Engla Höglund, mördad. Begraven i direktsändning 2008.

Englas begravning skapade en våg av protester. Sveriges Television anklagades för allt från att ägna sig åt en cynisk jakt på tittarsiffror till dåligt omdöme.

De försvarade sig med att sändningen var värdig och respektfull – samt att det var ett önskemål från Englas familj att få tacka svenska folket för allt stöd under letandet efter den försvunna flickan.

Huvudfrågan är inte om det var rätt eller fel att sända begravningen. Huvudfrågan är varför det görs. Hur har det behov som många gav uttryck för (alltså att få se en sådan begravning i TV) skapats?

Svaret är Internet.

Som jag då, är väl bäst att påpeka, inte alls kritiserar, det är inte det den här texten handlar om. Den handlar om närhet. Om att vi alla anser att vi känner människor vi inte ens varit i närheten av. Om att vi alla anser att vi får vara med. Överallt.

I alla fall nästan. I fredags publicerade Resumé en artikel där Aftonbladets chefredaktör Jan Helin får försvara att han ”stoppat” ett inslag på AB:s webb-TV. En mikrofon hade varit på under ett toalettbesök, några av ljuden (fundera på vilka) ersattes med pip.

Sedan när blev det en nyhet att ett toalettinslag stoppas? Att närhet stoppas?

Min fråga är vad som händer med oss som människor när vi plötsligt alla känner som oss som om vi tillhör familjen? Vad som händer med de relationer som faktiskt är viktiga, när vi vill vara med på begravningar vi rimligen knappast skulle bjudas till? Hur mycket måste vi skruva upp en nära relation som är på riktigt om den ska ”slå” den vi har med alla vi blir nära på nätet.

Nätet skapar en fantastisk, och mycket användbar, snabbhet i kommunikationen mellan människor. Det skapar samtidigt en känsla av att vi alla är med. Vi deltar i letandet efter Engla om så bara genom att skriva under ett upprop någonstans om att ”den som har information måste träda fram”. Eller genom att berätta om skräcken för att förlora ett barn på vår blogg. Vi är med, vi är viktiga. På riktigt. Eller?

Det behöver inte vara fel. Men det kan vara det. Om vi oreflekterat låter denna känsla av närhet övergå till försök till riktig närhet. Riktig närhet kräver nämligen äkta deltagande, det kräver tvåvägskänslor och det betyder att ta ansvar för den andre parten.

Hur mycket vår känsla av närhet, om allas vår rätt att vara med, har förändrats visar hur vi betraktar intervjuer med anhöriga efter dödsfall som når massmedia.

Idag är det närmast en självklarhet att intervjua närgånget mycket snabbt efteråt. Ibland behöver media inte ens fråga själva, anhöriga vill vara med.

1991 var jag reporter på Expressen. Jag var utsänd för att bevaka kravallerna i Lund den 30:e november. Dagen före, alltså den 29:e november, sköt en civilklädd polis ihjäl en 23-åring från Borgholm. Han umgicks i utkanten av högerextrema kretsar, var ny och trevande i gänget. Rakat huvud, kängor. Attributen fanns där. Men frågan är fortfarande, mer än 15 år efteråt, vad han egentligen gjorde för att bli skjuten till döds.

Idag hade det varit självklart att omedelbart kontakta familjen för att få deras version av händelsen.

Samma natt som det nyblivna och lite tveksamma skinnhuvudet Mikael Krusell dödades intervjuade jag ett antal ögonvittnen. Dagen efter bevakade jag och en fotograf själva demonstrationen.

Dagen efter föreslog vi för nyhetschefen att vi skulle åka upp till Borgholm. Vi ville försöka prata med några som kände Mikael Krusell om honom, vi trodde inte på nazisternas kidnappning av honom som martyr, lika lite som vi trodde på polisernas berättelse om vad som hänt och hur livsfarlig han var för den polis som sköt.

Tveksamheten på redaktionen (vi talar alltså om Expressens redaktion, som inte direkt varken är eller var känd för återhållsamhet) var stor. Var det vettigt? Skulle det ge något? Varför skulle vi göra det? Ska man inte lämna familjen ifred?

Till slut fick vi ett OK – då var vi inom parentes sagt nästan framme, vi tyckte att det skulle göras. Vi började med att kontakta församlingsprästen. Han gick med på att ställa frågan till familjen om vi fick träffa dem. Vi bad honom särskilt trycka på att vi inte kommer att publicera deras namn, inte heller detaljer som gör att någon kan identifieras.

