tillsammans med Dagen, det lysande undantaget som kom igång redan i oktober 2007. Elisabeth Bäck på VLT valde att starta en blogg, Thomas Mattsson var en idog bloggare som började att blogga som chef för digitala mediesatsningen på Expressen och har fortsatt i samma blogg nu som chefredaktör. Aftonbladets Jan Helin bloggar men efter att ha startat med en programförklaring blev det minst sagt lite si och så med bloggandet: smärre hopp mellan oktober 08 och januari 09 och sen en comeback här i augusti. SVD har Redaktionschefsbloggen där Martin Jönsson numera huserar – en person som var tidig med bloggandet och drev SvDs Reklam och medier-blogg (vilken jag tyvärr inte längre hittar till) under många år och på så sätt var något nytt: en blogg på en av de stora tidningarna. De större tidningar som fortfarande saknar rena redaktionsbloggar är DN och GP.

Självklart är det så att vi sett samma utveckling i världen. Svenskar är bra på många saker men sällan på att våga hoppa innan andra. BBCs The Editors startade 2006 och förklarar sin inriktning med att förklara och beskriva redaktörsskapets dilemman. Samtidigt hade redan Guardians Editor blog dött sedan ett år tillbaka – det var ett experiment som fick gå i stå.

Vikten av att kunna skapa en kanal för att förklara och vidga förståelsen för de publicistiska valen har slutligen nått in i redaktionerna på tidningarna. Det som borde vara en självklarhet för alla chefredaktörer har tidigare inte varit nödvändigt att ta fram och förklara. Medierna var i sitt eget ekosystem och bara vid speciella tillfällen tvingades chefredaktörer att komma ut ur redaktionen och förklara sig – då i andra mediekanaler som själva hade samma utgångspunkter för sin publicering. Idag har man en möjlighet: att föra vidare sina diskussioner, kanske bjuda in till åsikter om publiceringsbeslut och på så sätt lära sig mer om vad läsare och mottagare faktiskt vill ha, hur den journalistiska etiken också kan gå i takt med ”vanligt folk”. Det som börjat här innebär möjligheter för traditionella medier att visa sig värdiga att ta betalt för sitt innehåll – om man vågar att öppna upp för lyssna, lära och delaktighet med sina läsare. Men också att när man faktiskt skriver och beskriver sitt dilemma lär man sig något om sina egna tankar – och chefredaktörens blogg innebär bättre chefredaktörer.

Ursäkta röran.