Jag känner en gnagande olust över den freemium-modell som New York Times pratar om att kicka igång nästa år. Inte bara för att jag tycker det är fel att ta betalt av sin publik istället för för sin publik – utan för att det dessutom är helt fel publik man tar betalt av.

Deras ”metered model” är inte på något sätt unik, det finns andra tidningar som kör den redan. Många fler verkar fundera i samma banor. Modellen handlar helt enkelt om att man får det första antalet sidor gratis varje tidsenhet, men sedan kommer kraven på betalning. Avsikten är att man ska behålla sökmotortrafiken och de enstaka klicken, för att tjäna pengar på dem via annonser men också för att förhoppningsvis locka besökarna att bli prenumeranter.

Problemet är att den bygger på ett fundamentalt feltänk, baserat på en gammal tradition i tidningsvärlden. Där har man i alla år jagat in nya prenumeranter genom aggressiva kampanjer. Man bjuder på tidningen gratis, eller stark rabatterad, under en period för att sedan ta fullpris av kunden – förhoppningsvis livet ut. Och det är ok. Tidningens kostnad för gratis i början sätter man på marknadsföringskontot, sedan börjar kunden betala vad distributionen kostar.

Men på nätet är distributionskostnaden marginell. Redan där faller modellen, redan där går kopplingen till gamla världens metoder sönder. Eller borde göra i alla fall, om inte Chris Anderson är helt ute och flyger.

Men vad som är ännu värre är att det går helt på tvären mot hur vi ska värdera publiken på nätet. För NYT är det stor värdeskillnad mellan den slumpvisa besökaren och den trogna och återvändande besökaren. Inte nog med att man kan sälja mer kvalificerade annonser ju mer historik man har om besökaren, han bidrar också på många fler sätt. Han är mer benägen att kommentera, delta och bygga värde på sajten. Han är mer benägen att länka till sajten och dra dit nya besökare. Han bryr sig säkert mer, och kan bidra till att utveckla sajten på många sätt. Precis som han har bestämt sig för att NYT är relevant för honom, i motsvarande grad blir han mycket mer relevant för sajten.

Den trogna, återkommande, lojala besökaren är alltså den som är mest relevant och betydelsefull för New York Times. Det är den guldklimpen som New York Times nu bestämt sig för att bestraffa med sin ”metered modell”. Som jag har sagt i något annat sammanhang – Bara för att du kan ta betalt är det inte alls säkert att du ska ta betalt.

Det man gör nu är att man, ur besökarens perspektiv, sätter ett negativt värde på lojalitet. När blev det en smart sak att göra?

Ursäkta röran.