De öppnade sitt hem för oss. Vi pratade. Jag skrev artikel, bilder togs. Återhållsamhet är bara förnamnet.

När jag läst in texten (det här var på den tiden då vi fortfarande läste in texter via fasta telefonledningar till en särskilt inskrivningsavdelning, texten skrevs på en gammal elskrivmaskin i mitt föräldrahem i Dockemåla i norra Blekinge) ringde nattchefen, Bengtzon. Legendarisk redan då.

– Det här är fantastiskt. Allt ska med. Katten också.

Texten ligger i slutet av den här bloggposten. Bengtzon var både 1991, och i år när han slutade på Expressen, förmodligen Sveriges mest gränssprängande nyhetsmänniska. Han vågade och drev.

Idag skulle texten helt säkert kallas mesig och helt ointressant. Vi som läser släpps inte in. Då ansågs texten närgången på gränsen till det tillåtna. Så närgången att jag fick order från redaktionen att hålla kontakt med familjen för att vara säker på att vi i och med publiceringen inte ställde till det för dem.

Idag får vi gå på privata begravningar i teve.

Ett av skälen Sveriges Television uppger som viktiga för beslutet om direktsändning var att önskemålet kom inte bara från tittare, utan också från Englas mamma. Hon ville på detta sätt tacka för allt stöd hon fått.

Vilket gör frågan om vad som händer med relationer ännu mer relevant. Privata riter har en funktion. Vi skapar som grupp ett minne, ett avsked, en nystart. Riten i sig är viktig, och deltagarna är viktiga i den.

Enligt biskop Tony Guldbrandzén, som skrev på Svenska Kyrkans hemsida, är det så dock här:

– Det är viktigt att det är många som sörjer tillsammans.

Vi ska alltså hjälpa varandra genom sorgen.

Men sörjer vi alla Engla? Hennes vänner, hennes familj, skolkamrater, alla som på något sätt hade anknytning till henne – för dem är naturligtvis sorgen verklig, äkta och oerhört tung.

För oss andra, vi som följde det hela på nätet och via TV-sändningar, handlar det om något annat. Vi kan knappast stödja familjen. Vi kan knappast sörja en person vi aldrig träffat.

Ändå säger många ”det känns som om jag kände henne”.

Det gjorde vi inte.

Än mindre än många av oss känner våra 700 vänner på facebook.

Jämförelsen är halsbrytande men relevant.

Vi flyttar gränser för vad som betyder något. Kan man ha 700 vänner eller är facebook en ren chimär? Kan de 365 000 personer som såg Englas begravning på TV sörja henne?

En annan rit som betyder något särskilt är bröllopet. På YouTube ligger en vansinnigt rolig film från ett amerikanskt bröllop där ingångsmarschen bytts ut till något helt annat. När jag fick den första gången hade 11 miljoner människor sett den, när den här posten skrivs har 27 672 273 personer klickat på länken.

Vi blir inbjudna, vi får komma nära, och bröllopet förvandlas från en viktig symbolhandling till något helt annat. Frågan är om brudparet tänkte på att dela det med närmare 28 miljoner andra människor när de hittade på sin entré.

Och igen, frågan är alltså inte vad de gör eller varför, det är fantastiskt roligt. Men poängen i att bjuda in alla? Vad gör det med dem? Vad gör det med minnena från deras bröllop? Vad gör det med oss som inte känner dem utan bygger hela vår uppfattning om dem på det här?

Sammanhang och äkta känsla saknas helt.

Tillbaka till begravningarna så. En annan direktsänd begravning är Fadime Sahindals. Den direktsändningen kritiserades inte. Hennes död, och hon själv, blev en symbol för ett religiöst strukturellt våld. Begravningen blev därför mer än en begravning, den blev också en manifestation.

Engla Höglunds begravning sändes för att människor trott sig komma nära och därmed behövde vara där, för att bearbeta.

Per Yng, chef för SvT Nyheter, valde ändå att förklara sändningen med att  Engla ”är en symbol för barnens utsatthet och värnlöshet”. En mer ärlig förklaring är nog att Engla Höglunds begravning sändes i TV eftersom så många tyckte vi kände henne och ansåg att vi skulle få vara med. Engla kan knappast vara en större eller viktigare symbol för barnens utsatthet än många andra offer för meningslöst våld (missförstå mig rätt här, det är ingen tävling i symbolvärde jag är ute efter).

Att oreflekterat utnyttja alla de möjligheter till närhet (och snabbhet) som nätet ger oss är inte odelat bra. Tack vare, eller på grund av, främst möjligheterna till närhet flyttas gränserna för vad som är privat. Mycket mer behöver lämnas ut för att vi ska duga. Det mest privata som finns, sorg, blir allmängods. Delad sorg är precis som biskop Guldbrandzén säger lättare att bära än sorg i ensamhet.

Men kan man dela sorg med 365 000 främlingar? Blir det inte extremt ensamt efteråt?

Nätet gör det enkelt att publicera och hitta information och uppgifter som gör att vi får helt nya förhållanden till människor vi inte känner, och till företeelser. Dessa uppgifter ska finnas där. Konsekvensen ska dock inte vara att devalvera vänskap. Devalvera riter. För det är att devalvera en rit att direktsända en begravning av en flicka tittarna inte känner.

Internet är idag både självklart, roligt och fyllt av möjligheter. Det kräver dock mycket större reflektion när det gäller vilka gränser vi flyttar. Att göra något bara för att vi kan göra det duger helt enkelt inte.

Vi måste också fundera på vad det faktiskt innebär. För sådant som faktiskt betyder något. Dessa våra nya känslovanor.

Expressens artikel

”Varför, varför just han?” Expressen träffade den ihjälskjutne 23-åringens familj

Av PAULA HAMMERSKOG

ÖLAND (Expressen). – Jag fattar inte att det hänt något, jag tror att han lever och kommer hem snart.

Det är lite mer än ett dygn sedan hon fick veta att hennes 23-årige son skjutits till döds av en polis i Malmö.

– Varför just han? Varför hände det?

Hon är full av frågor som hon inte får några svar på. Dels frågor som ingen kan svara på, som varför just han och varför det hände.

Dels praktiska frågor som ingen bryr sig om att svara på. Som var hennes sons kropp finns och när den kommer hem.

Familjen fick beskedet om det som hände i Malmö av två poliser på Öland i lördags morse. Då ringde några familjemedlemmar till polisen i Malmö för att få veta mer.

– Vi fick bara höra att de inte visste, säger mamman.

Den information de har kommer från tidningar och TV. Bilden som ges av deras son, han har kallats allt från skinhead till rasist och nazist, känner de inte igen.

– Ingen från massmedia har pratat med någon i familjen förrän nu. Min son var ingen skinhead och han var absolut inte rasist, säger hon och höjer rösten.

Vi sitter runt familjens köksbord. Här finns 23-åringens båda föräldrar tillsammans med några släktingar. På ytan är allt normalt, kaffebryggaren fräser när den är klar och en katt sträcker vällustigt ut sig i hallen.

Men det behövs bara ett oförsiktigt ord för att det kaos de lever i ska komma fram.

Om inte han var skinhead, varför snaggade han då håret och gick i kängor? undrar jag.

– Varför är du långhårig, du tycker väl att det klär dig och är bekvämt, säger en av männen snabbt.

– Han har aldrig varit så korthårig förut, han rakade sig förra helgen.

Jag sa att så kunde han inte se ut men det spelar ju ingen roll vad en mamma säger.

– Grabben kände de där skinheadsen i Kalmar men han umgicks inte särskilt mycket med dem, säger någon.

Det bekräftas av Peter Höglund, som är tongivande i det skinheadgäng den döde 23-åringen ibland träffade.

– Han var med oss kanske en kväll på en helg, sedan var han med sin tjej och sin familj i tre helger.

– Vi är bara 7-8 skinhead här i Kalmar och bland oss finns det både rasister och antirasister. Vi förenas av musiken, säger Peter Höglund och kallar sig själv smårasist.

Ett par hundra meter från föräldrarnas hus på Öland står en gammal Volvo.

– Han var väldigt bilintresserad och köpte gamla bilar som han rustade upp och sålde. Fast den där tänkte han behålla, berättar mamman.

Den ödesdigra resan till Malmö kom till av en ren slump. Först hade han tänkt åka till Stockholm för att demonstrera där. Men det blev för dyrt så han bestämde sig för att stanna hemma hos sina föräldrar i stället.

Sedan övertalades han att följa med en buss till Malmö.

Han trivdes inte med gänget i Malmö och hade bestämt sig för att avstå från att gå i Karl XII- marschen.

Mamman försöker fatta. Hon vet att hennes son är död men den faktiska kunskapen hjälper inte. När hon tänker på det som hände, hur hennes son avled brister rösten.

– Det är ju nästan som en avrättning. Han hade ju inte en chans.

Ursäkta röran.